Personligheten, identiteten, självet, jaget och egot

Om man slår upp de olika begreppen personligheten, identiteten, självet, jaget och egot i https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/ kan man konstatera att de används och definieras olika av olika tänkare.

Jag ska här säga något om detta och samtidigt försöka komma närmare en beskrivning av hur jag föredrar att använda begreppen.

Personligheten

Personligheten definieras av psykologiguiden som "begrepp inom psykologin i betydelsen individen tagen som helt reaktionssystem eller som hel person med flera olika egenskaper på flera olika områden, såväl psykologiska som sociala, såväl kulturella som andliga" vilket jag tycker är en utmärkt definition.

Identiteten

Beskrivningarna av identiteten handlar huvudsakligen om individens upplevelse av sig själv. Dels upplevelsen av sig själv som "unik med klara gränser mellan sig själv och andra" ("känner igen sig själv i de uppfattningar, minnen, behov och känsloreaktioner som man har"), och dels upplevelsen av att man själv "är den som svarar för de egna tankarna, känslorna, besluten, handlingarna osv.".

Att låta identitet vara en beteckning för individens upplevelse av sig själv tycker jag verkar vara funktionellt och oproblematiskt.

Identitetens uppkomst

Under beskrivningen av begreppet identitet tar man också upp två teorier om hur identiteten uppstår. Den ena är den socialkonstruktivistiska enligt vilken identiteten formas "genom en serie sociala händelser under livets gång, då vi definierar oss själva i relation till andra".

Den andra teorin förekommer inom protestantism där individen "helt själv inför Gud formar sin person och identitet". Ungefär samma teori finns i humanistisk och existentialistisk psykologi; "att individen fritt väljer sin egen personliga stil, sina värderingar och ambitioner".

Jag skulle hävda att bägge dessa företeelser bidrar till att forma identiteten och att det dessutom finns en tredje faktor som bidrar; även icke-sociala skeenden kan forma individens identitet. Det kan då handla om viktiga slumpmässiga händelser i individens liv samt dennes reaktion på, och förhållningssätt till, dessa. Sådana händelser kan till exempel vara en allvarlig sjukdom, en olycka eller en stor penning-vinst.

I och med att jag menar att både sociala och icke-sociala händelser bortom individens kontroll bidrar anser jag alltså att teorin om att individen själv formar sin identitet inte kan förklara hela identitets-tillblivelsen som det beskrivs i citaten. Identiteten blir till i ett spelrum mellan individens egna fria val och faktorer bortom individens kontroll (och ibland också bortom individens medvetenhet).

Självet

Begreppet självet används olika av många olika tänkare och jag kommer därför att endast säga några få avgränsade saker gällande detta begrepp.

Återkommande används begreppet i stort sett liktydigt med personligheten, alternativt ungefär liktydigt med identiteten. Det vill säga begreppet används ofta antingen som beteckning på individens psyke som helhet (personligheten) eller som beteckning på individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet (identiteten). Alltså behövs inte begreppet för att beteckna något av dessa fenomen eftersom dessa redan adekvat namngivits.

Man tar också upp att individen kan anses ha olika själv i olika situationer. När det gäller identiteten kan vi givetvis konstatera att individens upplevelse av sig själv kan fluktuera och vara olika vid olika tillfällen. Det innebär alltså att begreppet identitet inte syftar på något bestående även om det givetvis kan finnas aspekter som är er mer bestående och upplevelser av ens eget psyke som är mer vanligt förekommande.

När det gäller personligheten så förändras den givetvis under livets gång. I och med att begreppet inte betecknar en upplevelse utan snarare ett koncept är den dock inte lika fluktuerande som identiteten. Även om bara en avgränsad del av personligheten är aktiv vid ett visst ögonblick och bidrar till upplevelsen (identiteten) är denna aktiva del inte hela personligheten. Begreppet syftar på hela psyket; inte bara den del som är aktiv för tillfället.

Självet skulle kanske kunna få beteckna en upplevelse av psyket som helhet och då kanske även innefatta en upplevelse av psykets utvecklingspotential. En sådan upplevelse får nog betraktas som ett ideal man kan närma sig men aldrig helt nå upp till. Därför skulle begreppet självet istället kunna få beteckna denna potential till upplevelse av psyket som helhet.

Carl Gustav Jungs begrepp individuation kan i så fall lämpligen beteckna processen att närma sig självet; det vill säga att närma sig en upplevelse av sitt psyke som helhet. Effekten av en sådan process borde i så fall bli en mer stabil och rikare identitet (så som begreppet definierats här).

Jaget

Även begreppet jaget används i stort sett liktydigt med personligheten och/eller identiteten. Förslagsvis skulle begreppet jaget kunna användas ungefär som alternativ till personligheten och begreppet jagupplevelse ungefär som alternativ till begreppet identitet.

I psykologiguidens artikel om jaget tar man också upp att jaget, eller rättare jagupplevelsen (som jag nämnde nyss), kan vara att se som en illusion, en betraktelse som förekommer inom buddistisk och positivistisk filosofi. Det vill säga jagupplevelsen, eller identiteten, stämmer vanligen inte med vad psyket som helhet egentligen är.

I artikeln nämns också George Herbert Mead och symbolisk interaktionism. Jag är inte tillräckligt insatt i detta så jag kommer inte att kommentera det utöver att han verkar göra en distinktion mellan upplevelsen av att kunna styra en situation respektive att passivt bara uppleva utan att uppleva sig kunna påverka. Då jag själv kommit fram till samma distinktion som intressant och värdefull var det roligt att stöta på att även någon annan betonat detta.

När det gäller Sigmund Freuds användande av begreppet jaget tänker jag bara kort påpeka att det finns drivkrafter att vilja anpassa sig till "normer, värderingar och regler" varför normer etc. inte behöver vara i konflikt med driftlivet. Dessutom kan olika drivkrafter vara i konflikt med varandra och även andra yttre krafter än normer, värderingar och regler kan ställa krav på anpassning (till exempel gravitationen). Freuds beskrivning av jaget som anpassningsfunktion som finns i dynamiken mellan "å ena sidan driftlivet och å andra sidan utifrån kommande normer, värderingar och regler" verkar därför vara överförenklad.

Egot

Begreppet egot, slutligen, har ingen egen artikel men verkar vara en alternativ beteckning till jaget i Freuds teoribildning. https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/ego ger bland annat definitionen "your idea or opinion of yourself, especially your feeling of your own importance and ability".

Generellt skulle jag vilja hävda att ordet har en konnotation till egoism och att vara självisk. Jag tycker därför att begreppet skulle kunna vara användbart för att beteckna det jag ser som kärnan i personligheten som vanligen främst skapas under barndomen och som ofta kan prägla personligheten hela livet.

En anledning till att välja denna beteckning på personlighetskärnan är att den skapas utifrån barnets själviska motivation. Det handlar då främst om behov av att vara älskad och accepterad samt behov av att överleva.

En annan anledning är att det som främst kan motverka, minska och till slut kanske till och med förgöra den egoistiska personlighetskärnan är osjälvisk motivation, och då främst osjälvisk kärlek och medkänsla.

Att lyckas motverka den egoistiska kärnan för vanligen med sig en massa positiva upplevelser, ökad livskvalitet och framgång varför det bör betraktas som det främsta målet vid terapi och personlig utveckling.

Slutord

Utifrån ovanstående föreslår jag följande definitioner:

• Personligheten betecknar individens psyke som helhet. 
• Jaget betecknar de delar och aspekter av individens psyke som helhet som individen vanligen är medveten om. 
• Jagupplevelsen betecknar individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet i stunden. 
• Identiteten betecknar individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet över tid.

Även om individen upplever (tror) att den upplever sitt eget psyke som helhet finns där vanligen mer att upptäcka. Det finns därför anledning att ge denna potentiella upplevelse en egen beteckning:

• Självet får då beteckna potentialen till upplevelse av psyket som (faktisk) helhet.
• Individuation får beteckna en process som tar individen närmare upplevelsen av psyket som (faktisk) helhet.

Slutligen föreslår jag en definition av egot som personlighetens (problematiska) kärna baserad på självisk motivation, vanligen inlärd under barndomen. Egot är då antagligen ett hinder under individuationen. Egots vanemönster hindrar alltså upptäckande, och upplevande, av delar av psyket.