Drömmen som solipsistisk teater

När vi sover och drömmer är vi en av deltagarna i nattens drama. Men vi är den enda personen, eller varelsen, i drömmen som faktiskt upplever något. Alla andra är vårt psykes fantasiprodukter som  upplever lika lite som en påhittad figur i en bok eller film.

Eftersom drömmen är helt vår egen skapelse är drömvärlden en solipsistisk värld där vi är den enda upplevare som egentligen finns. Vanligen finns också något slags drama där vändningarna och logiken kan vara lite märkliga jämfört med det vakna tillståndet. Vår egen solipsistiska teater.

Lucida drömmar och allsmäktighet
I en lucid dröm är vi medvetna om att vi drömmer. I en del lucida drömmar kan man också påverka skeendet. I extremfallet kan du helt fritt välja hur du vill omforma drömmen och kan alltså uppleva precis vad du vill.

Det är givetvis roligt att på så sätt ha fullständig makt över den verklighet man för tillfället befinner sig i (drömmen upplevs ju som verklig av drömmaren). Men om man varje natt hade sådana fullständigt kontrollerbara drömmar; skulle man inte tröttna på det? Blir inte total allmakt meningslös i längden?

Distribuerad solipsism
Christopher Langan har beskrivit verkligheten som distribuerad solipsism. Om han har rätt är även den vakna verkligheten en slags solipsistisk teater. Men skillnaden jämfört med drömmen är att de andra varelserna också finns och har sina egna upplevelser.

Vi har inte tillgång till andras upplevelser men om jag förstår Langan rätt menar han att vi, trots det, på en mer basal nivå egentligen är samma upplevare. Men trots denna eventuella likhet med drömmen kan vi i den vakna verkligheten ändå inte bli allsmäktiga eftersom de andra varelserna har sina egna önskemål.

Kanske är det just det som är poängen med den vakna verkligheten; att slippa det, i längden, tråkiga med att vara allsmäktig.