Varför folk inte tänker självständigt

Till att börja med vill jag förtydliga rubrikens påstående genom att säga att jag faktiskt tror att de flesta tänker självständigt; men att de främst gör det inom vissa avgränsade områden. Sådana områden kan vara inom jobbet, inom en hobby, med mera. Sedan kan de givetvis också tänka självständigt ibland undantagsvis inom andra områden, men det är då ovanligare.

Det jag vill adressera här är att de flesta, eller i varje fall väldigt många, till stor del verkar, utan att ifrågasätta, följa och tro på vad auktoriteter och det stora flertalet anser vara sant och verkligt. Dessa två "sanningskällor", auktoriteter och majoriteten, ligger ganska nära två vägar till påverkan som Cialdini, i sin bok Influence kallar "Authority" respektive "Social proof".

 

Flockinriktad motivation

Att dessa två vägar kan användas till att påverka folk är begripligt utifrån förståelse av den flockinriktade motivationen. Inom flocken är det viktigt att följa flocknormer; det vill säga det gruppen anser viktigt och sant. Det är också viktigt att följa och tro på de med högre social status.

Eftersom flockinriktad motivation är så evolutionärt viktig kan den givetvis bidra till att folk till stor del följer och anammar både auktoriteters/makthavares och gruppens/samhällets synsätt. Då den flockinriktade motivationen till viss del verkar kunna verka utan att vi blir medvetna om den kan detta antagligen också i viss mån ske ganska automatiskt.

 

Vara accepterad och slippa bli utstött

Att följa normen och att följa de med högre social status är ett sätt att själv kunna få högre social status eller att åtminstone slippa falla i status och i värsta fall bli utstött. Normföljande i detta syfte kan till exempel komma till uttryck i form av så kallat godhetssignalerande.

Eftersom denna motivation kan vara stark kan den antagligen till och med gå så långt att man anammar detta även tankemässigt. Man inte bara följer normen, och visar upp att man tror på vad flocken tror på, utan man tror verkligen också på de verklighetsbeskrivningar som hänger samman med normerna.

Makthavare och auktoriteter som anknytningsfigurer

Flocken är för människan på många sätt som en utökad familj. Makthavare och auktoriteter blir för många i viss mån, ofta omedvetet, att fungera som anknytningsfigurer. Det gör då också att man vill tro att makthavarna vill undersåtarna väl.

På liknande sätt förhåller det sig vad gäller makthavarnas kompetens och verklighetsbild. Eftersom det finns ett starkt behov av att makthavarna ska kunna rädda individen kommer denne också att vilja tro att makthavaren är kompetent och kunnig. Det gör att individen då också har en tendens att tro på makthavarens verklighetsbeskrivning.

Spara energi genom att lämna över tänkandet

Förutom ovanstående anledningar till att inte tänka själv kan individen också vara motiverad att spara energi. Tänkande kostar mycket energi och det finns många kognitiva biases som antagligen till stor del beror just på behovet att spara energi.

Man kan beskriva det som att människor ofta använder en slags "tumregler" istället för att mer utförligt tänka igenom saker. Många sådana "tumregler" fungerar ofta bra men under vissa omständigheter stämmer de dåligt med verkligheten.

Man kan säga att tendensen att förlita sig på majoritetens respektive makthavarens/auktoritetens/expertens verklighetsbeskrivning är sådana "tumregler", eller kognitiv biases (även om jag inte sett den beskrivningen av fenomenen tidigare).

Liksom många andra kognitiva biases fungerar de ofta bra; om andra utgår från en verklighetsbeskrivning och det verkar fungera är chansen stor att den fungerar för dig också. De högt upp i hierarkin är ofta kompetenta och har alltså ofta en god verklighetsbild. 

Liksom många andra kognitiva biases spar dessa "tumregler" också energi och tankemöda; det är lättare att lyssna till andras verklighetsbeskrivning och anamma den än att själv utforska och tänka igenom saken.

Slutord

Jag har här identifierat fyra orsaker till varför många inte tänker självständigt utan i stället accepterar gruppens/samhällets eller makthavarens/auktoritetens verklighetsbeskrivning utan ifrågasättande:

• Relativt omedvetet och automatiskt följande av flockens normer och auktoriteters verklighetsbeskrivningar baserat på flockinriktad motivation.
  
• En strategi (medveten eller omedveten) att anamma normer och auktoriteters verklighetsbeskrivningar för att bli accepterad och slippa bli utstött.
• En tendens att tro på auktoriteters verklighetsbeskrivningar utifrån ett anknytningsbaserat behov att se dem som kompetenta och ofelbara.
• Att anamma majoritetens respektive auktoriteters verklighetssyn kan ofta fungera som en slags "tumregler" som gör att man själv slipper tänka och på så sätt kan spara möda och energi.
  

Dessa orsaker utesluter inte varandra; de kan alltså samverka. Listan behöver heller inte vara uttömmande.

Kognitiv motivationsgrundad dissonans

Kognitiv dissonans betecknar enligt psykologiguiden "bristande överensstämmelse mellan olika värderingar, attityder, tankar och uppfattningar som kan finnas hos någon samt mellan dessa och tanken på vad han eller hon vill göra och faktiskt gör".

Ett exempel är att "tanken på att röka cigarretter strider mot tanken på att rökning ger upphov till allvarlig ohälsa till exempel i form av KOL och cancer. Det uppstår en dissonans mellan dessa tankekomplex".

I mina ögon blir en sådan beskrivning för otydlig gällande vad som är viktigt rörande fenomenet. En tydligare beskrivning är att det handlar om konflikt mellan olika motivation. I exemplet finns konflikten mellan motivationen att vilja njuta av cigaretten och motivationen att vilja överleva genom att undvika farlig sjukdom.

Motivationskonflikt beroende på fantasi

Konflikt mellan olika motivation finns inte bara hos människor utan är något vi även kan iaktta i djurvärlden. Skillnaden är dock att människans förmåga att fantisera (kopplad till språkförmågan) gör att hon kommer att uppleva mycket mer sådana konflikter än vad andra djur gör.

Ett djur skulle till exempel inte kunna veta att den riskerar bli sjuk om den röker och skulle därför glatt kedjeröka utan en tanke på några risker. Djur måste ha signalen om risken närvarande i nuet. Det kan inte bearbeta och försöka bedöma en risk om ingen yttre signal aktiverar motivationen.

Om det till exempel ser ett bytesdjur men samtidigt hör ett ljud som skulle kunna komma från ett rovdjur kan den hamna i konflikt huruvida det ska försöka fånga bytesdjuret eller undvika det eventuella rovdjuret som kan finnas i närheten. Utan ljudet skulle det inte ske.

Människan kan alltså till exempel oroa sig för sin egen framtida död vilket inte djuret kan om det inte får en motivationsaktiverande yttre signal i nuet; till exempel genom att rovdjuret attackerar. Människans fantasi kan alltså handla om (eventuella) framtida händelser, ibland långt in i framtiden, som väcker motivation i nuet. Tanken på vår egen framtida död kan väcka rädsla och oro (motivation att vilja överleva) här och nu.

Förmåga att rikta uppmärksamhet kan minska motivation

Men människans förmåga att fantisera behöver inte aktivera motivationen lika starkt som en yttre signal gör för ett djur. Det beror på att människan också har en förmåga att rikta uppmärksamheten. Det gör att människan i viss mån kan välja att rikta bort uppmärksamheten från tanken på risken för sjukdom eller risken att ett rovdjur finns i närheten.

Sådant bortriktande av uppmärksamheten kanske inte alltid helt släcker en motivation men den kan ofta minska den. Samtidigt kan detta givetvis göra att en motivation som skulle ha kunna släckts fortlever eftersom vi bara "blundar" för behovet utan att lösa problemet.

Även denna förmåga att rikta uppmärksamhet är unik för människan och bidrar, liksom förmågan att fantisera, både till möjligheter och problem.

Sorg

Ett speciellt sådant problem där motivation kan finnas kvar länge efter att den borde ha avslutats är vid förluster där sorgeprocessen inte får löpa klart beroende på bortriktande av uppmärksamhet.

Sorgeprocessen syftar till att avsluta en motivation där det är omöjligt att nå målet, vilket till exempel är fallet då någon som betytt mycket avlidit. Sorg kan alltså beskrivas som en slags metamotivation som syftar till att avsluta en annan motivation; ofta handlar det om anknytningsbehov. Först när den andra motivationen, till exempel anknytningsmotivationen kopplad till den döde, upphört är sorgeprocessen klar.

Stark motivation som inte kan tillfredsställas

Sorgeprocessen brukar oftast komma igång och fylla sin funktion till slut även om den ibland kan bli fördröjd och utdragen beroende på vår förmåga att rikta uppmärksamheten. Detta problem kan dock bli väldigt stort när det handlar om stark motivation som inte kan tillfredsställas och som dessutom inte ligger nära sådant sorgeprocessen evolutionärt utvecklats för.

Att en stark motivation inte tillfredsställs och kanske inte kan sörjas och avslutas orsakar givetvis psykiskt lidande. Detta gör att det uppstår en konflikt mellan behovet att uppnå den starka motivationens mål (som alltså är omöjligt men ändå aktivt) och behov att slippa lida som aktiveras beroende på det psykiska lidandet. Detta är alltså ett exempel på svårlöst kognitiv dissonans.

Kognitiv motivationsgrundad dissonans

Kognitiv dissonans är alltså en slags stress som uppstår vid konflikt mellan olika motivation. Eftersom fenomenet lättare kan förstås om man beaktar motivationsaspekten föreslår jag att man hellre talar om kognitiv motivationsgrundad dissonans. Detta för att förtydliga att stressen har sina rötter i en motivationskonflikt.

Det är dock inte så konstigt att motivationsgrunden till fenomenet inte lyftes fram när fenomenet upptäcktes. En förutsättning för fenomenet är människans tankeförmåga och det är också i anslutning till den som det är tydligast och lättast att upptäcka. Den bakomliggande motivationen behöver till exempel inte vara medveten (beroende på bortriktande av uppmärksamhet) och kan därför vara svårupptäckt.

Hos människan kan kognitiv motivationsgrundad dissonans uppstå väldigt lätt beroende på förmågan att fantisera. Förmågan att fantisera gör ju att vilken tanke som helst kan aktivera en motivation. Dissonansen, motivationskonflikten, kan dessutom bli väldigt långvarig beroende på förmågan att rikta bort uppmärksamheten.

Personligheten, identiteten, självet, jaget och egot

Om man slår upp de olika begreppen personligheten, identiteten, självet, jaget och egot i https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/ kan man konstatera att de används och definieras olika av olika tänkare.

Jag ska här säga något om detta och samtidigt försöka komma närmare en beskrivning av hur jag föredrar att använda begreppen.

Personligheten

Personligheten definieras av psykologiguiden som "begrepp inom psykologin i betydelsen individen tagen som helt reaktionssystem eller som hel person med flera olika egenskaper på flera olika områden, såväl psykologiska som sociala, såväl kulturella som andliga" vilket jag tycker är en utmärkt definition.

Identiteten

Beskrivningarna av identiteten handlar huvudsakligen om individens upplevelse av sig själv. Dels upplevelsen av sig själv som "unik med klara gränser mellan sig själv och andra" ("känner igen sig själv i de uppfattningar, minnen, behov och känsloreaktioner som man har"), och dels upplevelsen av att man själv "är den som svarar för de egna tankarna, känslorna, besluten, handlingarna osv.".

Att låta identitet vara en beteckning för individens upplevelse av sig själv tycker jag verkar vara funktionellt och oproblematiskt.

Identitetens uppkomst

Under beskrivningen av begreppet identitet tar man också upp två teorier om hur identiteten uppstår. Den ena är den socialkonstruktivistiska enligt vilken identiteten formas "genom en serie sociala händelser under livets gång, då vi definierar oss själva i relation till andra".

Den andra teorin förekommer inom protestantism där individen "helt själv inför Gud formar sin person och identitet". Ungefär samma teori finns i humanistisk och existentialistisk psykologi; "att individen fritt väljer sin egen personliga stil, sina värderingar och ambitioner".

Jag skulle hävda att bägge dessa företeelser bidrar till att forma identiteten och att det dessutom finns en tredje faktor som bidrar; även icke-sociala skeenden kan forma individens identitet. Det kan då handla om viktiga slumpmässiga händelser i individens liv samt dennes reaktion på, och förhållningssätt till, dessa. Sådana händelser kan till exempel vara en allvarlig sjukdom, en olycka eller en stor penning-vinst.

I och med att jag menar att både sociala och icke-sociala händelser bortom individens kontroll bidrar anser jag alltså att teorin om att individen själv formar sin identitet inte kan förklara hela identitets-tillblivelsen som det beskrivs i citaten. Identiteten blir till i ett spelrum mellan individens egna fria val och faktorer bortom individens kontroll (och ibland också bortom individens medvetenhet).

Självet

Begreppet självet används olika av många olika tänkare och jag kommer därför att endast säga några få avgränsade saker gällande detta begrepp.

Återkommande används begreppet i stort sett liktydigt med personligheten, alternativt ungefär liktydigt med identiteten. Det vill säga begreppet används ofta antingen som beteckning på individens psyke som helhet (personligheten) eller som beteckning på individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet (identiteten). Alltså behövs inte begreppet för att beteckna något av dessa fenomen eftersom dessa redan adekvat namngivits.

Man tar också upp att individen kan anses ha olika själv i olika situationer. När det gäller identiteten kan vi givetvis konstatera att individens upplevelse av sig själv kan fluktuera och vara olika vid olika tillfällen. Det innebär alltså att begreppet identitet inte syftar på något bestående även om det givetvis kan finnas aspekter som är er mer bestående och upplevelser av ens eget psyke som är mer vanligt förekommande.

När det gäller personligheten så förändras den givetvis under livets gång. I och med att begreppet inte betecknar en upplevelse utan snarare ett koncept är den dock inte lika fluktuerande som identiteten. Även om bara en avgränsad del av personligheten är aktiv vid ett visst ögonblick och bidrar till upplevelsen (identiteten) är denna aktiva del inte hela personligheten. Begreppet syftar på hela psyket; inte bara den del som är aktiv för tillfället.

Självet skulle kanske kunna få beteckna en upplevelse av psyket som helhet och då kanske även innefatta en upplevelse av psykets utvecklingspotential. En sådan upplevelse får nog betraktas som ett ideal man kan närma sig men aldrig helt nå upp till. Därför skulle begreppet självet istället kunna få beteckna denna potential till upplevelse av psyket som helhet.

Carl Gustav Jungs begrepp individuation kan i så fall lämpligen beteckna processen att närma sig självet; det vill säga att närma sig en upplevelse av sitt psyke som helhet. Effekten av en sådan process borde i så fall bli en mer stabil och rikare identitet (så som begreppet definierats här).

Jaget

Även begreppet jaget används i stort sett liktydigt med personligheten och/eller identiteten. Förslagsvis skulle begreppet jaget kunna användas ungefär som alternativ till personligheten och begreppet jagupplevelse ungefär som alternativ till begreppet identitet.

I psykologiguidens artikel om jaget tar man också upp att jaget, eller rättare jagupplevelsen (som jag nämnde nyss), kan vara att se som en illusion, en betraktelse som förekommer inom buddistisk och positivistisk filosofi. Det vill säga jagupplevelsen, eller identiteten, stämmer vanligen inte med vad psyket som helhet egentligen är.

I artikeln nämns också George Herbert Mead och symbolisk interaktionism. Jag är inte tillräckligt insatt i detta så jag kommer inte att kommentera det utöver att han verkar göra en distinktion mellan upplevelsen av att kunna styra en situation respektive att passivt bara uppleva utan att uppleva sig kunna påverka. Då jag själv kommit fram till samma distinktion som intressant och värdefull var det roligt att stöta på att även någon annan betonat detta.

När det gäller Sigmund Freuds användande av begreppet jaget tänker jag bara kort påpeka att det finns drivkrafter att vilja anpassa sig till "normer, värderingar och regler" varför normer etc. inte behöver vara i konflikt med driftlivet. Dessutom kan olika drivkrafter vara i konflikt med varandra och även andra yttre krafter än normer, värderingar och regler kan ställa krav på anpassning (till exempel gravitationen). Freuds beskrivning av jaget som anpassningsfunktion som finns i dynamiken mellan "å ena sidan driftlivet och å andra sidan utifrån kommande normer, värderingar och regler" verkar därför vara överförenklad.

Egot

Begreppet egot, slutligen, har ingen egen artikel men verkar vara en alternativ beteckning till jaget i Freuds teoribildning. https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/ego ger bland annat definitionen "your idea or opinion of yourself, especially your feeling of your own importance and ability".

Generellt skulle jag vilja hävda att ordet har en konnotation till egoism och att vara självisk. Jag tycker därför att begreppet skulle kunna vara användbart för att beteckna det jag ser som kärnan i personligheten som vanligen främst skapas under barndomen och som ofta kan prägla personligheten hela livet.

En anledning till att välja denna beteckning på personlighetskärnan är att den skapas utifrån barnets själviska motivation. Det handlar då främst om behov av att vara älskad och accepterad samt behov av att överleva.

En annan anledning är att det som främst kan motverka, minska och till slut kanske till och med förgöra den egoistiska personlighetskärnan är osjälvisk motivation, och då främst osjälvisk kärlek och medkänsla.

Att lyckas motverka den egoistiska kärnan för vanligen med sig en massa positiva upplevelser, ökad livskvalitet och framgång varför det bör betraktas som det främsta målet vid terapi och personlig utveckling.

Slutord

Utifrån ovanstående föreslår jag följande definitioner:

• Personligheten betecknar individens psyke som helhet. 
• Jaget betecknar de delar och aspekter av individens psyke som helhet som individen vanligen är medveten om. 
• Jagupplevelsen betecknar individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet i stunden. 
• Identiteten betecknar individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet över tid.

Även om individen upplever (tror) att den upplever sitt eget psyke som helhet finns där vanligen mer att upptäcka. Det finns därför anledning att ge denna potentiella upplevelse en egen beteckning:

• Självet får då beteckna potentialen till upplevelse av psyket som (faktisk) helhet.
• Individuation får beteckna en process som tar individen närmare upplevelsen av psyket som (faktisk) helhet.

Slutligen föreslår jag en definition av egot som personlighetens (problematiska) kärna baserad på självisk motivation, vanligen inlärd under barndomen. Egot är då antagligen ett hinder under individuationen. Egots vanemönster hindrar alltså upptäckande, och upplevande, av delar av psyket.

Cirkumplex som modell över motivation

Det 4-dimensionella cirkumplexet

Jag har i den integrerande personlighetsteorin beskrivit människans motivation som inriktad på fyra övergripande mål; egen överlevnad, eget välmående, fortplantning och gruppens överlevnad. De två första målen är själviska, inriktade på individen själv, medan de två andra är osjälviska, inriktade på den egna avkomman respektive gruppen.

Denna beskrivning, tillsammans med fördjupningen i olika delmål, ger en grov heltäckande bild av människans motivation. Det går dock givetvis att ge en heltäckande bild på andra sätt. En sådan kan skapas baserad på Timothy Learys interpersonella cirkumplex.

Cirkumplexet

Det interpersonella cirkumplexet visar hur två motivationella dimensioner samspelar. Den ena axeln går ifrån fientlighet till vänlighet/omvårdnad och den andra från underkastelse till dominans. Den ena axeln går alltså ifrån motivation att skada andra till att vilja hjälpa andra medan den andra går ifrån att vilja lyda andra och se upp till dem till att få andra att lyda och se upp till dig.

 

En stor fördel med cikumplexet är att det så tydligt skildrar hur motivation samspelar just genom att fältet utgörs av en cirkel. När du är maximalt motiverad, till exempel till vänlighet/omvårdnad, är du helt neutral vad gäller annan motivation, till exempel underkastelse och dominans.

Det innebär att du är flexibel i det avseendet och kan använda underkastelse eller dominans som verktyg för att lyckas med ditt vänliga/omvårdande mål. Men de andra målen kan då bara bli intressanta när de utgör delmål som leder till det mål du alltså är fullständigt motiverad till (vänlighet/omvårdnad).

Ju mer motiverad du är åt endera håll på en axel desto mindre motiverad åt endera håll på den andra axeln är du. Motivation är alltså gradvis ömsesidigt uteslutande.

Det 4-dimensionella cirkumplexet

Det interpersonella cirkumplexet är alltså väldigt lämpligt för att skildra denna viktiga egenskap hos motivation. Däremot är den för begränsad vad gäller att fånga hela motivationsfältet. Den fångar huvudsakligen mycket av den osjälviska motivationen, både vad gäller fortplantning och gruppens överlevnad men den missar en stor del av den själviska motivationen. Det gäller båda typerna av självisk motivation; egen överlevnad och eget välmående.

Vi behöver alltså lägga till en axel som går från (motivation till) självdestruktion till egen överlevnad och en axel som går från (motivation till) eget lidande till eget välmående/njutning. Vi får då en 4-dimensionell "sfär", vilket kan vara svårt att grafiskt illustrera. Men tre av dimensionerna kan illustreras så här (tänk dig att cirkeln är en sfär och att den tillkomna axeln går 90 grader mot det 2-dimensionella planet som utgörs av det interpersonella cirkumplexet):

 

Egenskapen är motsvarande den för den 2-dimensionella varianten; ju mer en motivation ökar desto mer minskar annan motivation, på de andra axlarna. Samtidigt blir individen potentiellt mer fri och flexibel i att använda all annan motivation instrumentellt.

Men för att föreställa sig hela modellen behöver man alltså tänka den 4-dimensionell, där även den fjärde axeln förhåller sig på motsvarande sätt till de andra tre axlarna. De fyra axlarna är då alltså:

Fientlighet - Vänlighet/omvårdande

Underkastelse - Dominans

Självdestruktion - Egen överlevnad

Eget lidande - Eget välmående/njutning

Slutord

För att kunna använda annan motivation måste givetvis den fullständigt dominerande motivationen vara "kall". Om den är "het" kan det finnas evolutionärt utvecklade starka responser som tar över så att inget utrymme finns för att flexibelt använda annan motivation.

Ett exempel på det är om vi blir så rädda att vi flyr i panik. Det är ett exempel på extrem självisk motivation inriktad på överlevnad där inget utrymme finns för att tänka på andra alternativ. Den automatiska responsen har tagit över fullständigt.

En annan intressant aspekt av denna modell är att axeln från eget lidande till eget välmående/njutning fångar en motivation att orsaka sig själv smärta som inte lika tydligt fångas av den motivationsmodell som ges av den integrerande personlighetsteorins gamla beskrivning.

Denna motivation kan givetvis ibland vara en aspekt av motivation att självdestruera men den kan också komma ifrån motivation att rikta och hålla uppmärksamheten i syfte att nå ett specifikt mål genom att bita ihop och uthärda obehag samt skjuta upp belöning.

Denna aspekt skulle i så fall vara unik för människan och är i samklang med den andra polen på axeln, att sträva efter njutning, som också får ses som unik för människan (i alla fall i den omfattning den är möjlig för oss jämfört med andra djur).

Slutligen är det också intressant att självdestruktion som vanligen har osjälviska motivationsrötter här hamnar som motpol till egen överlevnad. Självdestruktion är en osjälvisk motivation som inte fångas av det interpersonella cirkumplexet (underkastelse-dominans och fientlighet-vänlighet/omvårdnad) vilken annars fångar det mesta av den osjälviska motivationen.

Det 4-dimensionella cirkumplexet skär alltså kakan lite annorlunda än vad den gamla modellen i den integrerande personlighetsteorin gör. Den gamla modellen lämpar sig mer för att generellt förstå de evolutionärt utvecklade motivationsmålen, samt att analysera den relativa styrkan hos olika slags motivation, medan det 4-dimensionella cirkumplexet kan vara mer användbart för att analysera en specifik individs motivation.

Hopp och förtvivlan

Det finns två experiment utförda på djur som visar på varsin viktig grundläggande funktion hos djur och människor. En tråkig sida av bägge experimenten är att forskarna utsatte djuren för stort lidande. Men de funktioner experimenten visar på är bland de viktigaste att känna till för att förstå oss själva.

Hopp

Det första experimentet utfördes av Curt Richter på 50-talet. Han släppte ner möss i glasbehållare med vatten och mätte hur lång tid de kämpade innan de drunknade. Mössen klarade sig i genomsnitt i ungefär 15 minuter.

Sedan släppte han ner möss i glasburken men räddade dem när de gett upp, precis innan de skulle drunkna. Efter att de fått vila ett litet tag släppte han åter ner dem i vattnet. Dessa möss klarade sig betydligt längre; i genomsnitt ca 60 timmar!

Richters slutsats var att anledningen till att mössen i det andra försöket inte gav upp utan fortsatte att simma var att de, genom att en gång ha blivit räddade, hyste hopp.

Förtvivlan

Det andra experimentet utfördes av Martin Seligman på 60-talet. Han placerade en hund i en bur med ett lågt avskiljande "staket" emellan. På bägge sidor staketet, som hunden med lätthet kunde kliva över, fanns ett golv som kunde göras strömförande så att det orsakade smärta.

Först gjorde han golvet på bägge sidor staketet strömförande vilket fick hunden att på alla sätt försöka fly. Men till slut gav hunden upp och lade sig bara ner på det smärtsamt elektriska golvet.

Senare placerade Seligman åter hunden i samma bur och gjorde åter golvet strömförande, men den här gången bara på den sida staketet hunden befann sig. Men hunden provade inte ens längre att gå över staketet utan lade sig bara ner igen. Seligman kallade detta för inlärd hjälplöshet eftersom hunden hade lärt sig att det inte fanns något den kunde göra för att rädda sig själv.

Det enda sätt man kunde lära hunden att det andra golvet inte längre var strömförande var genom att lyfta den över staketet. Man var dessutom tvungen att hjälpa hunden över till det andra golvet fler gånger innan den själv, på egen hand, började kliva över staketet för att undkomma elektriciteten.

Svårt att lära om

En slutsats man kan dra av dessa två experiment är att djur och människor kan lära sig både hopp och förtvivlan. Om någon har lärt sig att det finns hopp i en situation kommer den fortsätta att kämpa även om situationen egentligen kanske är hopplös. Men om den istället lärt sig förtvivlan (hjälplöshet) ger den upp även om den egentligen skulle kunna bemästra situationen.

Det är alltså svårt att lära om sådana starka inlärningar. För att lära bort förtvivlan behöver man handgripligt ta individen igenom situationen flera gånger tills den upptäcker att den själv nu (till skillnad från vid inlärningstillfället) kan göra det som behövs för att lösa problemet.

När det gäller hopp är det, enligt talesättet, det sista som lämnar människan. Om det stämmer kanske hopp inte ens kan läras bort.

Om en individ hyser hopp eller förtvivlan kommer alltså att göra en väldigt stor skillnad. En intressant fråga blir därför hur långt hoppet respektive förtvivlan sträcker sig; vad är en "situation"? Är situationen så avgränsad att den bara gäller när man befinner sig i en vattenfylld glasburk eller är situationen så generell att den gäller hela livet? Hur stor är generaliseringen?

Tidig och stark inlärning

För människans del finns anledning att tro att hopp respektive förtvivlan ofta kan läras in i tidig barndom eftersom barnet är så sårbart och beroende. Det gör i så fall antagligen ofta att generaliseringen blir väldigt stor eftersom barnets värld nästan enbart består av barnet själv och föräldrarna (anknytningsfigurerna).

Sådan tidig inlärning kan komma att modifieras senare genom starka inlärningar av hopp eller förtvivlan. Men senare inlärningar blir antagligen oftast inte lika brett generaliserade.

Inlärningen av hopp respektive förtvivlan i barndomen gäller huvudsakligen den själviska motivationens två dimensioner. Det vill säga hopp eller förtvivlan om att andra ska hjälpa och skydda samt om att man själv kan hantera det som är viktigt.

Senare modifiering förändrar vanligen inte denna breda generalisering utan bara en avgränsad del. Det kan till exempel handla om att andra visar sig vara ohjälpsamma under speciella omständigheter eller att man själv inte är tillräcklig inom ett specifikt avgränsat område. Det bör dock som sagt antagligen handla om stark inlärning för att sådan modifiering ska ske.

 

 

 

Fyra personlighetstyper

Det personlighetspsykologiska analysverktyget VII

Jag har i en serie artiklar föreslagit en grov skiss som visar på förekomsten av fyra personlighetstyper. Kortfattat kan dessa fyra typer beskrivas som;

Typ 1: Uppgiven - neurotisk - bristande tillit till sig själv och andra

Typ 2: Medgörlig - vänlig - tillit till andra men inte till sig själv

Typ 3: Självtillräcklig - utåtriktad (extravert) - tillit till sig själv men inte till andra

Typ 4: Envis - samvetsgrann - tillit till sig själv och till andra

Det enklaste sättet att förstå dessa fyra typer är antagligen att tänka på dem som fyra olika slags föreställningsvärldar präglade av i vilken mån individen tror sig kunna förlita sig på andra människor respektive sin egen förmåga.

Den första typen (Uppgiven) upplever alltså att dess egen förmåga är otillräcklig och att andra människor inte är att lita på antingen för att de är ovilliga att hjälpa och stötta eller för att de är otillräckliga. Detta skapar givetvis en upplevelse av uppgivenhet, maktlöshet och hopplöshet och därför närhet till nervositet, nedstämdhet och depression (neuroticism).

Typ 2 (Medgörlig) upplever också egen oförmåga men att andra människor är välvilliga och har kapaciteten att kunna hjälpa och stötta. Det skapar givetvis en mycket mer optimistisk utgångspunkt. Eftersom individen blir att förlita sig på andra människor finns en tendens att vara medkännande och samarbetsvillig (vänlighet), men också en benägenhet att lämna över ansvar eftersom den upplever sig sakna förmåga.

Den tredje typen (Självtillräcklig) upplever sig kunna förlita sig på sin egen förmåga men däremot inte på andra människor; antingen för att de inte vill vara hjälpsamma eller för att de är otillräckliga. Självtilliten skapar närhet till självsäkerhet och positiva känslor. Typen kan också ofta vara socialt utåtriktad eftersom den inte behöver andra människors stöd och därför kan vara avspänd och lekfull med andra.

Typ 4 (Envis) upplever sig kunna förlita sig både på andra och på sin egen förmåga. Det är givetvis en resursfull position. Men den kommer ofta att kunna uppleva mer krav, än till exempel typ 2 (Medgörlig), eftersom den har större förmåga att kunna bidra. Detta gör att typ 4 har tendens till självdisciplin och plikttrogenhet (samvetsgrannhet).

Typerna ur olika perspektiv

Ordningen på typerna kommer ifrån artikeln Anknytning och personlighetsteori som skildrar hur typerna uppstår genom att individen "fastnar" på en utvecklingsnivå. Den fjärde nivån (typ 4 - Envis) skulle då inte innebära ett "fastnande".

Men utifrån en betraktelse av typerna som baserade på självisk motivation (som jag tar upp i artikeln Den själviska motivationens två dimensioner) får det ändå ses som ett slags fastnande eftersom det egentligen, i viss bemärkelse, inte finns någon vidare utveckling inom den själviska motivationen; man kan bara förlita sig på sig själv och/eller andra - det finns inget utöver det (om vi till "andra" även räknar gudar, ödet, och så vidare).

I artikeln Eriksons utvecklingsfaser och den integrerande personlighetsteorin tar jag också upp just hur den vidare utvecklingen snarare främst handlar om osjälvisk motivation. Sådan osjälvisk motivation brukar bli tongivande när individen får egna barn.

Men även om personlighetstyperna har denna starka koppling till självisk motivation finns också kopplingar till osjälvisk motivation i form av att anpassa sig till flockfunktioner. I artikeln Statushierarki och personlighetstyper tar jag upp en del om detta.

Statusordningen följer i stort sett den ordning jag gett typerna utifrån de utvecklingspsykologiska faserna. Typ1 (Uppgiven) får ofta den lägsta statuspositionen och typ 2 (Medgörlig) nästa statusposition.

Det är dock lite mer komplicerat gällande de två översta statuspositionerna där typ 3 (Självtillräcklig) och typ 4 (Envis) ofta kan konkurrera om ledarpositionen. Dessutom passar mycket av inställningen hos typ 4 (Envis) väl för den näst högsta positionen, straffande mobbare (som ser till att normer efterlevs).

Om vi betraktar statuspositioner ur ett själviskt perspektiv visar artikeln Ständig trotsålder - Fri eller älskad? på att de två första typerna har kapitulerat, det vill säga gett upp friheten, och är undergivna i syfte att slippa bli mobbad (typ 1 - Uppgiven) eller att få bli älskad (typ2 - Medgörlig). Typ 4 (Envis) biter ihop och härdar ut i syfte att få sin vilja igenom medan typ 3 (Självtillräcklig) närmast förväntar sig det utifrån en fast (rigid) position.

Slutligen beskriver artikeln Personlighetstyperna och den osjälviska motivationen hur typerna tenderar att fungera i flockhänseende. Beskrivningen fördjupar främst sådant som redan framkommit i artikeln om statushierarki.

Bland de viktigaste fördjupningarna är att typ 1 (Uppgiven) riskerar drabbas av självdestruktivitet, typ 2 (Medgörlig) har en närhet till omvårdande motivation, typ 3 (Självtillräcklig) i flocksammanhang tenderar motiveras av att få känna sig stolt och typ 4 (Envis) är den som är mest investerad i flocken.

Typ 2 (Medgörlig) och typ 4 (Envis) är att betrakta som flocktillvända då de till stor del internaliserar normer. Grunden till detta ligger i tilliten till andra människor. Typ1 (Uppgiven) och typ 3 (Självtillräcklig) är mer asociala då de inte har samma tillit till andra och de internaliserar därför heller inte normer i samma utsträckning.

Mycket tyder på att typ 3 (Självtillräcklig) är minst stresskänslig följd av typ 4 (Envis) och därefter typ 2 (Medgörlig) medan typ 1 (Uppgiven) är mest stresskänslig. Dock har typ 2 (Medgörlig) ofta tillgång till lugn och trygghet som kommer ifrån den omvårdande motivationen kopplad till typen, ofta kopplad till högre nivåer av oxytocin.

Samtidigt har typ 4 (Envis) en mer komplex situation än typ 2 (Medgörlig) eftersom den behöver balansera två sidor; att förlita sig på sig själv respektive att förlita sig på andra. Denna mer komplexa situation kan komma att bidra till stress.

Typ 4 (Envis) tar vanligen också mer ansvar än typ 2 (Medgörlig) vilket även det kan bidra till stress. Så även om typ 4 (Envis) är mindre stresskänslig än typ 2 (Medgörlig) kan den uppleva mer stress.

Denna högre stressnivå kan vara något som avspeglas i en viss korrelation mellan personlighetsdimensionen Samvetsgrannhet (som ligger nära den envisa fjärde typen) och dimensionen Neuroticism (kopplad till den uppgivna typ 1).

Slutord

Det finns mycket att tillägga men jag nöjer mig med några få ytterligare påpekanden om respektive typ.

Typ 1 (Uppgiven) kommer givetvis att behöva förlita sig på något och det kommer vanligtvis att handla om sådant den kan göra själv utan att behöva samarbeta med andra. Det kan handla om allt från hantverk till filosofi. Just filosofi och tänkande generellt är extra fördelaktigt då ingen kan se och bedöma detta.

Typen utmärker sig också i att kunna vara mindre benägen till self-serving bias och är då alltså mer ärlig mot sig själv, och därigenom mer realistisk i många avseenden, än de andra typerna.

När det gäller beslutsstil kommer typen att undvika beslut i möjligast mån av rädsla för att situationen ska förvärras. Typen är alltså att betrakta som handlingsförlamad och pessimistisk. Epistemologiskt eftersträvar typen i högre grad att förstå än att kunna agera och uppnå mål (vilket den saknar hopp om att kunna).

Typ 2 (Medgörlig) kommer att ha en trygghet i sin förvissning om att andra är välvilliga och kommer att vara hjälpande och stöttande. Det gör att den ofta lämnar över ansvaret till andra.

Det präglar till exempel beslutsstilen där typen gärna vänder sig till andra för råd och stöd eller för att låta dem ta beslutet åt dem. Detsamma gäller den epistemologiska inriktningen där typen kommer att förlita sig mycket på vad andra anser vara sant utan att ifrågasätta.

Typ 3 (Självtillräcklig) är vanligen optimistisk vilket hänger ihop med en föreställning om att den kan lära sig och bemästra det mesta. Världen är därför full av möjligheter och om ett mål överhuvudtaget är möjligt att nå kan den nå det genom fortsatt ansträngning.

Det finns alltså en slags envishet i detta men den handlar inte om att stånga pannan blodig utan snarare om utforskande och flexibilitet och att prova nya vägar tills målet är uppnått.

Typens beslutsstil lutar åt det intuitiva och spontana hållet med uppmärksamhet på detaljer och tillit till infall och känslor. Den epistemologiska inställningen är pragmatisk och präglas av den starka inriktningen på att nå eftersträvade mål. Hur man gör för att åstadkomma ett visst resultat är för typen ofta den intressanta sanningen.

Typ 4 (Envis) följer vanligen regler och letar också ofta efter regler att förhålla sig till. Dessa behöver inte komma utifrån utan den kan också ofta ställa upp regler för sig själv som den sen håller sig till. Det här förhållningssättet vittnar om en tendens till att tänka kategoriskt, i termer av antingen-eller; svart eller vitt, bra eller dåligt, rätt eller fel.

Typens beslutsstil drar åt att samla in mycket information och systematiskt utvärdera alternativen i linje med typens noggrannhet och envishet. Detta sker dock vanligen utan att den fastnar i processen; den kommer vanligen fram till ett balanserat beslut inom rimlig tid.

Den epistemologiska hållningen präglas av regeltänkandet. Typen kan ha en tendens att tro att verkligheten går att förstå utifrån enkla regler även när det inte stämmer. Till exempel kan den tro att ett specifikt fenomen orsakar ett resultat när verkligheten snarare är den att flera olika fenomen tillsammans orsakar resultatet.

Avslutningsvis tänkte jag sammanfatta en del av det som sagts gällande typerna i en tabell:

	Typ 1 - Uppgiven	Typ 2 - Medgörlig	Typ 3 - Självtillräcklig	Typ 4 - Envis
Big 5 / FFM	neuroticism	vänlighet	extraversion	samvetsgrannhet
Tillitsinriktning	bristande tillit till sig själv och andra	tillit till andra men inte till sig själv	tillit till sig själv men inte till andra	tillit till sig själv och till andra
Statusposition	impopulär hackkyckling	vänlig lustigkurre	dyrkad ledare eller pragmatisk anpassning (inklusive snålskjutsåkare)	straffande mobbare eller dyrkad ledare
Gruppmotivation	självdestruera avvika	följa normer idolisera/belöna omvårda	stolthet avvika	följa normer lojal med gruppen göra skillnad på "vi" och "de" straffa
Beslutsstil	undviker beslut	låter andra besluta	intuitiv och spontan	noggrann och systematisk
Övrigt	förståelsesökande (osäker) och handlingsförlamad pessimistisk	litar på andra och internaliserar det allmänna synsättet	pragmatisk, resultatorienterad och flexibel optimistisk	kategorisk (antingen-eller) samt regelsökande och regelstyrd

Personlighetstyperna och den osjälviska motivationen

Det personlighetspsykologiska analysverktyget VI

Jag har hittills skissat på fyra personlighetstyper huvudsakligen utifrån individens själviska motivation. Typerna kommer dock också att präglas av osjälvisk motivation. Den kan ha rötter i gruppinriktad respektive reproduktionsinriktad (fortplantningsinriktad) motivation.

I grova drag kan man säga att gruppinriktad motivation är inriktad på hierarki medan reproduktionsinriktad motivation är inriktad på vänlighet och omvårdnad. Den gruppinriktade motivationen kan ofta vara omedveten.

Olika delmotivation av den osjälviska motivationen ligger närmare till hands för respektive typ vilket vi ska titta lite närmare på.

Typ 1 - Uppgiven

Den uppgivna typen har en upplevelse av att vara på botten av flockhierarkin eller till och med att vara utstött. Denna upplevelse kan ofta vara omedveten men ligger ändå till grund för den neuroticism som präglar typen. Den skapar också en bristande tillit till både sig själv och andra.

Närheten till upplevelsen av att vara utstött gör typen relativt asocial och den följer därför ofta bara normer för att slippa straff och problem. Normerna internaliseras inte och typen har ingen stark motivation att följa normer.

Upplevelsen av, och föreställningen (vanligen omedveten) om, att vara på botten av flockhierarkin, och alltså dålig för flocken, gör att det ligger nära till hands att den osjälviska gruppinriktade motivationen att självdestruera aktiveras.

Typ 2 - Medgörlig

Den medgörliga typen går ofta att förstå som att den tillhör mammas flock men inte riktigt fått utveckla den egna initiativförmågan och heller inte fått komma in i pappas flock. Det gör att den ofta utvecklat den osjälviska reproduktionsinriktade motivationen att omvårda som utmärker mamman och därför är att betrakta som normen i mammas flock.

Upplevelsen av att tillhöra flocken gör typen social och därför motiverad till att följa och internalisera normer. Det medgörliga draget gör att det också ligger nära till hands för dem att idolisera och belöna, att se upp till, de med högre social status.

Typ 3 - Självtillräcklig

Den självtillräckliga typen är, liksom den uppgivna typ 1, relativt mer asocial och det ligger inte lika nära till hands att ge sig hän till osjälvisk motivation. Den motivation som ligger närmast till hands är motivationen att känna sig stolt.

I det syftet försöker den självtillräckliga typen utveckla sig själv, lära sig saker, utforska och träna upp kompetens. Den kan också tävla med andra för i syfte att vinna och kunna känna sig stolt. Att känna sig stolt är givetvis inte till nackdel för individen och är på så sätt inte någon uppoffring för kollektivet. Men viss uppoffring kan finnas i strävan att erövra det som ska leda till stolthet.

Typ 4 - Envis

Den envisa typen är liksom den medgörliga relativt social och är antagligen den typ som vanligen offrar mest för gruppen. Den följer givetvis gruppnormen och är motiverad att vara lojal med gruppen, vilket kan innebära stor självuppoffring.

Typen både litar på sig själv och andra vilket gör att den upplever sig ha mycket att tjäna på att gruppen fungerar. Den är därför investerad i gruppen och motiverad att göra skillnad mellan ”vi” och ”de”, det vill säga prioritera gruppen och vara mer beredd att se andra som fiender. Den är också motiverad att straffa de som bryter mot normerna.

Slutord

Vi kan se hur de sociala typerna, den medgörliga och den envisa, i större utsträckning omfamnar den osjälviska gruppinriktade motivationen. Den uppgivna drabbas av den ur själviskt perspektiv negativa motivationen till självdestruktion medan den självtillräckliga kan lockas av den själviskt positiva motivationen till stolthet.