Om makthavare

Vårt förhållande till makt är kluvet. Vi ogillar att drabbas genom att andra tvingar oss till sådant vi inte vill, orsakar oss skada och liknande. Vi ogillar alltså att drabbas av andras maktutövande.

Däremot gillar vi att kunna påverka vårt eget öde och ha makt över det. Vi gillar alltså ofta makt så länge det är vi som har den. Men även inom detta finns för många en viss kluvenhet. Makt kan till exempel föra med sig ansvar och vi kan vara rädda för att fatta fel beslut även om det inte direkt skulle drabba oss. De flesta vill inte ha andras lidande på sitt samvete.

En tredje sida av vår förhållande till makt är att vi vanligen gillar när andra stöttar, skyddar och hjälper oss. Det gör att vi då gillar att de har makt att kunna göra det. Så vi kan gilla att andra har makt. Åtminstone så länge de vill oss väl.

Kort sagt gillar vi makt därför att den kan ge oss det vi önskar, men vi ogillar den därför att den kan ge sådant vi inte önskar.

Makt och anknytning

Som små barn är vi beroende av de som tar hand om oss, vilket vanligen är våra föräldrar. Som små är vi alltså väldigt maktlösa och beroende av andra som har makt. Anknytning är en biologisk emotionell funktion som har med detta att göra.

Människobarn är bland de mest överlevnadsodugliga i naturen. Anknytningsfunktionen gör att vuxna, hos alla djur med sårbar avkomma, känner behov att hjälpa och skydda barnet medan barnet i sin tur känner behov att hitta och knyta an till vuxna som vill skydda det.

Anknytningsbehovet är för människan som starkast från ungefär ett till tre års ålder. Även om det är som starkast under denna period fortsätter det dock att prägla människor under hela livet.

Det finns skäl att anta att upplevelser under den tidiga anknytningsorienterade perioden starkt bidrar till personligheten. Det finns också skäl att anta att detta bidrar till vårt förhållningssätt till politik och makthavare.

En anledning till det är att vi i relation till samhället som helhet är väldigt maktlösa, på liknande sätt som vi var maktlösa i relation till hela verkligheten när vi var små. Vi förhåller oss alltså i viss mån till makthavare på liknande sätt som vi förhöll oss till våra föräldrar när vi var barn.

Anknytningsfiguren

Den individen knyter an till kallas inom anknytningsteori för "anknytningsfigur". Vilka egenskaper ska en anknytningsfigur då helst ha? Eller annorlunda formulerat; vilka egenskaper ska en individ ha för att bli sedd som en anknytningsfigur så att anknytningsbehoven väcks (oftast omedvetet) hos andra? Vad vill folk se hos en ledare, en kung, en frälsare...?

För det första vill man att anknytningsfiguren ska vara välvillig mot en; att den vill skydda och hjälpa en. För det andra vill man att den ska vara mäktig så att den också klarar att skydda och hjälpa. Den ideala anknytningsfiguren har bägge dessa sidor.

Det näst bästa alternativet är ofta en anknytningsfigur som åtminstone har kapacitet att skydda och hjälpa. För man har inte mycket nytta av en anknytningsfigur som vill väl men inte har makt att ge en det man behöver.

Detta är antagligen en anledning till att kriminella kan bli populära. De visar upp en handlingskraft som kan förknippas med makt att åstadkomma resultat oavsett vad som står i vägen. Något liknande gäller givetvis de som är rika eller framstående på annat sätt.

Att till och med kriminella kan bli populära visar på hur anknytningsbehovet ger makten strålglans. Individen som blir tjusad vill antagligen inte se att den mäktige kanske inte är särskilt välvillig gentemot dem.

De som får makt

De flesta som är kompetenta inom sitt område kommer att stiga i graderna. Så vi kommer att hitta makthavare med olika slags personlighet och inställning eftersom en och samma kompetens ofta kan odlas oberoende av sådant. Många av dessa har antagligen inte främst eftersträvat maktpositionen.

Men oavsett detta kan vi anta att det bland de som klättrat till höga maktpositioner också finns de som haft stark motivation att skaffa sig makt. Att vilja något och att arbeta för att uppnå det ökar ju vanligen chansen att så också blir fallet.

Bland dessa finns de som drivs av ideal och de som drivs av egoism. Det finns många olika ideal vilket gör att makthavare som drivs av ideal kan vilja något du också vill. Men de kan lika gärna drivas av ideal du inte gillar.

Eftersom idealet oftast är viktigare för en sådan makthavare än vad du är kan denne också offra dig för idealet oavsett om det gäller ideal du gillar eller inte. Det gör idealistiska makthavare potentiellt problematiska.

När det gäller makthavare som drivs av egoism tänker jag föreslå hypotesen att det bland dessa är vanligare med psykopatiska drag. Jag föreslår också att det bör vara vanligare med psykopatiska drag ju högre maktnivåer det handlar om.

Förekomsten bör också öka med tiden inom en maktstruktur eftersom det ger mer tid för fler med stark sådan motivation att klättra till toppen. Dessutom bör det relativa antalet idealister i makttoppen minska för att antalet psykopater ökar vilket jag argumenterar för nedan.

Psykopati

En sak som utmärker psykopater är att de saknar anknytning till andra. De har aldrig haft en anknytningsfigur de kunnat knyta an till vilket gör dem väldigt ensamma. Ett annat ord för detta är "utanförskap".

Bland fritänkare som tänker "utanför lådan" hittar vi ofta människor som präglas av någon slags utanförskap. Hos en del av dessa är det hög, kanske medfödd, intelligens som bidrar till utanförskapet. Men jag skulle vilja föreslå att förmågan att tänka på ett sätt som är befriat från konventioner och samtidskulturens föreställningar i sig ofta bidrar till en slags intelligens.

Då psykopater bara har sig själva att lita till och de, beroende på anknytningsstörningen, inte bryr sig om andra bör de ofta eftersträva makt. De kommer då att använda förmågan till att tänka friare i syfte att nå mer makt. Detta bör ofta ge dem ett övertag över idealister som tävlar om samma maktpositioner.

Deras ointresse av andras väl och ve bör även det kunna ge fördelar i många konkurrenssituationer. Så över tid bör de med psykopatiska drag vinna över idealisterna. Därför bör det över tid kunna bli fler med psykopatiska drag i toppen på bekostnad av idealister.

Vad gäller invändningen att idealister kan ha ett stort nätverk med samma ideal vilka hjälper dem till makten kan anföras att inget hindrar en psykopat att låtsas vara idealist för att på så sätt skaffa sig ett stort nätverk.

Vid kriser

Vid kriser ökar anknytningsbehovet. Till exempel söker sig folk till anhöriga och vänner vid dödsfall och andra svåra situationer. Det borde kunna göra att samhälleliga kriser kan öka behovet av ledare att ty sig till.

Vid större kriser bör också toleransen mot ledare som kanske inte framstår som välvilliga men visar handlingskraft och förmåga att lösa krisen öka. Även toleransen för mer represiv ordning bör kunna öka.

Maktpositionens krav

Makthavare behöver ofta fatta svåra beslut. Även makthavare som ser till allas bästa kan ofta bli tvungna att fatta beslut som drabbar vissa. Man kan till exempel vara tvungen att offra några människor för att rädda flertalet.

Sådana beslut är givetvis lättare att fatta för någon med mer psykopatiska drag. Det gör att psykopater ur det perspektivet kan fungera bättre som makthavare än de som får svårt att fatta sådana beslut. Även det bidrar antagligen till att psykopater lättare kan klättra i makthierarkin. Det gäller då särskilt vid kriser där fler sådana beslut måste tas.

 

Slutord

Sammantaget har alltså många, beroende på anknytningsbehovet, en tendens att tro gott om makthavare. Om psykopatiska drag är vanligare bland dessa makthavare är då risken att man tyr sig till någon som inte har allas bästa för ögonen.

Vid kristider kan man dessutom komma att ge denne större befogenheter än vad som annars skulle vara fallet. Det verkar alltså finnas anledning att undersöka detta närmare för att kanske kunna hitta sätt att skydda oss mot sådana risker.