Hopp och förtvivlan

Det finns två experiment utförda på djur som visar på varsin viktig grundläggande funktion hos djur och människor. En tråkig sida av bägge experimenten är att forskarna utsatte djuren för stort lidande. Men de funktioner experimenten visar på är bland de viktigaste att känna till för att förstå oss själva.

Hopp

Det första experimentet utfördes av Curt Richter på 50-talet. Han släppte ner möss i glasbehållare med vatten och mätte hur lång tid de kämpade innan de drunknade. Mössen klarade sig i genomsnitt i ungefär 15 minuter.

Sedan släppte han ner möss i glasburken men räddade dem när de gett upp, precis innan de skulle drunkna. Efter att de fått vila ett litet tag släppte han åter ner dem i vattnet. Dessa möss klarade sig betydligt längre; i genomsnitt ca 60 timmar!

Richters slutsats var att anledningen till att mössen i det andra försöket inte gav upp utan fortsatte att simma var att de, genom att en gång ha blivit räddade, hyste hopp.

Förtvivlan

Det andra experimentet utfördes av Martin Seligman på 60-talet. Han placerade en hund i en bur med ett lågt avskiljande "staket" emellan. På bägge sidor staketet, som hunden med lätthet kunde kliva över, fanns ett golv som kunde göras strömförande så att det orsakade smärta.

Först gjorde han golvet på bägge sidor staketet strömförande vilket fick hunden att på alla sätt försöka fly. Men till slut gav hunden upp och lade sig bara ner på det smärtsamt elektriska golvet.

Senare placerade Seligman åter hunden i samma bur och gjorde åter golvet strömförande, men den här gången bara på den sida staketet hunden befann sig. Men hunden provade inte ens längre att gå över staketet utan lade sig bara ner igen. Seligman kallade detta för inlärd hjälplöshet eftersom hunden hade lärt sig att det inte fanns något den kunde göra för att rädda sig själv.

Det enda sätt man kunde lära hunden att det andra golvet inte längre var strömförande var genom att lyfta den över staketet. Man var dessutom tvungen att hjälpa hunden över till det andra golvet fler gånger innan den själv, på egen hand, började kliva över staketet för att undkomma elektriciteten.

Svårt att lära om

En slutsats man kan dra av dessa två experiment är att djur och människor kan lära sig både hopp och förtvivlan. Om någon har lärt sig att det finns hopp i en situation kommer den fortsätta att kämpa även om situationen egentligen kanske är hopplös. Men om den istället lärt sig förtvivlan (hjälplöshet) ger den upp även om den egentligen skulle kunna bemästra situationen.

Det är alltså svårt att lära om sådana starka inlärningar. För att lära bort förtvivlan behöver man handgripligt ta individen igenom situationen flera gånger tills den upptäcker att den själv nu (till skillnad från vid inlärningstillfället) kan göra det som behövs för att lösa problemet.

När det gäller hopp är det, enligt talesättet, det sista som lämnar människan. Om det stämmer kanske hopp inte ens kan läras bort.

Om en individ hyser hopp eller förtvivlan kommer alltså att göra en väldigt stor skillnad. En intressant fråga blir därför hur långt hoppet respektive förtvivlan sträcker sig; vad är en "situation"? Är situationen så avgränsad att den bara gäller när man befinner sig i en vattenfylld glasburk eller är situationen så generell att den gäller hela livet? Hur stor är generaliseringen?

Tidig och stark inlärning

För människans del finns anledning att tro att hopp respektive förtvivlan ofta kan läras in i tidig barndom eftersom barnet är så sårbart och beroende. Det gör i så fall antagligen ofta att generaliseringen blir väldigt stor eftersom barnets värld nästan enbart består av barnet själv och föräldrarna (anknytningsfigurerna).

Sådan tidig inlärning kan komma att modifieras senare genom starka inlärningar av hopp eller förtvivlan. Men senare inlärningar blir antagligen oftast inte lika brett generaliserade.

Inlärningen av hopp respektive förtvivlan i barndomen gäller huvudsakligen den själviska motivationens två dimensioner. Det vill säga hopp eller förtvivlan om att andra ska hjälpa och skydda samt om att man själv kan hantera det som är viktigt.

Senare modifiering förändrar vanligen inte denna breda generalisering utan bara en avgränsad del. Det kan till exempel handla om att andra visar sig vara ohjälpsamma under speciella omständigheter eller att man själv inte är tillräcklig inom ett specifikt avgränsat område. Det bör dock som sagt antagligen handla om stark inlärning för att sådan modifiering ska ske.