Eriksons utvecklingsfaser och den integrerande personlighetsteorin

Det personlighetspsykologiska analysverktyget III

Eriksons utvecklingsfaser stämmer ganska väl med det jag hittills skrivit om det personlighetspsykologiska analysverktyget kopplat till anknytning och den själviska motivationens två dimensioner. Det gäller särskilt de första faserna.

1. Spädbarnsålder (ca 0-2 år)

Erikson beskriver den första fasen som utspelas under spädbarnsåldern, under två års ålder, som att den för barnet främst handlar om att utveckla tillit till andra. 

2. Tidig barndom (ca 2-3 år)

Den andra fasen handlar om autonomi, att kunna lita på sig själv och sin förmåga att lära sig och utveckla kompetens. 

3. Barndom (ca 3-6 år)

Den tredje fasen handlar hos Erikson om "initiativ". Jag uppfattar den huvudsakligen som en fortsättning på den andra fasen men med mer komplext lärande.

De tre första faserna och det personlighetspsykologiska analysverktyget

Eriksons tre första faser verkar huvudsakligen stämma med de två dimensionerna gällande självisk motivation och de fyra typer som beskrivs av det personlighetspsykologiska analysverktyget. Men några påpekanden behövs i anslutning till detta.

Typ 1 - neuroticism - bristande tillit till sig själv och andra

Om barnet inte lär sig lita på andra och på världen under den första fasen kommer det att utveckla brist på tillit till andra. Om inlärningen är stark kommer det dessutom att utveckla högre nivå av personlighetsdraget neuroticism, vilket i sin tur ger mindre utrymme för att kunna lita på sig själv. Detta eftersom den räddhågsenhet som är kopplad till neuroticism lämnar mindre utrymme för för experimenterande och utveckling av egen kompetens.

Givetvis kan dock ett barn i en sådan situation ändå komma att hitta någon aktivitet inom vilket det utvecklar kompetens. Risken är dock stor att det blir ganska avgränsat och att mycket annan nödvändig kompetens utvecklas otillräckligt för att barnet ska kunna bygga tillräcklig självtillit.

Ett undantag från detta verkar kunna vara om barnet går så långt i sin brist på tillit till andra att det helt slutar att söka anknytning. Vi får då någon slags mer psykopatisk typ av inlärning där barnet blir mer orädd och skamfri vilket gör att det kan bli mer ohämmad i sitt utforskande av världen.

På så sätt kan barnet utveckla tillräcklig egen kompetens och komma att lita på sig själv. Det innebär att individen mer kommer att likna typ 3 i extraversion och tillit till sig själv. Den kommer dock att ha ännu större avsaknad av tillit till andra än vad gäller den inlärning av typ 3 som är den vanliga.

Detta är alltså ett undantag från typ-inlärningen, om vi skulle klassificera personen som typ 3, i det att en sådan individ inte har basen av att ha upplevt sig ha blivit medlem i mammas flock. Den saknar därför en grad av tillhörighet som man annars finner hos typ 3, men den skiljer sig även från typ 1 i det att den inte har hög nivå av neuroticism. Den kan alltså inte enkelt klassificeras som någondera av dessa även om den har likheter med båda.

Typ 2 - vänlighet - tillit till andra men inte till sig själv

Om barnet lär sig lita på andra under den första fasen men inte utvecklar tillräcklig tillit till sig själv under de två andra faserna kommer det att behöva förlita sig mer på andra. Det ligger då ofta nära till hands att utveckla mer av personlighetsdraget vänlighet för att andra ska vara välvilliga.

Vänlighet har också en koppling till mammans omvårdande inriktning och eftersom denna tillit till andra vanligen främst lärs in i relation med mamman kommer barnet att ta efter och lära in det omvårdande draget hos mamman som, på en nivå, upplevs som flockledare.

När det gäller Eriksons beskrivning av att misslyckande med den andra och tredje fasen leder till skam respektive skuld så verkar det inte vara en rimlig beskrivning. Skam och skuld har snarare en stark koppling till att inte duga i flocken och bör alltså prägla individen i större utsträckning ju starkare upplevelsen av att vara utstött ur flocken är. Det gör att typ 1 (undantaget psykopatisk inlärning) snarare borde löpa störst risk för sådana känslor.

Typ 3 - extraversion - tillit till sig själv men inte till andra

Som framgår av tidigare resonemang kommer typ 3 att ha utvecklat viss tillit till andra och saknar alltså inte detta helt. Vad det ofta handlar om är att de visserligen upplever sig kunna lita på folks välvilja men att de däremot inte kan lita tillräckligt på andras kompetens.

Då det finns stark evolutionärt betingad motivation att utveckla egen kompetens kommer barnet, om den vägen är öppen, att prioritera detta framför att förlita sig på andra under fas två och tre. Samtidigt finns då alltså en grundläggande trygghet vad gäller andras välvilja som utvecklats under den första fasen.

Typ 4 - samvetsgrannhet - tillit till sig själv och till andra

Om barnet känner tillräckligt stöd och tillit till andra, ofta främst pappan, under de andra två faserna kommer det också utveckla en inriktning som handlar både om att utveckla egen kompetens och att förlita sig på andra.

Senare faser

De första tre faserna och de fyra typer som därigenom utvecklas blir att utgöra en grund för senare faser vad gäller den själviska motivationen. Denna motivation verkar huvudsakligen fungera enligt samma mönster under resten av livet och modifieras vanligen främst genom att osjälvisk motivation får större spelrum.

Det kan komma att ske modifieringar beroende på starka inläringar även efter de första faserna; dock vanligen inte så att grundmönstret gällande typ-tillhörighet förändras. Större modifikation beror vanligen på traumatiseringar, till exempel genom mobbing eller att en förälder dör. Även terapi kan modifiera.

4. Skolålder (ca 7-12 år)

Min tolkning av Eriksons beskrivning är att denna fas till stor del handlar om mer av samma som vi såg i föregående fas. Det vi dock kan konstatera är att barnet under den här perioden också hamnar i en situation som är väldigt annorlunda än hemmets.

Lärare utgör en ny vuxen flockledargestalt och barnet lär känna en massa barn i samma ålder. Andra barn som blir till kompisar gör att barnet själv för första gången i större utsträckning befinner sig i en flock utan en självklar ledare som den vuxne, vare sig det handlar om föräldrar eller lärare, i tidigare sammanhang utgjort.

Det skapar en situation där barnet själv kan bli flockledare och där ledarrollen kan skifta mellan olika kompisar. Dynamiken med jämnåriga bidrar också till att börja väcka osjälvisk motivation inriktad på flocken; flocklojalitet. sådan motivation blir ännu mer viktig i nästa fas.

5. Ungdom (ca 13-19 år)

Denna fas utgör en brytpunkt; att gå från barndom till att bli vuxen. Den handlar som sagt till stor del om att utveckla lojalitet. Kompisrelationer och kompisgäng är ofta viktiga, liksom att vara accepterad och omtyckt. Eftersom sexualiteten vaknar under denna fas läggs också grunden för det som blir viktigare i nästa fas.

6. Ung vuxenålder (ca 20-39 år)

Den sjätte fasen handlar mycket om att kunna göra det stora åtagande det innebär att bilda familj. I och med det får osjälvisk motivation inriktad på de egna barnen för många ett stort utrymme i livet.

7. Vuxenålder (ca 40-59 år)

Även denna fas handlar fortsatt mycket om osjälvisk motivation. Det gäller givetvis till stor del de egna barnen och så småningom barnbarnen men som produktiv och engagerad samhällsmedborgare kan den osjälviska motivationen ofta också vara en stor del av andra aspekter av livet.

8. Sen vuxenålder (ca 60- år)

Under den sena vuxenåldern börjar åldrandet märkas, till exempel genom försämrad fysik. Döden börjar närma sig. Det innebär ofta stora omställningar i inriktning och inställning.

Slutord

Jag har behandlat Eriksons utvecklingsfaser ganska summariskt och därigenom antagligen gjort dem viss orättvisa. Ett värde med denna summariska beskrivning är dock att ytterligare visa på de fyra typernas funktion och vikt. De verkar utgöra en väldigt stabil grund för den själviska motivationen, i de flesta fall genom hela livet.

Ett annat värde är att peka på hur viktig den osjälviska motivationen är och hur stor del av livet den antagligen är för det stora flertal som passerar genom de olika faserna någorlunda välbehållna. Det är glädjande eftersom osjälvisk motivation bland annat, enligt lyckoforskningen, är starkt bidragande till lycka och välmående.

Slutligen pekar kanske den sista fasen hos Erikson på att någon form av större perspektiv, större än det egna livet, bör vara värdefullt att hitta och odla om man kan. Lyckoforskningen visar också på värdet av religion och andlighet vilket ytterligare stödjer ett sådant antagande.