Svensk djupkultur II

Svenskt tänkande

Jag tog i artikeln Svensk djupkultur upp rötterna i den skandinaviska jägar-/samlarkulturen och hur detta bland annat ligger till grund för konflikträdsla, jantelag och konsensussträvan. Konsensussträvan gör att svenskar ofta håller med om det de tror är den gängse uppfattningen.

Antagligen gör det också att många i större utsträckning djupare anammar den gängse uppfattningen; ibland till den grad att man tror på gruppens föreställningar och internaliserar dessa så att de blir ens egen verklighet.

Jag tog också upp hur rötterna i skandinavisk jägar-/samlarkultur bidrar till en högre grad av samvetsgrannhet. Detta gäller dock inte bara de skandinaviska kulturrötterna utan även indoeuropeiska rötter till västerlandets individualistiska kultur bidrar till samvetsgrannhet. Samvetsgrannhet bidrar bland annat till ett vetenskapligt tänkande som är unikt för västerlandet.  

Västerländskt vetenskapligt tänkande

Enligt Kevin MacDonald i boken Individualism and the Western Liberal Tradition får man i mer kollektivistiska kulturer ofta inte avvika från förhärskande synsätt som förs fram av auktoriteter. I västerländsk tradition får och uppmuntras man däremot till det. Vi ser exempel på det i det gamla Grekland i form av debatter och i akademins disputationer.

Västerländskt tänkande är mer inriktat på att urskilja objekt från sammanhanget (istället för att se
till helheten och relationerna), att fästa uppmärksamhet på det som är karaktäristiskt för objektet
och att utveckla regler som förklarar och förutsäger. Inriktningen är på ett mer abstrakt tänkande
och att kategorisera, numrera, serialisera och slutleda.

Västerländskt tänkande och vetenskap har utvecklat generella regler som till exempel
stavningsregler, grammatiska regler, matematik och formell logik. Logisk argumentation är
vanligare förekommande i västerländsk tradition.

MacDonald gör bland annat en jämförelse med kinesisk tradition och konstaterar att kineserna inte utvecklade idén om ett rationellt ordnat universum som i sin tur möjliggör upptäckande av naturlagar. De utvecklade heller inte den deduktiva metoden.

Mycket av det som utmärker det västerländska tänkandet beror antagligen på den högre graden av personlighetsegenskapen samvetsgrannhet eftersom hämmande av impulser, som annars leder till ett snabbare mer intuitivt tänkande, är nödvändig.

Ovanstående gäller givetvis också för svensk kultur men jag skulle ändå hävda att svenskt vetenskapligt tänkande i viss mån också skiljer sig lite i det att det är mer inriktat på ingenjörsskap och mindre inriktat på mer abstrakt vetenskap, som till exempel filosofi.

Rötter till svenskt ingenjörskap

Detta hänger antagligen samman med det kärvare klimatet och att bristen på mat och andra resurser gjorde att arbetsdelning och stadsbildning dröjde. Rik tillgång på resurser som möjliggjorde mer arbetsdelning kunde på kontinenten frigöra tid för vissa att ägna sig åt mer abstrakt kunskap.

Nordbor hade däremot inte lika mycket tid att sysselsätta sig med abstrakt kunskapssökande men behövde desto oftare lösa praktiska problem för att överleva. Detta kan ha lagt en grund för ingenjörstypen av mer konkret inriktat tänkande på viss bekostnad av abstrakt tänkande.

Konsekvenser av svenskt tänkande

Det ingenjörsinriktade tänkandet har bidragit till svensk framgång bland annat genom att många stora företag inriktade på teknik kommer härifrån. Många viktiga uppfinningar kommer också från Sverige. Men de flesta svenskar är givetvis inte uppfinnare; uppfinnande kräver ofta att man tänker i egna banor och konsensussträvan motverkar det hos de flesta.

Däremot bidrar konsensussträvan tillsammans med samvetsgrannhet och skötsamhet till en annan framgångsfaktor. Eftersom de flesta anammar gruppens föreställningar och värderingar, och dessutom är skötsamma, kan man i större utsträckning lita på främlingar.

Detta gör att man inte behöver ha lika mycket formella regler och kontrollsystem för att tillse att de efterlevs. Folk blir mer självgående och pålitliga och behöver inte detaljstyras eller kontrolleras. Transaktionskostnaderna blir därigenom lägre vilket ökar effektiviteten.

Svenskar ser dessutom ofta andra som väldigt lika dem själva i detta avseende. Djupkulturen växte fram allmänt bland folk som bodde i Skandinavien vilket gjorde att även främlingar omfamnade samma djupkultur.

Eftersom det också är glesbefolkat har det dessutom varit mindre konflikter mellan olika grupper än i mer tätbefolkade kulturområden. Där det förekommit mer konflikter har det varit viktigare att ty sig till sin egen grupp vilket ofta leder till mer etnocentricitet.

Svenskar har konstaterats vara det minst etnocentriska folket i EU i en undersökning av Noah Carl. Detta visar alltså antagligen på en tendens att omedvetet se alla främlingar som lika en själv i omfamnandet av den skandinaviska djupkulturen.

Då svensk djupkultur präglas av att folk försöker anamma den gängse föreställningen kan svenskar, antagligen i större utsträckning än andra, alltså också komma att tro att andra tänker mer likt en själv än vad de faktiskt gör (falsk konsensus).

En nackdel med tilliten som hänger samman med detta är att svenskar kan vara mer godtrogna än de flesta andra folk. Det är antagligen en anledning till varför "blåögd" är en synonym till lättlurad.

Eftersom tänkandet dessutom ofta är mer praktiskt ingenjörsmässigt inriktat på vardagliga och materiella frågor saknas också ofta sådan filosofisk, antropologisk och psykologisk förståelse som annars skulle kunna motverka sådana problematiska aspekter.

Svensk djupkultur

Enligt Kevin MacDonald, i boken Individualism and the Western Liberal Tradition, präglas, vad jag skulle kalla, svensk djupkultur starkt av "egalitär individualism" (jämlik individualism). Fnordspotting ger en bra, välformulerad beskrivning av delar av detta i artikeln Om aristokratisk och egalitär individualism.

Egalitär individualism har sina rötter i skandinavisk jägar-/samlarkultur vilken, liksom
de flesta andra jägar- och samlarkulturer, var inriktad på jämlikhet.

Jämlikhetens kulturrötter

Mycket tyder på att människan under väldigt lång tidsrymd levde som jägare och samlare med en kultur som präglades av den livsstilen.

En framgångsstrategi för jägare och samlare är att alla sprider ut sig och letar efter mat för att sen återvända och dela med sig av det de fått tag på. Chansen är stor att åtminstone någon hittar föda och beroende på att det då ofta kan finnas större mängder än vad en person behöver kan de bära hem tillräckligt för att kunna mätta flera munnar.

För att en sådan strategi ska vara effektiv behöver man stärka tendensen att dela med sig varför generositet och osjälviskhet ofta blir viktiga värden. Man behöver också motverka stridigheter inom gruppen varför även egoism och självförhärligande behöver motverkas. På så sätt kommer jägar- och samlarkulturer ofta att också utmärkas av konflikträdsla, konsensussträvan och någon slags "jantelag".

Individualismens kulturrötter

Men de individualistiska dragen hos den skandinaviska jägar-/samlarkulturen är ovanliga jämfört med andra exempel på jägar-/samlarkultur. De utvecklades enligt MacDonald genom att en mer komplex och långvarig lös samhällsbildning uppstod.

Samhällsbildningen baserades på att säsongsmässig variation av rik tillgång på mat på vissa platser gjorde att många mindre grupper ibland samlades där. Detta gjorde att man under dessa perioder kom att samarbeta nära med främlingar och människor man inte träffade under större delen av året.

I den miljön var personens rykte och anseende viktigt eftersom det var vad man hade att gå på för att kunna bedöma om en främling var pålitlig. Man hade ju inte själv haft möjlighet att över tid
utröna den saken.

Eftersom det var så viktigt att ha ett gott rykte (och ännu viktigare att inte ha ett dåligt rykte)
månade folk om att sköta sig. Vita har höga värden på personlighetsegenskapen samvetsgrannhet (en dimension i femfaktormodellen). Det innebär bland annat att man är mer självdisciplinerad, plikttrogen och kontrollerar sina impulser i högre grad. MacDonald tillskriver den högre graden av samvetsgrannhet rötter i vikten av ett gott anseende.

Det tidvis kärva klimatet bidrog antagligen också till utvecklandet av samvetsgrannhet eftersom man behövde planera och samla matförråd för att klara vintern. Kanske har det också bidragit till att skapa en preferens för att arbeta. Att vila och spara energi har inte varit lika viktigt som att bygga skydd, samla ved och mat, o. dyl jämfört med förhållandet i varmare resursrikare trakter.

Det kärva klimatet gjorde dessutom att människor ibland levde i väldigt små grupper när det inte fanns mat så att det räckte till många. På så sätt utvecklades också en preferens för att leva monogamt i kärnfamilj vilket inte varit lika vanligt i många andra jägar-/samlarkulturer då dessa levt i områden rikare på mat året om.

Det nordiska kulturdraget att inte vilja vara andra till last har antagligen även det rötter i det kärva klimatet. Troligen har nödvändigheten av att söka föda i mindre grupper lett till en kultur där individen undviker att vara en börda för gruppen och tar stort eget ansvar. 

Kulturdrag som att vara självgående (inte belasta andra) och att vara arbetsam kan ha förstärkts i samarbeten med främlingar där detta bör ha varit uppskattade egenskaper (sådant som skapade gott anseende). Dessa kulturdrag ligger också nära, eller kan ses som delar av, personlighetsegenskapen samvetsgrannhet.

Skillnad mellan kollektivistiska och individualistiska kulturer

I kollektivistiska kulturer föds man in i en starkt sammanhållen grupp. Det handlar ofta om
storfamiljer eller klaner som skyddar individen i utbyte mot lojalitet och självuppoffring. I
individualistiska kulturer är banden till andra lösare och individen förväntas i större utsträckning ta
hand om sig själv och sina närmaste i kärnfamiljen. På så sätt är alltså monogami och kärnfamilj kopplat till individualism.

I kollektivistiska kulturer behöver man heller inte värna sitt rykte inför främlingar eftersom gruppen skyddar en medan främlingar oftast inte kommer att göra det. Därför behöver man oftast heller inte i samma utsträckning disciplinera sig själv.

I den egna gruppen vet man vilka normer och regler som gäller och har internaliserat dessa. Men med främlingar behöver man inte försöka ta reda på vad som gäller och disciplinera sig själv för att anpassa sig till en ny grupp.

I en individualistisk kultur där man ofta samarbetar med främlingar behöver man däremot det. Man tränar därför omedvetet oftare, i varje nytt sammanhang där man samarbetar med nya människor, samvetsgrannhet och blir på så sätt bättre på det. Samvetsgrannhet blir antagligen också ett ideal som lärs in redan i tidig ålder eftersom det är en så viktig egenskap i en individualistisk kultur.

Slutord

Så både samvetsgrannhet och monogami (och kärnfamilj) får anses utmärka individualistiska kulturer. Man tar främst hand om sig själv och sin (kärn-)familj och man tar mer eget ansvar för sitt beteende eftersom det behöver anpassas till den grupp man för tillfället samarbetar med.

I andra individualistiska kulturer kan samarbetsgruppers regler och normer ofta vara mer uttalade. Men i den svenska kulturen är de vanligen mer outtalade och subtilt kommunicerade. Det hänger samman med att konflikträdslan är så stark beroende på rötterna i jägar-/samlarkultur. Om man starkt hävdar normer och regler riskerar man ju skapa konflikt; därför kommunicerar man de istället subtilt.

Kort om beslutsgrupper

I den förra bloggposten om kulturers sårbarhet konstaterade jag att beslutsgrupper idag (och kanske sedan långt tillbaka) är de aktörer som vanligen har störst makt och alltså är de vi främst bör beakta när vi försöker förstå samhällsskeenden.

En beslutsgrupp består av individer som samarbetar frivilligt; vanligen för att främja mål som gagnar samtliga medlemmar. I mäktiga beslutsgrupper har individerna givetvis var och en mycket makt och samtliga strävar vanligen efter att öka sin makt.

I och med att den mäktiga beslutsgruppens medlemmar har gemensamt intresse bildas i någon mån en kultur. Kulturen spelar dock antagligen en väldigt liten roll i detta sammanhang så att inga eller få mål inriktade på beslutsgruppskulturens överlevnad får särskilt stort spelrum.

Det beror på att det troligen ofta handlar om ganska få individer som dessutom är väldigt medvetet fokuserade på sitt eget mål. Samarbetet handlar i så hög grad om att samtliga medlemmars medvetna mål ska förverkligas att det inte finns utrymme för att bilda en egentlig stark kultur där omedvetna mål inriktade på kulturens överlevnad kan växa fram.

Beslutsgruppen är antagligen oftast att betrakta som konsensusbaserad där förhandlingar sker mellan medlemmarna tills ett konsensusbeslut kan fattas. Det är antagligen ofta en informell sammanslutning där antalet medlemmar kan variera baserat på vilket mål man för stunden eftersträvar.

Även besluten är antagligen vanligen informella och något som bara medlemmarna känner till. Vi som försöker analysera kan alltså antagligen oftast bara ställa upp obekräftbara hypoteser om vilka beslut som tagits. Sådana hypoteser kan dock vara bättre eller sämre underbyggda, bland annat baserat på hur de förhåller sig till fakta och andra hypoteser i ett koherensnät.

Kulturers sårbarhet

Kultur uppstår spontant när människor har någon slags intressegemenskap. Den har sin grund i flockfunktioner och finns inte bara hos människan utan även hos andra flocklevande djur. Den är alltså inte en medvetet beslutad ordning utan formas kollektivt dynamiskt i samspelet mellan deltagarna.

Eftersom kultur uppstår spontant har varje individ vanligen en personlig historia av att ha varit del av flera olika kulturer och subkulturer. Det gör att individen inte är ett oskrivet blad utan är formad av sina tidigare kulturerfarenheter. Individen är vanligen redan medlem i en eller flera kulturer.

Det gör att de flesta kulturer som uppstår är att betrakta som subkulturer inom subkulturer. Det är delvis som ryska dockor men flera subkulturer finns också parallellt och kan delvis vävas samman. Till detta kommer också individens unika personliga inlärningar som inte är kulturella men som kan komma att påverka hur en kultur formas.

En ny (sub-)kultur som växer fram formas av individernas respektive djupkultur, övergripande kultur(-er) de vuxit upp i, familjekultur, med mera. Dessutom formas kulturen av vilken slags intressegemenskap det handlar om; vilka mål och medel den har. I grunden finns de ramar som satts av evolutionen vilka vi delar med andra djur.

Eftersom kulturens grund skapats av evolutionen är kultur sårbar för medveten påverkan på liknande sätt som djur och natur är sårbara. Människan har avsiktligt och medvetet tämjt, utnyttjat, förädlat och manipulerat djur och växter. Detsamma kan göras och har gjorts med kulturer.

Avsiktlig omformning av kultur
Tidig påverkan på människors kultur skedde bland annat genom religionen som ofta anpassats och omvandlats för att fylla makthavares syften. Det kan till exempel ha handlat om att vara skötsam, nöjd med sin lott, att den världsliga ordningen och hierarkin är instiftad av gud eller gudarna, och så vidare...

I modernare tider har vi fått ideologier och nationer som sådana övergripande föreställningar som används på liknande sätt. Även avgränsade frågor som laddas med mycket känsla (oftast rädsla) har använts och används; gudarnas straff, världens undergång, yttre och inre fiender, kärnvapenhotet, sjukdomar och pandemier, klimathotet, etc... (hoten kan vara rena fantasier men kan också ibland ha viss reell grund - vanligen överdrivs de dock för att öka rädslan).

Moderna påverkansmetoder
De makthavare som vill påverka kulturen kortsiktigt eller långsiktigt har i modernare tid fått större möjligheter genom den moderna kommunikationsteknologin som tidningar, radio, tv och internet. Genom att internet möjliggör riktade budskap i kombination med kontinuerlig algoritmiserad mätning av mottagares reaktioner har precision och effektivitet ökat avsevärt.

Kunskapen om hur sådan påverkan kan åstadkommas har alltså också vuxit, bland annat i anslutning till de nya möjligheterna, även om gammal kunskap står sig väl än i dag. Det gäller till exempel att rädsla är bland det mest effektiva verktygen eftersom det får människor att ty sig till makthavarna för skydd.

Slutord
Sammantaget kan vi alltså konstatera att kulturen är sårbar för påverkan. Det gör att av aktörsteorins tre sorters aktörer förefaller det i modern tid huvudsakligen bara vara individer och beslutsgrupper som har stor styrande påverkan på samhället.

Dessa två typer av aktörer kan visserligen inte omforma kulturer helt fritt. Men de mäktigaste aktörerna verkar ha så pass stora möjligheter att påverka kulturer att de därigenom reducerar dessa till att huvudsakligen vara resurser som används av de egentliga aktörerna.

Kulturer är i dag antagligen främst att betrakta som omvärldsfenomen som mäktiga aktörer manipulerar för sina egna syften. Kulturer förefaller dock att utgöra potentiella hot som också måste hållas i schack. Det största hotet är dock antagligen att en konkurrerande aktör lyckas manipulera och använda en kultur för sina egna syften.

Spelet spelas därför antagligen främst mellan aktörer som är individer eller beslutsgrupper. Eftersom en ensam individ, hur mäktig den än är, antagligen ändå måste alliera sig med andra kan vi anta att de huvudsakliga stora aktörerna är allianser, vilket ofta kan ses som beslutsgrupper.

Drömmen som solipsistisk teater

När vi sover och drömmer är vi en av deltagarna i nattens drama. Men vi är den enda personen, eller varelsen, i drömmen som faktiskt upplever något. Alla andra är vårt psykes fantasiprodukter som  upplever lika lite som en påhittad figur i en bok eller film.

Eftersom drömmen är helt vår egen skapelse är drömvärlden en solipsistisk värld där vi är den enda upplevare som egentligen finns. Vanligen finns också något slags drama där vändningarna och logiken kan vara lite märkliga jämfört med det vakna tillståndet. Vår egen solipsistiska teater.

Lucida drömmar och allsmäktighet
I en lucid dröm är vi medvetna om att vi drömmer. I en del lucida drömmar kan man också påverka skeendet. I extremfallet kan du helt fritt välja hur du vill omforma drömmen och kan alltså uppleva precis vad du vill.

Det är givetvis roligt att på så sätt ha fullständig makt över den verklighet man för tillfället befinner sig i (drömmen upplevs ju som verklig av drömmaren). Men om man varje natt hade sådana fullständigt kontrollerbara drömmar; skulle man inte tröttna på det? Blir inte total allmakt meningslös i längden?

Distribuerad solipsism
Christopher Langan har beskrivit verkligheten som distribuerad solipsism. Om han har rätt är även den vakna verkligheten en slags solipsistisk teater. Men skillnaden jämfört med drömmen är att de andra varelserna också finns och har sina egna upplevelser.

Vi har inte tillgång till andras upplevelser men om jag förstår Langan rätt menar han att vi, trots det, på en mer basal nivå egentligen är samma upplevare. Men trots denna eventuella likhet med drömmen kan vi i den vakna verkligheten ändå inte bli allsmäktiga eftersom de andra varelserna har sina egna önskemål.

Kanske är det just det som är poängen med den vakna verkligheten; att slippa det, i längden, tråkiga med att vara allsmäktig.

Aktörsteorin

Jag kommer här att beskriva grunden för aktörsteorin som är en integrerande teori med stort och brett förklaringsvärde främst inom samhällsvetenskap och humaniora. Den utgår från systemteori och mer specifikt teori kring målinriktade system varför vi börjar där.

System
Ett system består generellt av ett antal delar som påverkar varandra. Alla delar behöver inte påverka eller påverkas av alla andra men varje del påverkas av, eller påverkar, åtminstone någon annan del i systemet.

Målinriktade system
Ett sådant system kan ses som målinriktat om det har möjlighet att verka för att uppnå ett mål. Ett exempel på ett enkelt målinriktat system är en klotformig mikroorganism med ständigt vispande tentakler runt hela kroppen. När den upptäcker tecken på föda upphör tentaklerna på den sida upptäckten gjordes vispa vilket gör att organismen, genom de fortsatt viftande tentaklerna, rör sig mot födan. Kombinationen av de viftande tentaklerna, förmågan att kunna upptäcka föda och avstängningsmekanismen för tentakler närliggande en receptor som upptäcker föda utgör alltså ett system som kan uppnå målet att inskaffa föda.

Ett annat exempel på ett enkelt målinriktat system är en termostat kopplat till värmeelement. Termostaten slår på och stänger av elementen så fort temperaturen avviker för mycket från målet. Termostat (inklusive ett reglage för att bestämma mål-temperaturen) och element utgör alltså tillsammans det målinriktade systemet.

Målinriktade system förekommer, mig veterligen, endast inom livssfären och system utanför livssfären, som till exempel planetsystem, verkar inte vara målinriktade. De målinriktade system som vi känner till är alltså organismer, system bestående av organismer (bakteriekulturer, flockar, fiskstim, kulturer, etc...) och vissa system konstruerade av människan (apparater, datorprogram, organisationer, etc...).

Det som krävs för att ett system ska kunna vara målinriktat är att det har någon slags handlingsförmåga som gör det möjligt att uppnå ett eftersträvat mål samt någon slags beslutsfunktion som bestämmer när det ska agera eller inte.

Handlingsförmåga och beslutsfunktion
Handlingsförmågan kräver en ansamling av resurser organiserade på ett sätt som möjliggör agerande. Vissa resurser är nödvändiga för att handlingsförmåga överhuvudtaget ska finnas medan andra visserligen ökar handlingsförmågan men inte är nödvändiga.

Till exempel måste en organism ha vissa livsuppehållande delar intakta, till exempel ett hjärta, för att kunna fortsätta agera. Däremot kan den till exempel förlora ett öga och ändå fortfarande ha viss handlingsförmåga.

Handlingsförmågan är alltså ganska "plastisk" och kan förändras under den tid ett målinriktat system existerar. Beslutsfunktionen är däremot inte lika plastisk utan beslutet att börja agera i syfte att nå ett mål är absolut nödvändigt för att systemet ska vara målinriktat.

Beslutsfunktionen kan visserligen vara plastisk i vissa aspekter hos mer komplexa målinriktade system. Men hur beslutsfunktionen är grundläggande för själva målstyrningen, och på så sätt inte plastisk, syns tydligt hos enkla system.

Mikroorganismen kan till exempel förlora en tentakel men förlorar den förmågan att upptäcka föda och temporärt stänga av tentaklerna runt upptäcktspunkten förlorar den också målstyrningen. Termostat-/elementsystemet kan tappa effekt, till exempel om ett element av flera går sönder, utan att förlora målstyrningen.

Människan och hennes samarbetsgrupper
Distinktionen mellan handlingsförmåga och beslutsfunktion blir viktigare när vi kommer till mer komplexa målinriktade system. Bland dessa är människan och hennes samarbetsgrupper antagligen de mest komplexa målinriktade system vi känner till.

Människan består egentligen av flera beslutsfunktioner som delar samma kropp, samma handlingsförmåga. Men hon är att betrakta som ett system så länge ett övergripande mål dominerar över alla andra, vilket kan vara fallet under en, ibland lång, period.

Även samverkande grupper av människor består av flera olika beslutsfunktioner som delar samma "kropp" (d.v.s den samverkande gruppen). En kultur eller en organisation kan ha flera olika mål och målen kan skifta över tid.

Ett exempel på att människan har flera olika mål är att hon både kan ha egoistiska intressen och intresse av att vara lojal med en grupp. Dessa mål kan ibland komma i konflikt där en av beslutsfunktionerna, den egoistiska eller den grupplojala, kommer att vinna och dominera den andra.

Individen/gruppen som aktör
Baserat på ovanstående kan vi betrakta en människa eller en samarbetande grupp människor som en aktör när den strävar mot ett mål. Det som främst definierar aktören är alltså beslutsfunktionen och det mål den är inriktad mot.

Till aktören hör givetvis också handlingsförmåga. Den direkta handlingsförmågan finns givetvis i individen eller gruppens kropp. Men alla resurser som aktören har kontroll över utgör också en del av handlingsförmågan.

Sådana resurser kan vara verktyg, teknologi, kunskap, pengar, landområden, energi, naturresurser, organisationer, med mera. Även andra människor kan vara resurser man kontrollerar. Det kan handla om olika grad av kontroll; allt ifrån slaveri till betald arbetskraft eller annan form av avtalad allians.

Omvärlden
Aktören eftersträvar sitt mål i en omvärld som består både av andra aktörer och annat som inte är aktörer. Både andra aktörer och sådant som inte är aktörer kan utgöra hot, möjlighet eller vara neutralt.

Aktörsteorin
Aktörsteorin är alltså en integrerande teori (främst för samhällsvetenskap och humaniora). Att den är integrerande innebär att annan teoribildning och olika fakta går att förstå utifrån aktörsteorin så att aktörsteorin på så sätt kan bli ett övergripande synsätt som fakta och andra teorier berikar.

Aktörsteorin är en lite annan beskrivning i anslutning till bautateorin. I grunden säger den att det mesta inom samhällsvetenskap och humaniora kan förstås utifrån synsättet att aktörer agerar i en omvärld i syfte att uppnå sina mål i enlighet med vad som beskrivits ovan.

Det finns tre sorters aktörer enligt aktörsteorin; individen, kulturen och beslutsgruppen. Individen är ganska självklar som aktör och behöver antagligen inte så mycket förklaring. De andra två kan däremot behöva sägas lite mer om.

Kulturen som aktör
Kultur uppstår spontant när människor samverkar. Det gör att folk som har någon slags intressegemenskap kan komma att utveckla en (sub-)kultur som kan komma att fungera som en aktör.

En kultur agerar ytterst för sin egen överlevnad vilket bland annat kan innebära att den agerar för att få mer makt. I en kultur har alla medlemmar del i beslutsfunktionen även om medlemmar med högre social status vanligen väger tyngre vid beslut.

Besluten i en kultur kan ofta vara informella och i varierande grad omedvetna. Men de syftar alltid till kulturens fromma vilket vanligen innebär att det gagnar medlemmarna. Dock gagnas vanligen de med högre status mer.

Kulturen skiljer sig från de två andra formerna av aktör i det att beslutet oftare kan vara mer omedvetet. De vanligen mest medvetna besluten fattas antagligen i beslutsgruppen eftersom beslutet där måste formuleras explicit för att medlemmarna ska kunna enas kring det (vilket en individ inte behöver göra).

Beslutsgruppen som aktör
En beslutsgrupp kan vara ett informellt samarbete, en förening eller en styrelse. Medlemmarna har medvetet valt att ingå i gruppen och besluten fattas demokratiskt. Besluten syftar vanligen till att gynna medlemmarna.

En beslutsgrupp kan i viss mån ses som en organisation eftersom den blivit till genom medvetna beslut. Men den skiljer sig från de flesta organisationer i det att den inte är hierarkisk med regler, övervakning och sanktioner. I den mån beslutsgruppen har regler är de skapade genom konsensus.

Slutord
Det går att skriva mycket mer om detta men övriga texter som är länkade (och överhuvudtaget de texter som finns på mina bloggar) har sagt mycket av sådant som bör tilläggas. Ett tillägg, i anslutning till de tre typerna av aktörer, är att de kan påverkas av andra aktörer; till och med så långtgående att en annan aktör i praktiken kan sätta agendan och på så sätt egentligen vara den som styr.

Till exempel kan en individ i en kultur eller beslutsgrupp lyckas påverka övriga medlemmar så att denne i praktiken har kontroll över gruppens beslut och alltså är den egentliga aktören.

Så även om aktörsperspektivet ger stora möjligheter att bringa reda i förståelsen av samhällsskeenden är det inte alltid lätt att identifiera den egentliga aktören. Det ligger också i sakens natur att en aktör som vill flyga under radarn har månat om att hålla sig osynlig.

Av den anledningen måste flera hypoteser (och kanske särskilt hypoteser om vilka aktörer som finns/funnits) kontinuerligt hållas öppna och jämföras mot andra och mot övriga fakta. Men så länge man på så sätt arbetar med koherensnät ger aktörsteorin goda möjligheter att skapa en bättre förståelse.

Slutligen måste det finnas beslutsfunktion för att vi ska ha en aktör men handlingsförmågan (utöver bara den nödvändiga) är också väldigt viktig att titta på för att kunna ställa upp rimliga hypoteser om aktörer. När stora kontrollerbara resurser ansamlas är chansen stor att någon kommer att ta kontrollen över dessa och på så sätt bilda en kraftfull aktör.

Genom att leta efter stora kontrollerbara resursansamlingar kan vi alltså lättare hitta aktörer och på så sätt bättre förstå skeendena. Om vi också letar efter vilka andra aktörer som mäktiga redan kända aktörer umgås med (och alltså kanske samverkar med) har vi god chans att få en sannolik bild av aktörernas spel.

__________________

Tillägg

Även juridiska personer, och organisationer liknande juridiska personer, kan i viss mån ses som aktörer, liksom AI kanske kommer att kunna ses som det. Beskrivningen behöver därför kompletteras med dessa.

Maktcentrering, anknytningsbehov och maktdyrkan

När makten centreras, till exempel hos en kung eller en statsapparat, samlas väldigt mycket synlig makt på ett och samma ställe. Detta har varit vanligt förekommande sen vi blev bofasta eftersom det ledde till att det skapades mer resurser som gjorde att makt kunde ansamlas.

Det mest anknytningsbehövande djuret

Detta maktcentrum blir ofta dyrkat av folket och den antagligen främsta anledningen till det är att människan är det mest anknytningsbehövande djuret. Hos alla flockdjur dyrkar flockmedlemmarna ledaren. Men hos människan präglas denna flockfunktionella dyrkan dessutom starkt av vårt starka anknytningsbehov.

Människans starka behov av en anknytningsfigur som skyddar beror på att människobarn är sårbara och behövande under så lång tid. Men behovet upphör inte bara för att vi växer upp utan det finns kvar hela livet.

Människans sårbarhet

Det beror antagligen dels på att behovet är så starkt och dels på att människans tankeförmåga gör henne medveten om framtida möjliga faror och att hon en dag ofrånkomligt kommer att dö. Då detta väcker rädsla känner hon sig, även som vuxen, fortsatt sårbar vilket aktiverar det anknytningsbaserade behovet av skydd.

Maktens strålglans

En anknytningsfigur måste vara mäktig och välvillig för att kunna skydda oss. Den viktigaste av dessa parametrar är mäktigheten eftersom en maktlös och välvillig anknytningsfigur ändå inte kan skydda oss medan en mäktig kanske kommer att göra det även om den inte alltid verkar välvillig.

Den centraliserade makten är ofta den största synliga världsliga makt som finns. Därför ligger den nära till hands som anknytningsfigur. Den centraliserade makten utmålar dessutom vanligen sig själv som god och välvillig vilket givetvis ökar dess potential som anknytningsfigur för de som accepterar den beskrivningen.

Tidigare utgjorde Gud eller Jesus ofta ett andligt alternativ till den världsliga makten som anknytningsfigur. Men sedan kristendomen sekulariserats och fått mindre plats i människors liv har den vägen antagligen blivit ovanligare.

Maktens otillräcklighet som anknytningsfigur

Att ha den världsliga makten som anknytningsfigur är dock givetvis infantilt. Även om den världsliga centralmakten har mycket resurser finns det inget som tyder på att den skulle vara tillräckligt mäktig. Den kan definitivt inte skydda mot döden och dess beslut drabbar inte sällan individen snarare än hjälper den.

Den är heller inte välvillig oavsett vad propagandan säger. Den korrumperas lätt och blir vanligen att tjäna själviska intressen. Till skillnad från föräldrar, som vanligen älskar sitt barn, hyser centralmakten ingen kärlek till dig. Så det är givetvis naivt att vänta sig välvillighet och godhet.

Den maktdyrkan, medveten eller omedveten, som ofta riktas mot centralmakten har alltså sina rötter i anknytningsbehovet. Detta är dock olyckligt eftersom kärleken inte är besvarad och den maktdyrkande individen ofta blir lurad och utnyttjad av centralmakten.

_______________________________________

Se också artiklarna Vår relation till samhälle och makthavare och Om makthavare