Två sorters lycka

I grova drag finns två sorters lycka. Den ena är främst kopplad till neurokemikalien dopamin och att vara på väg mot målet. Den andra är huvudsakligen kopplad till serotonin och att ha uppnått målet och vila i det.

Den första innebär alltså ett mer exalterat sinnestillstånd där man är uppe i varv och lycklig för att man närmar sig målet. Den andra är mer stillsamt vilande präglat av nöjdhet som är kopplat till att ha uppnått målet.

"Vara på väg"-lyckan lämpar sig väl för att uppnå världsliga mål; att utforska, skapa eller tävla. Nöjdhets-lyckan lämpar sig mer för andlig kontemplation men ligger också nära mer stillsam världslig aktivitet som omvårdnad, vila och återhämtning.

Mitt intryck är att mycket av buddhismens metoder, liksom annan andlig utövning, främst är inriktade på att uppnå nöjdhets-typen av lycka. Den uppstår ofta i meditation, osjälvisk kärlek och medkänsla, vördnad och kontemplation som förekommer i mycket andlig aktivitet. Världslig aktivitet och världsliga nöjen är däremot oftare inriktad på den första typen av lycka.

Ett mer stillsamt sinnestillstånd tenderar ofta att vara mer öppet och inte lika inriktat på ett specifikt mål som ett mer exalterat. Det gör att mer exalterade sinnestillstånd fungerar bättre för att hålla uppmärksamheten riktad bort ifrån oönskade tankar och känslor.

Av den anledningen kommer aktiviteter som leder till "vara på väg"-typen av lycka att vara mer förekommande som metoder för utestängning (bortträngning/psykiskt försvar). "Vara på väg"-lycka kan alltså vara ett sätt att hålla psykiskt lidande borta men kan då samtidigt potentiellt komma att hindra psykiskt läkande och utveckling.