Svensk djupkultur

Enligt Kevin MacDonald, i boken Individualism and the Western Liberal Tradition, präglas, vad jag skulle kalla, svensk djupkultur starkt av "egalitär individualism" (jämlik individualism). Fnordspotting ger en bra, välformulerad beskrivning av delar av detta i artikeln Om aristokratisk och egalitär individualism.

Egalitär individualism har sina rötter i skandinavisk jägar-/samlarkultur vilken, liksom
de flesta andra jägar- och samlarkulturer, var inriktad på jämlikhet.

Jämlikhetens kulturrötter

Mycket tyder på att människan under väldigt lång tidsrymd levde som jägare och samlare med en kultur som präglades av den livsstilen.

En framgångsstrategi för jägare och samlare är att alla sprider ut sig och letar efter mat för att sen återvända och dela med sig av det de fått tag på. Chansen är stor att åtminstone någon hittar föda och beroende på att det då ofta kan finnas större mängder än vad en person behöver kan de bära hem tillräckligt för att kunna mätta flera munnar.

För att en sådan strategi ska vara effektiv behöver man stärka tendensen att dela med sig varför generositet och osjälviskhet ofta blir viktiga värden. Man behöver också motverka stridigheter inom gruppen varför även egoism och självförhärligande behöver motverkas. På så sätt kommer jägar- och samlarkulturer ofta att också utmärkas av konflikträdsla, konsensussträvan och någon slags "jantelag".

Individualismens kulturrötter

Men de individualistiska dragen hos den skandinaviska jägar-/samlarkulturen är ovanliga jämfört med andra exempel på jägar-/samlarkultur. De utvecklades enligt MacDonald genom att en mer komplex och långvarig lös samhällsbildning uppstod.

Samhällsbildningen baserades på att säsongsmässig variation av rik tillgång på mat på vissa platser gjorde att många mindre grupper ibland samlades där. Detta gjorde att man under dessa perioder kom att samarbeta nära med främlingar och människor man inte träffade under större delen av året.

I den miljön var personens rykte och anseende viktigt eftersom det var vad man hade att gå på för att kunna bedöma om en främling var pålitlig. Man hade ju inte själv haft möjlighet att över tid
utröna den saken.

Eftersom det var så viktigt att ha ett gott rykte (och ännu viktigare att inte ha ett dåligt rykte)
månade folk om att sköta sig. Vita har höga värden på personlighetsegenskapen samvetsgrannhet (en dimension i femfaktormodellen). Det innebär bland annat att man är mer självdisciplinerad, plikttrogen och kontrollerar sina impulser i högre grad. MacDonald tillskriver den högre graden av samvetsgrannhet rötter i vikten av ett gott anseende.

Det tidvis kärva klimatet bidrog antagligen också till utvecklandet av samvetsgrannhet eftersom man behövde planera och samla matförråd för att klara vintern. Kanske har det också bidragit till att skapa en preferens för att arbeta. Att vila och spara energi har inte varit lika viktigt som att bygga skydd, samla ved och mat, o. dyl jämfört med förhållandet i varmare resursrikare trakter.

Det kärva klimatet gjorde dessutom att människor ibland levde i väldigt små grupper när det inte fanns mat så att det räckte till många. På så sätt utvecklades också en preferens för att leva monogamt i kärnfamilj vilket inte varit lika vanligt i många andra jägar-/samlarkulturer då dessa levt i områden rikare på mat året om.

Det nordiska kulturdraget att inte vilja vara andra till last har antagligen även det rötter i det kärva klimatet. Troligen har nödvändigheten av att söka föda i mindre grupper lett till en kultur där individen undviker att vara en börda för gruppen och tar stort eget ansvar. 

Kulturdrag som att vara självgående (inte belasta andra) och att vara arbetsam kan ha förstärkts i samarbeten med främlingar där detta bör ha varit uppskattade egenskaper (sådant som skapade gott anseende). Dessa kulturdrag ligger också nära, eller kan ses som delar av, personlighetsegenskapen samvetsgrannhet.

Skillnad mellan kollektivistiska och individualistiska kulturer

I kollektivistiska kulturer föds man in i en starkt sammanhållen grupp. Det handlar ofta om
storfamiljer eller klaner som skyddar individen i utbyte mot lojalitet och självuppoffring. I
individualistiska kulturer är banden till andra lösare och individen förväntas i större utsträckning ta
hand om sig själv och sina närmaste i kärnfamiljen. På så sätt är alltså monogami och kärnfamilj kopplat till individualism.

I kollektivistiska kulturer behöver man heller inte värna sitt rykte inför främlingar eftersom gruppen skyddar en medan främlingar oftast inte kommer att göra det. Därför behöver man oftast heller inte i samma utsträckning disciplinera sig själv.

I den egna gruppen vet man vilka normer och regler som gäller och har internaliserat dessa. Men med främlingar behöver man inte försöka ta reda på vad som gäller och disciplinera sig själv för att anpassa sig till en ny grupp.

I en individualistisk kultur där man ofta samarbetar med främlingar behöver man däremot det. Man tränar därför omedvetet oftare, i varje nytt sammanhang där man samarbetar med nya människor, samvetsgrannhet och blir på så sätt bättre på det. Samvetsgrannhet blir antagligen också ett ideal som lärs in redan i tidig ålder eftersom det är en så viktig egenskap i en individualistisk kultur.

Slutord

Så både samvetsgrannhet och monogami (och kärnfamilj) får anses utmärka individualistiska kulturer. Man tar främst hand om sig själv och sin (kärn-)familj och man tar mer eget ansvar för sitt beteende eftersom det behöver anpassas till den grupp man för tillfället samarbetar med.

I andra individualistiska kulturer kan samarbetsgruppers regler och normer ofta vara mer uttalade. Men i den svenska kulturen är de vanligen mer outtalade och subtilt kommunicerade. Det hänger samman med att konflikträdslan är så stark beroende på rötterna i jägar-/samlarkultur. Om man starkt hävdar normer och regler riskerar man ju skapa konflikt; därför kommunicerar man de istället subtilt.