Kulturers sårbarhet

Kultur uppstår spontant när människor har någon slags intressegemenskap. Den har sin grund i flockfunktioner och finns inte bara hos människan utan även hos andra flocklevande djur. Den är alltså inte en medvetet beslutad ordning utan formas kollektivt dynamiskt i samspelet mellan deltagarna.

Eftersom kultur uppstår spontant har varje individ vanligen en personlig historia av att ha varit del av flera olika kulturer och subkulturer. Det gör att individen inte är ett oskrivet blad utan är formad av sina tidigare kulturerfarenheter. Individen är vanligen redan medlem i en eller flera kulturer.

Det gör att de flesta kulturer som uppstår är att betrakta som subkulturer inom subkulturer. Det är delvis som ryska dockor men flera subkulturer finns också parallellt och kan delvis vävas samman. Till detta kommer också individens unika personliga inlärningar som inte är kulturella men som kan komma att påverka hur en kultur formas.

En ny (sub-)kultur som växer fram formas av individernas respektive djupkultur, övergripande kultur(-er) de vuxit upp i, familjekultur, med mera. Dessutom formas kulturen av vilken slags intressegemenskap det handlar om; vilka mål och medel den har. I grunden finns de ramar som satts av evolutionen vilka vi delar med andra djur.

Eftersom kulturens grund skapats av evolutionen är kultur sårbar för medveten påverkan på liknande sätt som djur och natur är sårbara. Människan har avsiktligt och medvetet tämjt, utnyttjat, förädlat och manipulerat djur och växter. Detsamma kan göras och har gjorts med kulturer.

Avsiktlig omformning av kultur
Tidig påverkan på människors kultur skedde bland annat genom religionen som ofta anpassats och omvandlats för att fylla makthavares syften. Det kan till exempel ha handlat om att vara skötsam, nöjd med sin lott, att den världsliga ordningen och hierarkin är instiftad av gud eller gudarna, och så vidare...

I modernare tider har vi fått ideologier och nationer som sådana övergripande föreställningar som används på liknande sätt. Även avgränsade frågor som laddas med mycket känsla (oftast rädsla) har använts och används; gudarnas straff, världens undergång, yttre och inre fiender, kärnvapenhotet, sjukdomar och pandemier, klimathotet, etc... (hoten kan vara rena fantasier men kan också ibland ha viss reell grund - vanligen överdrivs de dock för att öka rädslan).

Moderna påverkansmetoder
De makthavare som vill påverka kulturen kortsiktigt eller långsiktigt har i modernare tid fått större möjligheter genom den moderna kommunikationsteknologin som tidningar, radio, tv och internet. Genom att internet möjliggör riktade budskap i kombination med kontinuerlig algoritmiserad mätning av mottagares reaktioner har precision och effektivitet ökat avsevärt.

Kunskapen om hur sådan påverkan kan åstadkommas har alltså också vuxit, bland annat i anslutning till de nya möjligheterna, även om gammal kunskap står sig väl än i dag. Det gäller till exempel att rädsla är bland det mest effektiva verktygen eftersom det får människor att ty sig till makthavarna för skydd.

Slutord
Sammantaget kan vi alltså konstatera att kulturen är sårbar för påverkan. Det gör att av aktörsteorins tre sorters aktörer förefaller det i modern tid huvudsakligen bara vara individer och beslutsgrupper som har stor styrande påverkan på samhället.

Dessa två typer av aktörer kan visserligen inte omforma kulturer helt fritt. Men de mäktigaste aktörerna verkar ha så pass stora möjligheter att påverka kulturer att de därigenom reducerar dessa till att huvudsakligen vara resurser som används av de egentliga aktörerna.

Kulturer är i dag antagligen främst att betrakta som omvärldsfenomen som mäktiga aktörer manipulerar för sina egna syften. Kulturer förefaller dock att utgöra potentiella hot som också måste hållas i schack. Det största hotet är dock antagligen att en konkurrerande aktör lyckas manipulera och använda en kultur för sina egna syften.

Spelet spelas därför antagligen främst mellan aktörer som är individer eller beslutsgrupper. Eftersom en ensam individ, hur mäktig den än är, antagligen ändå måste alliera sig med andra kan vi anta att de huvudsakliga stora aktörerna är allianser, vilket ofta kan ses som beslutsgrupper.

Drömmen som solipsistisk teater

När vi sover och drömmer är vi en av deltagarna i nattens drama. Men vi är den enda personen, eller varelsen, i drömmen som faktiskt upplever något. Alla andra är vårt psykes fantasiprodukter som  upplever lika lite som en påhittad figur i en bok eller film.

Eftersom drömmen är helt vår egen skapelse är drömvärlden en solipsistisk värld där vi är den enda upplevare som egentligen finns. Vanligen finns också något slags drama där vändningarna och logiken kan vara lite märkliga jämfört med det vakna tillståndet. Vår egen solipsistiska teater.

Lucida drömmar och allsmäktighet
I en lucid dröm är vi medvetna om att vi drömmer. I en del lucida drömmar kan man också påverka skeendet. I extremfallet kan du helt fritt välja hur du vill omforma drömmen och kan alltså uppleva precis vad du vill.

Det är givetvis roligt att på så sätt ha fullständig makt över den verklighet man för tillfället befinner sig i (drömmen upplevs ju som verklig av drömmaren). Men om man varje natt hade sådana fullständigt kontrollerbara drömmar; skulle man inte tröttna på det? Blir inte total allmakt meningslös i längden?

Distribuerad solipsism
Christopher Langan har beskrivit verkligheten som distribuerad solipsism. Om han har rätt är även den vakna verkligheten en slags solipsistisk teater. Men skillnaden jämfört med drömmen är att de andra varelserna också finns och har sina egna upplevelser.

Vi har inte tillgång till andras upplevelser men om jag förstår Langan rätt menar han att vi, trots det, på en mer basal nivå egentligen är samma upplevare. Men trots denna eventuella likhet med drömmen kan vi i den vakna verkligheten ändå inte bli allsmäktiga eftersom de andra varelserna har sina egna önskemål.

Kanske är det just det som är poängen med den vakna verkligheten; att slippa det, i längden, tråkiga med att vara allsmäktig.

Aktörsteorin

Jag kommer här att beskriva grunden för aktörsteorin som är en integrerande teori med stort och brett förklaringsvärde främst inom samhällsvetenskap och humaniora. Den utgår från systemteori och mer specifikt teori kring målinriktade system varför vi börjar där.

System
Ett system består generellt av ett antal delar som påverkar varandra. Alla delar behöver inte påverka eller påverkas av alla andra men varje del påverkas av, eller påverkar, åtminstone någon annan del i systemet.

Målinriktade system
Ett sådant system kan ses som målinriktat om det har möjlighet att verka för att uppnå ett mål. Ett exempel på ett enkelt målinriktat system är en klotformig mikroorganism med ständigt vispande tentakler runt hela kroppen. När den upptäcker tecken på föda upphör tentaklerna på den sida upptäckten gjordes vispa vilket gör att organismen, genom de fortsatt viftande tentaklerna, rör sig mot födan. Kombinationen av de viftande tentaklerna, förmågan att kunna upptäcka föda och avstängningsmekanismen för tentakler närliggande en receptor som upptäcker föda utgör alltså ett system som kan uppnå målet att inskaffa föda.

Ett annat exempel på ett enkelt målinriktat system är en termostat kopplat till värmeelement. Termostaten slår på och stänger av elementen så fort temperaturen avviker för mycket från målet. Termostat (inklusive ett reglage för att bestämma mål-temperaturen) och element utgör alltså tillsammans det målinriktade systemet.

Målinriktade system förekommer, mig veterligen, endast inom livssfären och system utanför livssfären, som till exempel planetsystem, verkar inte vara målinriktade. De målinriktade system som vi känner till är alltså organismer, system bestående av organismer (bakteriekulturer, flockar, fiskstim, kulturer, etc...) och vissa system konstruerade av människan (apparater, datorprogram, organisationer, etc...).

Det som krävs för att ett system ska kunna vara målinriktat är att det har någon slags handlingsförmåga som gör det möjligt att uppnå ett eftersträvat mål samt någon slags beslutsfunktion som bestämmer när det ska agera eller inte.

Handlingsförmåga och beslutsfunktion
Handlingsförmågan kräver en ansamling av resurser organiserade på ett sätt som möjliggör agerande. Vissa resurser är nödvändiga för att handlingsförmåga överhuvudtaget ska finnas medan andra visserligen ökar handlingsförmågan men inte är nödvändiga.

Till exempel måste en organism ha vissa livsuppehållande delar intakta, till exempel ett hjärta, för att kunna fortsätta agera. Däremot kan den till exempel förlora ett öga och ändå fortfarande ha viss handlingsförmåga.

Handlingsförmågan är alltså ganska "plastisk" och kan förändras under den tid ett målinriktat system existerar. Beslutsfunktionen är däremot inte lika plastisk utan beslutet att börja agera i syfte att nå ett mål är absolut nödvändigt för att systemet ska vara målinriktat.

Beslutsfunktionen kan visserligen vara plastisk i vissa aspekter hos mer komplexa målinriktade system. Men hur beslutsfunktionen är grundläggande för själva målstyrningen, och på så sätt inte plastisk, syns tydligt hos enkla system.

Mikroorganismen kan till exempel förlora en tentakel men förlorar den förmågan att upptäcka föda och temporärt stänga av tentaklerna runt upptäcktspunkten förlorar den också målstyrningen. Termostat-/elementsystemet kan tappa effekt, till exempel om ett element av flera går sönder, utan att förlora målstyrningen.

Människan och hennes samarbetsgrupper
Distinktionen mellan handlingsförmåga och beslutsfunktion blir viktigare när vi kommer till mer komplexa målinriktade system. Bland dessa är människan och hennes samarbetsgrupper antagligen de mest komplexa målinriktade system vi känner till.

Människan består egentligen av flera beslutsfunktioner som delar samma kropp, samma handlingsförmåga. Men hon är att betrakta som ett system så länge ett övergripande mål dominerar över alla andra, vilket kan vara fallet under en, ibland lång, period.

Även samverkande grupper av människor består av flera olika beslutsfunktioner som delar samma "kropp" (d.v.s den samverkande gruppen). En kultur eller en organisation kan ha flera olika mål och målen kan skifta över tid.

Ett exempel på att människan har flera olika mål är att hon både kan ha egoistiska intressen och intresse av att vara lojal med en grupp. Dessa mål kan ibland komma i konflikt där en av beslutsfunktionerna, den egoistiska eller den grupplojala, kommer att vinna och dominera den andra.

Individen/gruppen som aktör
Baserat på ovanstående kan vi betrakta en människa eller en samarbetande grupp människor som en aktör när den strävar mot ett mål. Det som främst definierar aktören är alltså beslutsfunktionen och det mål den är inriktad mot.

Till aktören hör givetvis också handlingsförmåga. Den direkta handlingsförmågan finns givetvis i individen eller gruppens kropp. Men alla resurser som aktören har kontroll över utgör också en del av handlingsförmågan.

Sådana resurser kan vara verktyg, teknologi, kunskap, pengar, landområden, energi, naturresurser, organisationer, med mera. Även andra människor kan vara resurser man kontrollerar. Det kan handla om olika grad av kontroll; allt ifrån slaveri till betald arbetskraft eller annan form av avtalad allians.

Omvärlden
Aktören eftersträvar sitt mål i en omvärld som består både av andra aktörer och annat som inte är aktörer. Både andra aktörer och sådant som inte är aktörer kan utgöra hot, möjlighet eller vara neutralt.

Aktörsteorin
Aktörsteorin är alltså en integrerande teori (främst för samhällsvetenskap och humaniora). Att den är integrerande innebär att annan teoribildning och olika fakta går att förstå utifrån aktörsteorin så att aktörsteorin på så sätt kan bli ett övergripande synsätt som fakta och andra teorier berikar.

Aktörsteorin är en lite annan beskrivning i anslutning till bautateorin. I grunden säger den att det mesta inom samhällsvetenskap och humaniora kan förstås utifrån synsättet att aktörer agerar i en omvärld i syfte att uppnå sina mål i enlighet med vad som beskrivits ovan.

Det finns tre sorters aktörer enligt aktörsteorin; individen, kulturen och beslutsgruppen. Individen är ganska självklar som aktör och behöver antagligen inte så mycket förklaring. De andra två kan däremot behöva sägas lite mer om.

Kulturen som aktör
Kultur uppstår spontant när människor samverkar. Det gör att folk som har någon slags intressegemenskap kan komma att utveckla en (sub-)kultur som kan komma att fungera som en aktör.

En kultur agerar ytterst för sin egen överlevnad vilket bland annat kan innebära att den agerar för att få mer makt. I en kultur har alla medlemmar del i beslutsfunktionen även om medlemmar med högre social status vanligen väger tyngre vid beslut.

Besluten i en kultur kan ofta vara informella och i varierande grad omedvetna. Men de syftar alltid till kulturens fromma vilket vanligen innebär att det gagnar medlemmarna. Dock gagnas vanligen de med högre status mer.

Kulturen skiljer sig från de två andra formerna av aktör i det att beslutet oftare kan vara mer omedvetet. De vanligen mest medvetna besluten fattas antagligen i beslutsgruppen eftersom beslutet där måste formuleras explicit för att medlemmarna ska kunna enas kring det (vilket en individ inte behöver göra).

Beslutsgruppen som aktör
En beslutsgrupp kan vara ett informellt samarbete, en förening eller en styrelse. Medlemmarna har medvetet valt att ingå i gruppen och besluten fattas demokratiskt. Besluten syftar vanligen till att gynna medlemmarna.

En beslutsgrupp kan i viss mån ses som en organisation eftersom den blivit till genom medvetna beslut. Men den skiljer sig från de flesta organisationer i det att den inte är hierarkisk med regler, övervakning och sanktioner. I den mån beslutsgruppen har regler är de skapade genom konsensus.

Slutord
Det går att skriva mycket mer om detta men övriga texter som är länkade (och överhuvudtaget de texter som finns på mina bloggar) har sagt mycket av sådant som bör tilläggas. Ett tillägg, i anslutning till de tre typerna av aktörer, är att de kan påverkas av andra aktörer; till och med så långtgående att en annan aktör i praktiken kan sätta agendan och på så sätt egentligen vara den som styr.

Till exempel kan en individ i en kultur eller beslutsgrupp lyckas påverka övriga medlemmar så att denne i praktiken har kontroll över gruppens beslut och alltså är den egentliga aktören.

Så även om aktörsperspektivet ger stora möjligheter att bringa reda i förståelsen av samhällsskeenden är det inte alltid lätt att identifiera den egentliga aktören. Det ligger också i sakens natur att en aktör som vill flyga under radarn har månat om att hålla sig osynlig.

Av den anledningen måste flera hypoteser (och kanske särskilt hypoteser om vilka aktörer som finns/funnits) kontinuerligt hållas öppna och jämföras mot andra och mot övriga fakta. Men så länge man på så sätt arbetar med koherensnät ger aktörsteorin goda möjligheter att skapa en bättre förståelse.

Slutligen måste det finnas beslutsfunktion för att vi ska ha en aktör men handlingsförmågan (utöver bara den nödvändiga) är också väldigt viktig att titta på för att kunna ställa upp rimliga hypoteser om aktörer. När stora kontrollerbara resurser ansamlas är chansen stor att någon kommer att ta kontrollen över dessa och på så sätt bilda en kraftfull aktör.

Genom att leta efter stora kontrollerbara resursansamlingar kan vi alltså lättare hitta aktörer och på så sätt bättre förstå skeendena. Om vi också letar efter vilka andra aktörer som mäktiga redan kända aktörer umgås med (och alltså kanske samverkar med) har vi god chans att få en sannolik bild av aktörernas spel.

__________________

Tillägg

Även juridiska personer, och organisationer liknande juridiska personer, kan i viss mån ses som aktörer, liksom AI kanske kommer att kunna ses som det. Beskrivningen behöver därför kompletteras med dessa.

Maktcentrering, anknytningsbehov och maktdyrkan

När makten centreras, till exempel hos en kung eller en statsapparat, samlas väldigt mycket synlig makt på ett och samma ställe. Detta har varit vanligt förekommande sen vi blev bofasta eftersom det ledde till att det skapades mer resurser som gjorde att makt kunde ansamlas.

Det mest anknytningsbehövande djuret

Detta maktcentrum blir ofta dyrkat av folket och den antagligen främsta anledningen till det är att människan är det mest anknytningsbehövande djuret. Hos alla flockdjur dyrkar flockmedlemmarna ledaren. Men hos människan präglas denna flockfunktionella dyrkan dessutom starkt av vårt starka anknytningsbehov.

Människans starka behov av en anknytningsfigur som skyddar beror på att människobarn är sårbara och behövande under så lång tid. Men behovet upphör inte bara för att vi växer upp utan det finns kvar hela livet.

Människans sårbarhet

Det beror antagligen dels på att behovet är så starkt och dels på att människans tankeförmåga gör henne medveten om framtida möjliga faror och att hon en dag ofrånkomligt kommer att dö. Då detta väcker rädsla känner hon sig, även som vuxen, fortsatt sårbar vilket aktiverar det anknytningsbaserade behovet av skydd.

Maktens strålglans

En anknytningsfigur måste vara mäktig och välvillig för att kunna skydda oss. Den viktigaste av dessa parametrar är mäktigheten eftersom en maktlös och välvillig anknytningsfigur ändå inte kan skydda oss medan en mäktig kanske kommer att göra det även om den inte alltid verkar välvillig.

Den centraliserade makten är ofta den största synliga världsliga makt som finns. Därför ligger den nära till hands som anknytningsfigur. Den centraliserade makten utmålar dessutom vanligen sig själv som god och välvillig vilket givetvis ökar dess potential som anknytningsfigur för de som accepterar den beskrivningen.

Tidigare utgjorde Gud eller Jesus ofta ett andligt alternativ till den världsliga makten som anknytningsfigur. Men sedan kristendomen sekulariserats och fått mindre plats i människors liv har den vägen antagligen blivit ovanligare.

Maktens otillräcklighet som anknytningsfigur

Att ha den världsliga makten som anknytningsfigur är dock givetvis infantilt. Även om den världsliga centralmakten har mycket resurser finns det inget som tyder på att den skulle vara tillräckligt mäktig. Den kan definitivt inte skydda mot döden och dess beslut drabbar inte sällan individen snarare än hjälper den.

Den är heller inte välvillig oavsett vad propagandan säger. Den korrumperas lätt och blir vanligen att tjäna själviska intressen. Till skillnad från föräldrar, som vanligen älskar sitt barn, hyser centralmakten ingen kärlek till dig. Så det är givetvis naivt att vänta sig välvillighet och godhet.

Den maktdyrkan, medveten eller omedveten, som ofta riktas mot centralmakten har alltså sina rötter i anknytningsbehovet. Detta är dock olyckligt eftersom kärleken inte är besvarad och den maktdyrkande individen ofta blir lurad och utnyttjad av centralmakten.

_______________________________________

Se också artiklarna Vår relation till samhälle och makthavare och Om makthavare

Två sorters lycka

I grova drag finns två sorters lycka. Den ena är främst kopplad till neurokemikalien dopamin och att vara på väg mot målet. Den andra är huvudsakligen kopplad till serotonin och att ha uppnått målet och vila i det.

Den första innebär alltså ett mer exalterat sinnestillstånd där man är uppe i varv och lycklig för att man närmar sig målet. Den andra är mer stillsamt vilande präglat av nöjdhet som är kopplat till att ha uppnått målet.

"Vara på väg"-lyckan lämpar sig väl för att uppnå världsliga mål; att utforska, skapa eller tävla. Nöjdhets-lyckan lämpar sig mer för andlig kontemplation men ligger också nära mer stillsam världslig aktivitet som omvårdnad, vila och återhämtning.

Mitt intryck är att mycket av buddhismens metoder, liksom annan andlig utövning, främst är inriktade på att uppnå nöjdhets-typen av lycka. Den uppstår ofta i meditation, osjälvisk kärlek och medkänsla, vördnad och kontemplation som förekommer i mycket andlig aktivitet. Världslig aktivitet och världsliga nöjen är däremot oftare inriktad på den första typen av lycka.

Ett mer stillsamt sinnestillstånd tenderar ofta att vara mer öppet och inte lika inriktat på ett specifikt mål som ett mer exalterat. Det gör att mer exalterade sinnestillstånd fungerar bättre för att hålla uppmärksamheten riktad bort ifrån oönskade tankar och känslor.

Av den anledningen kommer aktiviteter som leder till "vara på väg"-typen av lycka att vara mer förekommande som metoder för utestängning (bortträngning/psykiskt försvar). "Vara på väg"-lycka kan alltså vara ett sätt att hålla psykiskt lidande borta men kan då samtidigt potentiellt komma att hindra psykiskt läkande och utveckling.

 

 

Samhället

Jag tror att det de flesta menar med "samhälle" går att förstå utifrån en kombination av kultur och organisation. Sen finns givetvis samhällen i samhällen, likt ryska dockor, från dyadiska relationer upp till världsomspännande kulturmönster och organisering. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun gällande vad man syftar på när man talar om samhället.

En kultur kan sträcka sig över flera organisationer och vise versa. Kulturer, organisationer och samhällen påverkar varandra och blir också påverkade av andra faktorer som till exempel miljöförändringar, teknologisk utveckling och individers agerande.

Allt detta, och mer därtill, måste tas i beaktande om man vill försöka förstå samhällen. Men mycket går att förstå bara genom att betrakta kombinationen av kultur och organisation och hur dessa två påverkar varandra.

De som fattar besluten i organisationen kan välja att medvetet försöka påverka kulturen (vilket också förekommer med framgång). De har också en indirekt påverkan genom att beslutsfattare, om de är synliga som makthavare, ofta blir rollmodeller i kulturen.

Men beslutsfattare är, liksom andra människor, kulturvarelser så att kulturen formar dem och påverkar deras motivation. På så sätt påverkar kulturen också organisationen. Dessutom uppstår kultur spontant i organisationer genom att människor samverkar och umgås.

____________________________________

Se även bloggposten Organisation och kultur (genom historien)

Materialism och andlighet

Den integrerande personlighetsteorin har sin grund i evolutionsteorin. Därmed är den också en materialistisk (eller fysikalistisk) teori eftersom den beskriver hur motivation som formar personligheten växer fram ur en evolutionär process som uppstår i materien.

Det finns många anledningar till varför jag valde att grunda den integrerande personlighetsteorin i en materialistisk utgångspunkt. En sådan anledning är att vårt psyke och upplevande verkar hänga väldigt nära samman med materien. Till exempel kan en hjärnskada komma att förändra vår personlighet radikalt.

Men även om en materialistisk utgångspunkt ger stora förklaringsmöjligheter rörande personlighet innebär det inte att materialismen beskriver den mest troliga metafysiska grunden för verkligheten. Jag lutar personligen mer åt att idealismen beskriver den troligare grunden; det vill säga att verklighetens grund egentligen är ande.

Om så är fallet har alltså anden skapat materien. Denna materia har sedan utvecklats så att liv till slut uppstått. Och liv består visserligen av en materiell kropp, men också av ett upplevande medvetande - en ande. Men anden behöver då egentligen inte materia för att finnas eftersom den ju, om den skapat materien, fanns innan materian blev till.

Oavsett vad vi tror om verklighetens grund kan vi i vilket fall konstatera att både materia och ande (upplevande) är en del av verkligheten så som vi uppfattar den. Sedan kan var och en fritt välja att tro att medvetandet uppstår i materian genom materiella processer eller att istället tro att medvetande skulle finnas även om materia inte fanns.

Jag tänker dock här argumentera för fördelen med att omfamna ett andligt perspektiv och tänker dessutom säga något om hur man kan odla ett sådant baserat på den integrerande personlighetsteorin. Jag tänker alltså använda en materialistisk teori till att främja ett idealistiskt (andligt) synsätt.

Fördelar med ett andligt synsätt

För det första tror jag att en materialistisk tro, kanske ofrånkomligt, riskerar skapa en upplevelse av meningslöshet. Om medvetandet bara uppstår i materian kommer det ju en dag upphöra att existera. Vårt eget medvetande kommer att upphöra när vi dör och allt medvetande kommer att upphöra när universum upphör att existera. Vad finns i så fall för mening med tillvaron?

En idealistisk (andlig) tro ger däremot möjligheten att vårt medvetande kanske kan fortsätta finnas efter döden. Ande och någon slags medvetande kommer i vilket fall generellt finnas även efter universums upphörande eftersom det fanns innan och ändå inte behöver materia för att existera.

Men egentligen är upplevelse av mening eller meningslöshet i sig direkt kopplat till den materialistiska delen av verkligheten. Den materiella verkligheten präglas av orsak och verkan. Och för en materiell varelse består den i en strävan efter att uppnå mål, det vill säga motivation. Att något är meningsfullt är detsamma som att det kan leda till att vi uppnår ett mål vi eftersträvar.

Problemet är bara att vi aldrig kan uppnå de viktigaste målen. Vi vill leva men vi kommer ofrånkomligt att dö. Vi vill bli älskade men kärleken kan vara undflyende och kommer annars en dag att gå förlorad, om inte annat genom döden. Livet innehåller ofrånkomligt också lidande. Även om du just nu är mätt kommer du åter bli hungrig och i bland finns heller inget att stilla hungern med.

En ande utan materiell kropp däremot behöver inte sträva; den bara är. Förutom att den slipper otillfredsställelsens lidande behöver den inte oroa sig för döden eftersom den är sedan begynnelselös tid och alltid kommer att vara.

Vi befinner oss onekligen, ofrånkomligt så länge vi lever, i en materiell värld men ett bejakande av andlighet kan minska lidande och göra tillvaron mer meningsfull under den tid vi befinner oss här i detta liv.

Materialistiska vägar till andlighet

Eftersom vi befinner oss i en till stor del materiell värld är det den startpunkt vi måste utgå ifrån om vi ska kunna ta oss till ett mer andligt förhållningssätt. Därför kan den integrerande personlighetsteorin, som materialistiskt grundad, säga något om hur vi kan gå till väga.

Det finns flera möjliga vägar till andlighet som går att närma sig utifrån den integrerande personlighetsteorin. Jag tänker dock här avgränsa beskrivningen till en av dessa vägar; osjälvisk kärlek och medkänsla, vilket i många traditioner är bland de viktigaste vägarna till andlighet.

Osjälvisk kärlek och medkänsla

Den integrerande personlighetsteorin visar på att människan i grova drag har fyra sorters motivation; två sorters självisk och två sorters osjälvisk sådan.

De två osjälviska typerna av motivation handlar om att värna gruppen (flocken) respektive att värna den egna avkomman. Bägge har fördelen att de motverkar självisk motivation som ofta kan vara ett hinder för andlig utveckling.

Bägge har också fördelen att de är ihållande och syftar till att vara aktiva under långa tider jämfört med till exempel motivation att undkomma en fara där motivationen avaktiveras när faran inte längre finns. Barnet eller flocken finns där under lång tid, ofta under hela vårt liv. Det gör att de ligger nära det tillstånd som präglar anden och dess (ihållande) varande.

Men av de två osjälviska motiven har värnandet om gruppen nackdelen att den har närmare till ogillande av andra som inte tillhör den egna gruppen medan värnandet om den egna avkomman i större utsträckning saknar ett motsvarande element.

Värnandet av den egna avkomman kan visserligen ibland innebära att med våld skydda barnet från hot men bortsett från sådana vanligen sällsynta situationer saknar motivationen antagonistiska drag och präglas dessutom av mer lugn och medkänsla än den flockinriktade formen av osjälvisk motivation.

Lugnet i motivationen inriktad på omvårdande av avkomman ligger närmare tillståndet som präglar andens stabila varande än vad den flockinriktade motivationens ofta mer agiterade sinnesläge gör.

Motivationen att värna den egna avkomman lånar sig också lättare till att utsträckas till att omfatta alla varelser beroende på den relativa frånvaron av antagonism. Även detta verkar ligga närmare anden än materian eftersom anden på den mest grundläggande nivån verkar vara EN (upplysningstraditioner hävdar ofta något sådant).

Denna aspekt ligger också närmare den omvårdande motivationen (vanligen) riktad mot den egna avkomman i det att den också inrymmer ett starkare element av medkänsla (att försöka känna det den andre känner). Att omfamna alla varelser med samma osjälviska kärlek och medkänsla ligger alltså nära att omfamna den grundläggande bakomliggande enheten hos alla medvetanden/upplevare.

Slutord

Genom att odla en osjälvisk kärlek och medkänsla (som har sina evolutionära rötter i målet att värna den egna avkomman) och rikta den mot alla varelser (istället för enbart den egna avkomman) kan vi alltså utveckla vår andlighet.

Ju mer vi låter en motivation uppfylla vårt medvetande desto mindre plats finns för annan motivation och då den osjälviska kärleken fyller oss helt finns inte längre plats för självisk motivation inriktad på att själv överleva och bli mäktigare.

En sådan självisk motivation befrämjar en mer materialistisk inställning som paradoxalt nog egentligen inte nödvändigtvis ökar våra överlevnadschanser men däremot ökar risken för eget och andras lidande även om den själviska motivationen förleder oss att tro något annat.

Den motivation som för tillfället är aktiv präglar nämligen upplevelsen och föreställningarna. Genom att odla osjälvisk kärlek och medkänsla kan vi ta oss till en lugnare upplevelse som ger större möjlighet att tänka igenom ovanstående påstående om det materialistiska synsättets nackdelar från en lite mer neutral synvinkel och därigenom upptäcka på vilka sätt beskrivningen, trots det paradoxala, kanske faktiskt stämmer.