Kort om makthavare och maktfamiljer

När människan blev bofast uppstod hierarkier och de som hade höga positioner i dessa utvecklade en egen subkultur. Härskare har ofta haft mer gemensamt med varandra än med de folk de härskat över. De har dessutom utvecklat och i viss mån lyckats hemlighålla kunskap som varit gynnsam för att behålla och öka makten.

De som växt upp i familjer inom de mer makthavande klasserna har också haft större möjlighet att träna färdigheter som gagnat dem i maktspel. De har till exempel kunnat ha möjlighet att i praktiken leda, skapa och ta över organisationer. Eftersom vi blir bättre på det vi tränar har vissa med sådan bakgrund kunnat bli väldigt skickliga på sådant.

Dessa klasser har också utvecklat sätt att skola in sina efterkommande i att kunna ta över, förvalta och utöka familjens makt. Internatskolor är antagligen ett exempel på sådana metoder. Troligen är många av de som lyckas väl i maktspelet drivna av att prestera bra för att få pappas kärlek. Vissa kan också ha machiavellianistiska personlighetsdrag.

Eftersom skickliga maktspelare ofta försöker bevara och utöka sin makt för familjens och de efterkommandes räkning kan de ibland ha planer som sträcker sig över lång tid, ibland över flera generationer. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om deras personliga kortsiktiga vinning.

Eftersom organisation har större möjlighet att påverka kultur än tvärtom kommer de som har kontroll över organisationer att kunna ha större påverkan på kulturen. Det är också organisation som vanligen möjliggör mer storskalig kontroll över viktiga resurser som försvar/skydd/angreppsmöjlighet, mat/vatten, människor (slavar, arbetare, soldater, konsumenter, valdeltagare,...), betalningsmedel, naturresurser, energikällor, kommunikations- och informationshantering.

Sammantaget är det alltså viktigt att beakta hur stora maktspelare agerar om man vill förstå varför samhällen utvecklas som de gör. Andra faktorer spelar ibland, i varierande grad, in men starka maktspelares planer och beslut kommer ofta ha stor påverkan.

Hur man bygger ett monster

Kapprustning, juridiska personer och artificiell intelligens

"Om inte vi gör det kommer ändå någon annan att göra det..." kan man ibland höra som ett rättfärdigande av omoraliska handlingar. Ett tillägg till uttalandet skulle ibland dessutom kunna vara "...och om de andra gör det kommer de använda övertaget gentemot oss och då ligger vi illa till".

Kapprustning, i vid bemärkelse (det vill säga ansamling av maktmedel i alla former), drivs ofta ytterst av rädsla. Sedan vi blivit bofasta för ca 12.000 år sedan, då våld och slaveri kom att dominera, har rädsla och kapprustning präglat historien.

I denna historia präglad av kapprustning har de senaste århundradena en väldigt stor ansamling makt kommit att ske hos organisationer som är juridiska personer. En juridisk person äger själv sina tillgångar (de ägs alltså inte av någon fysisk person), kan ingå avtal och ta lån. Exempel på några sådana juridiska personer är staten, aktiebolag och EU.

Juridiska personer - historia

På ett mycket intressant seminarium med David Ciepley nyligen fick jag lära mig att konceptet "juridisk person" utvecklades av romarna och började användas i större utsträckning igen i Europa på 1100-talet efter att det återupptäckts genom studier av romersk lag på 1000-talet.

Exempel på sådana medeltida juridiska personer är klosterordnar, domkapitel, universitet, städer, skrån och gillen. Sådana skapades genom ett kungligt fribrev ("charter" på engelska) som specificerade organisationens mål, rättigheter och skyldigheter.

Sådana organisationer lydde under härskarens övergripande lag men hade under den sina egna regler. Alla medlemmar i organisationen var delaktiga i att utse sin egen ledning. De var alltså att betrakta som, internt för medlemmarna, demokratiska organisationer skapade av en diktatorisk härskare.

En fördel med juridiska personer var och är att de kan leva mycket längre än en fysisk person. Det möjliggjorde bland annat katedralbyggena som kunde löpa över flera generationer.

Vanligen skapades de juridiska personerna när härskaren av olika skäl inte kunde eller ville utföra något som ändå behövde utföras. Det var också fallet när England skapade det Brittiska ostindiska kompaniet samt Plymouth- och London kompanierna.

Bakgrunden var en oro för Spaniens och Portugals växande kolonialvälde och alltså ett exempel på "kapprustning". Anledningen till att skapa juridiska personer, istället för att driva projekten i statens regi, var statens brist på pengar till en sådan satsning.

De brittiska satsningarna på att skapa kolonier i Asien respektive Amerika bidrog starkt till hur moderna organisationer ser ut. I Amerika bidrog satsningen bl.a till hur den amerikanska konstitutionen kom att utformas.

Det brittiska ostindiska kompaniet

Det finns mycket att säga om hur den moderna staten och andra viktiga typer av stora organisationer blivit till men jag ska här avgränsa mig till hur det Brittiska ostindiska kompaniet kom att bli föregångare till moderna aktiebolag. Detta för att aktiebolaget är en sådan tydlig form av de moderna formerna av organisationella juridiska personer.

Det ostindiska äventyret visade sig vara riskabelt vilket gjorde att delägarna i det Brittiska ostindiska kompaniet valde att göra så att riskerna delades genom att organisationen ägde alla tillgångar. Detta hade inte tidigare varit fallet och skråmedlemmar hade till exempel ägt sina egna verktyg.

En annan nymodighet var att sjömännen, de skeppsägande handelsmännens lärlingar, blev anställda och förlorade därigenom rätten att rösta om styret för organisationen. Detta skilde sig från tidigare motsvarande organisationer där samtliga medlemmar i organisationen hade haft medbestämmande.

Projektet visade sig i vissa viktiga avseenden bli en framgångssaga. Det ostindiska kompaniet existerade i 274 år (1600-1874) och var under sin storhetstid världens största bolag. Wikipedia skriver bland annat:

"The EIC even had its own armed forces in the form of the company's three Presidency armies, totalling about 260,000 soldiers, twice the size of the British army. The operations of the company had a profound effect on the global balance of trade, almost single-handedly reversing the trend of eastward drain of Western bullion, seen since Roman times...

...the company rose to account for half of the world's trade during the mid-1700s and early 1800s particularly in basic commodities including cotton, silk, indigo dye, sugar, salt, spices, saltpetre, tea, and opium. The company also ruled the beginnings of the British Empire in India...

...The company eventually came to rule large areas of India, exercising military power and assuming administrative functions."

Kompaniet skapade och styrde alltså ett imperium genom ansamlingen av makt i form av kapital och arbetskraft. Detta blev en modell som därefter användes inom bankverksamhet, sedan infrastrukturbyggande och så småningom den industriella revolutionen.

Juridiska personer - karaktärsdrag

Aktiebolaget är en speciell form av de moderna organisationella juridiska personer som dominerar världen idag. Men även stater och andra stora organisationer är numera juridiska personer. Det vill säga att de är regelstyrda och målinriktade.

Det som utmärker aktiebolaget är att dess mål är att skapa vinst åt aktieägarna och att det är aktieägarna som tillsätter styrelsen. Andra organisationer har andra mål och andra regler för hur de ska styras.

I de fall organisationen har stora maktmedel kommer de också att kunna ha stor påverkan. Staten har till exempel bland annat monopol på (legaliserat) våld, på att skapa lagar och på att ta ut skatt av organisationens medlemmar (medborgarna).

En del juridiska personer är alltså oerhört mäktiga och eftersom makt, enligt de flesta definitioner, är ett nollsummespel har de makt på andras bekostnad. För fysiska personer skapar ofta den juridiska personens maktökning lidande, till exempel när aktiebolaget externaliserar sina kostnader genom att förstöra miljön eller när staten höjer skatten.

Juridiska personer kan däremot inte lida och kan heller inte ha medkänsla eller samvete. Den juridiska personen följer bara de regler som specificerar den i syfte att uppnå det eller de mål den skapats till att eftersträva.

Genom sin brist på medkänsla och annan konkurrerande motivation och mål kan den juridiska personen ensidigt eftersträva mål den skapats för att uppnå. Detta gör den mer kraftfull än individer och även de flesta andra typer av sammanslutningar.

Den har också fördel av att den kan existera under så lång tid och växa sig så stor genom att anställa folk. Den behöver heller inte ta hänsyn till vänskaps- och släktskapsband utan kan rekrytera den kompetens som bäst kan bidra till att målet uppnås.

Eftersom den juridiska personen är en egen aktör i lagens ögon behöver individer som arbetar i organisationen inte ta personligt ansvar utan fyller ofta sin roll som en kugge i maskineriet oavsett vilka konsekvenser det får för människor som drabbas. Organisationens mål överordnas allt annat.

Inom marxism talar man bland annat om kommodifiering, som kan ses som ett exempel på hur allt underordnas företags vinstmål och därför omvandlas till varor, och om arbetarens ökande alienering beroende på att denne bara blir en kugge i maskineriet.

Weber generaliserade Marx beskrivning till att "förkuggligandet" av arbetaren även sker på motsvarande sätt inom många stora organisationer i den moderna tiden, inte bara inom det privata näringslivet, och att detta leder till ökad byråkratisering vilket ger ökad effektivitet.

Vi kan i bägge dessa beskrivningar, Marxs och Webers, ana hur den moderna organisatoriska juridiska personens reglering skapar en ordning som är helt inriktad på att så effektivt som möjlig leda till de resultat som organisationen är skapad för att uppnå, utan andra hänsyn.

Sammantaget minskar den juridiska personen, i sin moderna liksom i sin ursprungliga form, enskilda rika och mäktiga individers inflytande och flyttar istället mer av inflytandet till de regleringar som styr den juridiska personen.

Samtidigt minskar enskilda individers ansvar så att "ansvaret" hamnar hos den juridiska personen. Jag sätter ordet "ansvar" inom citationstecken eftersom en juridisk person inte kan känna ansvar då den endast utgörs av en uppsättning regler.

Detta möjliggör mer hänsynslöshet och därigenom mer maktansamling eftersom hänsynslöshet är en av de viktigaste maktstrategierna. Det möjliggör också en större effektivitet i att nå organisationens mål i och med att mäktiga individers (till exempel aktieägares) personliga agendor inte stör den huvudsakliga målinriktningen lika mycket.
 

Golem

En juridisk person, och särskilt i de moderna varianterna, har alltså karaktären av ett mäktigt monster skapat av människan. Inom judisk folktro finns berättelser om en sådan slags varelse, "golem".

En golem skapas vanligen för att utföra arbete åt den som skapat den. Men i berättelserna blir den också till slut ett hot mot människan. En känd berättelse som bygger på denna slags betraktelse är Frankensteins monster.

AI

AI, artificiell intelligens, utmålas ibland som ett hot på liknande sätt som en golem utgör ett hot i berättelserna. Jag har tidigare förringat det hotet eftersom en AI enbart kommer att eftersträva de mål den programmerats att eftersträva. Det vill säga det finns ingen risk att den själv kommer att "vilja" något som inte programmerats.

Däremot inser jag nu att det finns en reell risk att den kommer att vara väldigt effektiv i att nå de mål den programmerats med. Och beroende på människors maktdyrkan (det vill säga djävulsdyrkan) kommer den att programmeras för ökad maktcentrering.

Egentligen är skillnaden mellan en AI och en organisatorisk juridisk person ganska liten. Ingen av dem är ett levande väsen utan de är bägge skapade av människan i form av en samling regler som innefattar en målbeskrivning av vad som ska eftersträvas.

Målinriktade system

De enda viktiga skillnaderna är att en AI i större utsträckning direkt skulle kunna styra vissa maktmedel som till exempel maskiner och robotar och att en AI kan fatta snabbare beslut. En organisatorisk juridisk person kan endast styra genom människor som ingår i organisationen och är långsammare till beslut. Både AI och juridiska personer kan förstås och analyseras som målinriktade system.

Managerklassen

En organisation i form av en juridisk person är alltså att betrakta som en slags AI med en stab som utför dess order. Genom att de organisationella juridiska personerna vuxit och fått mer makt har det vuxit fram en ny mäktig klass som utgörs av sådana stabsmedlemmar; managerklassen.

Slutord

Innan jag rundar av denna redogörelse tänkte jag kort peka på ytterligare en av många konsekvenser framväxten av dessa stora och mäktiga organisationer inneburit. Den handlar om hur starka kollegium, som fram till för inte så länge sedan var en ganska stor del av samhället, nästan helt försvunnit.

Tidigare präglades många yrken av ett kollegialt utformande av yrkesetik och andra sådana viktiga områden. Nuförtiden verkar det till stor del ha ersatts av mer formella regler pådyvlade uppifrån; ofta från tjänstemän, politiker och liknande som inte är insatta i yrket de reglerar.

Den tidigare informella kollegiala styrningen kan kanske i ljuset av det som här beskrivits ses som en slags rest av den äldre organisationella ordningen med rötter i skråväsendet. Nu har detta ersatts med formella regleringar som sker inom en modern organisation, den nya tidens juridiska person. Snart kanske sådana regleringar kommer att utformas av en AI.

Som bör ha framgått av de resonemang som här förts behöver dock varken en AI eller en juridisk person alltid utgöra något problem i sig. De är bara målinriktade system som syftar till att åstadkomma vissa resultat och om det övergripande målet var att värna alla (till exempel värna en yrkeskårs självbestämmande) skulle antagligen de flesta problem inte behöva uppstå.

Det egentliga problemet, varför de riskerar bli monster, beror snarare på människans maktdyrkan vilken i sin tur beror på rädsla med rötter i hot om våld och slaveri som plågat människan sedan hon blev bofast.

Denna maktdyrkan framgår till exempel inom popularitetsforskning. Sådan forskning visar att de som blir mest populära både är vänliga och kraftfulla. De som blir näst mest populära är de som är kraftfulla men inte vänliga.

I brist på någon som är både vänlig och kraftfull väljer folk alltså hellre någon kraftfull än någon vänlig. Någon som enbart är vänlig kanske inte kan skydda oss medan någon kraftfull antagligen kan det. Rädsla gör att kraft blir viktigare än vänlighet. Därför har också dessa människoskapade monster, de moderna organisationerna, kunnat bli så mäktiga.

Traumatiserande hjärntvätt, djävulsdyrkan och människooffer

När människan blev bofast för ca 12000 år sedan förlorade hon det (relativa) paradis det nomadiska jägar- och samlarlivet utgjorde. Människors liv kom därigenom också att präglas av det reella hotet från våld och slaveri, vilket jag bland annat kort beskriver i artikeln Om makt.

Dessutom ökade risken för sjukdomar när fler människor blev att leva närmare varandra. Även risken för svält ökade när fler levde på en mindre yta i de fall matförråden gick förlorade, till exempel genom skadedjursangrepp eller plundring.

När människor drabbas av våld och plundring kan det skapa olika reaktioner beroende på hur skeendet utspelas. Om människor förlorar allt kan de till exempel komma att hysa hämndbegär eller bli nihilistiska och orädda.

En sådan individ som inte har något kvar att förlora kan vara beredd att ta stora risker och tillåta sig att vara hänsynslös. Det kan då ibland leda till stora framgångar eftersom det ger ett övertag gentemot de flesta människor som har något att förlora och vanligen är mer rädda och försiktiga.

Psykopat-liknande förhållningssätt

Det nya bofasta levnadssättet skapade alltså grogrund för inlärning av förhållningssätt som mer liknar psykopati. Individer som kommit att nå framgång genom sådant mer psykopatiskt agerande blev antagligen ofta också makthavare i de samhällen som växte fram.

När individer drabbas hårt kan de ibland komma att utveckla den här beskrivna typen av mer "psykopatiskt" förhållningssätt. Men de kan också komma att utveckla hopp eller förtvivlan. Det senare, förtvivlan (och hjälplöshet), var antagligen vanligare bland de som hamnat i slaveri.

De bofasta samhällen som växte fram var ofta slavekonomier som präglades av våld, och med makthavare som var relativt psykopatiska. Detta bidrog antagligen till utveckling av de fenomen artikeln handlar om.

Makthavares erfarenhet var alltså ofta en paradoxalt nog delvis positiv upplevelse av potentiellt traumatiserande upplevelser eftersom sådana ibland bidragit till deras framgång. De hade också erfarenhet av att se andra uppleva potentiellt traumatiserande situationer, till exempel när slavar bestraffades.

Traumatiserande hjärntvätt - både kontroll och befrielse från rädsla

Detta bör ha kunnat bidra till utvecklingen av skrämmande och smärtsamma metoder som till exempel förekommer i militär träning och initiationsriter. Sådana metoder handlar givetvis ofta om att skapa lydnad, och till och med hög grad av direkt kontroll över individen i de extremfall det handlar om traumatiserande hjärntvätt.

Men det kan också handla om att till exempel skapa nämnda mer psykopatiska typ av "frihet" från rädsla, moral och hänsyn till andra, eller upplevelse av hopp i situationer där andra skulle ge upp. Även i dessa fall handlar det dock om en slags traumatisering och splittring av personligheten.

Den första inriktningen på kontroll handlar givetvis om makt över den som utsätt för metoden medan den andra handlar om att befria individen från rädsla. Den senare har kanske en koppling till vad Susann Björklund ibland pratar om som att djävulsdyrkare försöker befria sig från rädsla genom att kapitulera inför det som skrämmer dem. Det gör de genom att tillbe en personifiering av den ultimata skrämmande makten som då ibland kallas "djävulen".

Människooffer

Denna dubbelhet hos fenomenet, makt respektive rädsla, kan kanske förklara varför människooffer verkar ha blivit en del av detta. Att offra en annan människa är givetvis ett uttryck för makt över liv och död. Det är samtidigt ett uttryck för det för många mest skrämmande; att förlora livet, att dö.

Ett tidigt exempel på en sådan personifiering av den mest skrämmande makten är antagligen Moloch som dyrkades i mellanöstern och till vilken man offrade barn. Susann Björklund talar också om djävulsdyrkan som anti-liv, och barn som har hela livet framför sig får kanske ses som det starkaste uttrycket för just liv.

Kritik av Girards syn på människooffer

Jag går här alltså delvis emot René Girards beskrivning av människooffer som ett främst mimetiskt fenomen. Girard för fram intressanta betraktelser men drar dessa för långt i det att han förefaller tolka allt enbart som uttryck för mimetisk åtrå.

Härmande är visserligen en viktig gruppfunktion som förekommer hos alla grupplevande djur (till exempel bakterier) men vi har också många andra starka drivkrafter. Att lyfta fram behovet att härma som den enda drivkraften leder tanken väldigt fel.

När det gäller människooffer så kan dessa ibland givetvis fylla funktionen att lösa en intern gruppkonflikt genom att offra en "syndabock" som Girard föreslår. Men det verkar inte vara den enda funktion som finns i sammanhanget. Barn bör till exempel inte ligga närmast till hands när man söker en syndabock varför barnoffer är svårt att förklara med Girards teori.

Slutord

Jag har här skissartat försökt beskriva fenomen som djävulsdyrkan, traumatiserande hjärntvätt och människooffer, deras historiska och psykologiska rötter samt hur de hänger samman. Det finns givetvis mycket mer att säga men syftet har främst varit att ge en övergripande beskrivning utan för mycket fördjupning och stöttande argumentation.

Det finns också mycket i detta jag inte undersökt tillräckligt. Ett av många intressanta spår att utforska skulle till exempel kunna vara hur traumatiserande hjärntvätt skiljer sig från annan typ av manupulativ påverkan.

En viktig faktor under denna långa historiska period präglad av våld och slaveri är givetvis att människor ofta kännt stort behov av beskydd från mäktiga personer. Även om jag här främst beskrivit dyrkan av djävulsliknande gudar som Moloch har givetvis även mäktiga fysiska personer dyrkats och bringats offer. Man kan se det som en flytande gräns mellan dyrkan av, och uppoffrande för, en mäktig jordisk beskyddare och djävulsdyrkan.

Avslutningsvis ska påpekas att de fenomen som jag här beskrivit inte enbart verkar tillhöra ett förflutet vi lämnat bakom oss. Traumatiserande hjärntvätt förekom till exempel i modern tid i Project MKUltra och barn förefaller fortfarande offras (till exempel för att skapa hållhakar).

I stora drag är väl hela den moderna världsordningen att betrakta som en dyrkan av makten (djävulen) i form av mäktiga ledare, staten, globalistiska bolag och organisationer samt ett storskaligt offrande av människor och djur i form av förtryck, otaliga krig, miljöförstöring och liknande.

Vi lever fortfarande i våldets och slaveriets tidsålder. Ingen lösning kommer att komma ur fortsatt tillbedjan till makt. Att hela oss själva från detta trauma är förutsättningen för att kunna avsluta detta och träda in i en bättre tidsålder.

Om tänkande och sanningssträvan

En epistemologisk betraktelse

Jag tänker i denna text försöka öka min förståelse kring tänkande och sanningssträvan. För att göra det tänker jag ställa upp en motpol till det jag tänker på som just sanningssträvande tänkande. Jag tar avstamp i Kahnemans betraktelse om två olika system för tänkande.

I boken "Tänka, snabbt och långsamt" beskriver Daniel Kahneman dessa två system. "System 1" är snabbt, instinktivt och känslostyrt medan medan "system 2" är långsammare, mer övervägande och mer logiskt inriktat.

Några evolutionära rötter

System 1 har delvis koppling till tidigt evolutionärt utvecklade respons-system medan system 2 har mer koppling till människans senare utvecklade unika tankeförmåga som bland annat har rötter i språkförmågan vilken till exempel möjliggör abstrakt tänkande.

System 1 är ofta rationellt i situationer där det är viktigt att snabbt agera medan system 2 istället ofta är rationellt när det inte är viktigt att snabbt fatta beslut men det däremot är viktigt att det blir rätt.

System 2's styrka är den större möjligheten att fatta bästa beslut men svagheten är att det tar mycket tid och kraft. I extremfallet kan system 2 utgöra ett tänkande som aldrig leder till ett beslut och handling eftersom det alltid går att undersöka vidare för att bli ytterligare lite säkrare på vad som är bäst.

System 2 har också det i viss mån en evolutionär grund. Men där system 1's evolutionära rötter finns i situationer som ofta uppstått och utan nämnvärd risk snabbt kunnat lösas i evolutionär historia finns vissa av system 2's rötter i situationer som varit riskabla och osäkra.

En typ av sådan riskabel situation är när ett djur inte vet huruvida den hört ett rov- eller bytesdjur. Det är alltså en situation där ett misstag lätt kan kosta djuret livet och det därför är stilla för att undgå upptäckt samtidigt som det passivt undersöker och analyserar om situationen innebär en fara.

Situationen innebär alltså aktivering av frys-/stelnanderespons (freeze response). Sådana risksituationer kan bland annat även handla om sociala flocksituationer och då ha koppling till skam och risk att göra fel socialt och riskera drabbas av att stötas ur flocken.

Analys av vad den sociala situationen innebär kan då ha varit viktig och tänkandet kan, för människans del, naturligt haft en nära koppling till språkförmågan eftersom språket till så stor del handlar om, och används i, kommunikation och sociala sammanhang.

Optimism och pessimism

Vi kan alltså se att det snabba tänkandet i viss mån har närmare koppling till möjligheter och optimism medan det långsamma tänkandet har närmare koppling till risk och därför pessimism.

Men optimism kan också leda till mer utdraget, och alltså i beslutsaspekten långsamt, utforskande. Evolutionärt utvecklade dopamindrivna motivationssystem inriktade på nyfikenhet, öppet utforskande och även lekande leder vanligen inte till snabba beslut utan den undersökande aktiviteten kan pågå länge. System 2 har alltså i den bemärkelsen även mer optimistiskt inriktade evolutionära rötter.

På motsvarande sätt kan riskundvikande motivationssystem ofta leda till att människor söker  och hittar enkla regler att hålla sig till som gör att de undviker risken. Det kan till exempel handla om att hålla tyst i en social situation för att undvika att säga fel. I sådana fall har alltså pesimismen snarare lett till utvecklande av förhållningssätt som ligger närmare system 1 genom att visst undersökande hämmats.

Impulsivitet och passivitet

Oavsett optimistisk eller pessimistisk grund kan System 1 sägas dra emot att så snabbt som möjligt fatta ett beslut och agera medan system 2 drar emot att aldrig fatta ett beslut och agera utan istället fortsätta att undersöka och öka förståelsen.  

Vi kan tänka oss fullständig impulsivitet, direkt beslut och agerande, som ytterligheten på ena änden av en skala och fullständig passivitet som den andra ytterligheten. System 1 drar då alltså mer åt att ytterst inte tänka alls utan att istället direkt agera medan system 2 drar åt att ytterst bara tänka och försöka förstå utan att någonsin fatta beslut om att agera.

impulsiv och agerande <-- system 1 ------- system 2 --> tänkande och passiv

Detta är givetvis en överförenklad, idealiserad renodling. Även i den mest impulsiva reaktion, till och med vid reflexer, finns något vi kan kalla rudimentärt tänkande i form av en slag identifiering av stimuli som utlöser agerandet. På motsvarande sätt är tänkande i sig en slags agerande, om än internt, och alltså inte fullständigt passivt.

Men denna skala kan ändå användas som ett tankeverktyg för att bättre förstå olika fenomen relaterat till tänkande, sanningssträvan, förståelse, med mera genom att skissartat bedöma ordinal ordning mellan dessa.

Till exempel är kommunikation av förståelse i syfte att andra också ska kunna förstå ett agerande som ligger nära passivitet/tänkande, liksom ett agerande i experimentellt syfte, för att förstå vad agerandet resulterar i, ligger närmare samma ände än agerande i syfte att uppnå andra mål än ökad förståelse.

Ärlighet och sanningssträvan utan önsketänkande

Motivationen bakom tänkande eller agerande är alltså viktig. För att öka chansen att komma närmare sanningen behöver vår motivation vara starkt inriktad mot sanningssträvan och att förstå verkligheten.

De flesta kan antagligen vara helt sanningssträvande så länge det de undersöker är avgränsat och inte berör något känslomässigt laddat. Men det finns också aspekter av verkligheten där vi verkligen önskar att densamma (verkligheten alltså) är beskaffad på ett visst sätt.

För att komma så nära en faktisk förståelse av verkligheten som möjligt behöver vi vara så fria som möjligt från sådant önsketänkande. Annars är risken att önsketänkande gör att vi omedvetet lurar oss själva.

Motivationen att komma nära sanningen måste alltså vara väldigt stark och vi behöver vara ärliga mot oss själva och undersöka vår egen motivation. Om vår motivation får oss att önsketänka och blunda för sanningen behöver vi upptäcka och motverka det om vi ska kunna förstå verkligheten.

En bild av skalan

För att återvända till skalan så går den alltså från impulsivitet, som inte kräver någon ärlighet mot oss själva, till passivitet, där vi måste vara ärliga för att det ska handla om sanningssträvan och inte enbart fria fantasier.

Ytterst i ena änden har vi alltså impulsivitet där en impuls direkt leder till ett beslut och agerande. Om vi innan beslutet stannar upp ett tag och funderar lite på hur vi ska agera för att uppnå målet vi vill uppnå har vi rört oss lite till höger på skalan.

En bit till höger finns alltså tänkande som är inriktat på hur vi ska uppnå ett avgränsat mål. Sådant tänkande kan bli utdraget om vi funderar på olika handlingsalternativ, minnen och erfarenheter som kan vara relevanta, och liknande.

Ju mer vi undersöker och funderar desto mer kan vi alltså se det som en aktivitet längre åt höger på skalan. Vi kan utifrån detta också inse att vi, genom att på sådant sätt undersöka olika vägar till målet, tänker "större" (har ett större perspektiv). Det handlar inte enbart om målet längre utan också om en massa olika saker relaterade till möjligheten att uppnå målet.

Utifrån betraktelsen att vi rör oss mot att tänka större kan vi också tänka på målet själv på detta sätt. Om målet till exempel är att hitta föda kan vi inse att det i sin tur handlar om att få energi och livsnödvändiga näringsämnen; och ytterst om överlevnad.

Det gör i sin tur att vi även behöver tänka på andra delmål relaterade till överlevnad som till exempel att undvika faror. Att i tänkandet även ta in och tänka kring olika mål, och inte enbart det impulsen handlade om, kan alltså ses som ytterligare ett steg mot höger på skalan.

Vi kan i detta se kopplingen mellan tänkande och känslokyla. För att kunna jämföra och tänka på olika mål får inte drivkrafterna kopplade till målen aktiveras för mycket, för om de blir för starka hämmar de eftertänksamhet och styr alla tankar till att så snabbt som möjligt uppnå det emotionellt laddade målet.

Mer sanningssträvande tänkande, till skillnad från "målsträvande" dito, handlar alltså om både "större" tänkande och om "kyligare" tänkande. För att förtydliga; att komma närmare sanningen är givetvis ett slags mål så med "målsträvande" syftar jag alltså här på alla andra mål utom just förståelse av vad som är sant. Starka känslor av nyfikenhet och att vilja veta och förstå gynnar givetvis strävan efter sanningen så sådana känslor är undantagna behovet av känslokyla.

Den högra änden av skalan - passivitet

Den högra änden av skalan handlar alltså, förutom om passivitet, också om känslokyla och att ta ett stort perspektiv. Passiviteten står i kontrast till att agera för att istället enbart tänka och försöka förstå.

Sådant tänkande kan utgå från våra minnen och olika fakta och teorier vi tagit del av. Vi kan också söka upp fakta och teorier i vårt undersökande, till exempel genom att läsa böcker. Vi kan även aktivt observera företeelser utanför oss och inuti oss själva.

Sådan aktivitet är mindre passiv än att bara tänka utifrån det vi redan känner till och får därför kanske anses ligga lite till vänster om ytterpunkten. Den är dock givetvis ofta en nödvändig och värdefull del av sanningssökande.

Detsamma gäller att försöka kommunicera det man hittills vet, till exempel i skrift. Att lära ut sägs ofta vara ett bra sätt att själv lära sig och sådan aktivitet kan alltså även den vara väldigt värdefull i sanningssträvan trots att den också får anses ligga en bit till vänster om ändpunkten vad gäller passivitet.

Slutligen kan man också vilja testa hypoteser genom att utföra experiment vilket också är mindre passivt men kan vara väldigt värdefullt. Det är dock inte alltid rationelt att utföra experiment. Ett exempel på det är om någon annan, pålitlig, redan gjort det och man lika gärna kan ta del av dennes resultat.

Ovan nämnda exempel på mindre passiv sanningssträvan har dock ingen självklar koppling till att vara mindre känslokall eller att ta ett snävt perspektiv (tänka "litet" i motsats till att tänka stort). Det är bara passiviteten som minskat.

Jag finner det svårt att ordinalt gradera dessa olika sätt att närma sig sanningen och anser därför att alla dessa får räknas som olika ungefär likvärdiga metoder. Möjligen kan experiment ses som ett steg bort ifrån det större perspektivet, och därför hamna något längre åt vänster på skalan, eftersom det vanligen kräver att mycket tid och energi läggs på att undersöka en mer avgränsad detalj.

Sammantaget är i vilket fall antagligen ofta det bästa att kombinera de olika metoderna och ibland ägna sig åt en för att sedan byta till en annan beroende på vad som i stunden förefaller vara den mest framkomliga vägen.

Uppgraderad skala

Utifrån resonemanget så här långt kan vi konstatera att mer noggrant sanningssträvande tänkande har en stark koppling till passivitet men att det finns ganska många relativt aktiva metoder som ändå är en lika stor del av sanningssträvan som det maximalt passiva tänkandet.

Det som kanske ännu mer karaktäriserar sanningssträvan är motivationen att förstå, känslokylan gällande annan motivation och det stora perspektivet. Om vi uppgraderar skalan kan vi alltså beskriva polerna ungefär såhär:

Impulsiv och agerande. Känslodriven. Avgränsat perspektiv.

<--->

Tänkande och (relativt) passiv. Känslokall (bortsett från öppen nyfikenhet och sanningssträvan). Stort perspektiv.

Slutord

De flestas tänkande befinner sig oftast någonstans mellan dessa ytterligheter. Vanligt förekommande är att folk tänker mer noggrant särskilt när det gäller något viktigt där beslut inte behöver fattas snabbt.

De tar dock sällan ett riktigt stort perspektiv och tänker helt öppet. Istället avgränsar de tänkandet till att handla om ett, eller möjligen några, specifik(-t/a) mål och hur det/de ska uppnås. De undersöker inte andra mål och hur de relaterar till det eftersträvade.

De flesta tar också stora delar av verkligheten för given och inkluderar inte ifrågasättande och undersökande av sådant förgivettaget i sitt tänkande. Detta gäller även de flesta vetenskapsmän och den forskning de bedriver.

Slutligen ska påpekas att man genom att arbeta med koherensnät kan komma ifrån mycket av begränsningarna. Det viktigaste är dock antagligen att hitta till en motivation som präglas av öppen nyfikenhet och sanningssträvan.

Världens härskare

Handelsmännens välde

Jag kommer i det följande ta upp några olika saker som pekar på möjligheten för handelsmän, och kanske särskilt sjöfarande sådana, att bli oerhört mäktiga. Jag kommer i analysen att koppla olika omständigheter rörande handelsmän till tre viktiga maktstrategier:

• tänka stort
• använda makt destruktivt och hänsynslöst
• skaffa exklusiv kunskap
  

Jag kommer också att koppla till tre former av makt; våld, ekonomi och indoktrinering. Jag kommer att argumentera för att vissa handelsmän kan ha haft goda möjlighet att lära sig och utveckla de tre strategierna och ansamla de tre formerna av makt. Särskilt i jämförelse med bofasta som vanligen inte bör ha haft samma möjlighet.

De stora piraterna
Buckminster Fuller beskriver i boken Operating Manual For Spaceship Earth hur vad han kallar de stora piraterna ("the Great Pirates") kom att styra världen. Sjöfarare behövde inte anpassa sig till lagar hos de bofasta eftersom ingen kunde tvinga dem ute på havet. De behövde bara anpassa sig till naturens lagar och kunde göra som de själva ville.

Deras enda riktiga fiende var andra stora pirater som de konkurrerade med om kontroll över sjövägarna. Deras viktigaste strategi var att hålla saker hemliga och verka i det fördolda. En anledning var sårbarheten för att själv drabbas av sjöröveri vilket var vanligt runt hamnar och kustområden. Om ingen visste var du var och var eller när du skulle anlända kunde de heller inte ligga i bakhåll.

Efter hand kom de att dominera planeten fullständigt och tillsatte själva kungar och andra makthavare. Organisering av produktion och annat var centrerad kring de stora piraternas intressen av att bevara och öka sin makt. Men allt detta doldes och ingen utom de stora piraterna, inte ens deras tillsatta härskare, hade fullständig övergripande förståelse för hur systemet fungerade.

Fuller menar att de stora piraterna förlorade kontrollen och försvann först i och med första världskriget som var en kamp mellan två läger av stora pirater. Anledningen till piraternas försvinnande var att vetenskapen och teknologin blivit för komplicerad och att det centraliserade styret därför inte längre var möjligt.

Ingen känner till hur de stora piraterna dominerade världen eftersom deras inbördes strider skedde till sjöss utan att lämna spår och de system de byggde skapades för att se ut så som vi idag uppfattar dem. De bakomliggande egentliga härskarna lyckades dölja sin existens. När de förlorade makten försvann de lika omärkligt som de växt fram i det fördolda.

De stora piraternas maktstrategier
Det går inte säkert att veta hur väl denna beskrivning stämmer men den hänger väl samman och är logiskt rimlig utifrån generellt sannolika fakta.

Fuller beskriver de stora piraterna som generalister och förutseende strateger med stora planer med lång tidshorisont. De använde alltså maktstrategin att tänka stort. De verkade också utanför lagar och verkar ha använt den ultimata maktstrategin; att använda makten hänsynslöst och destruktivt.

Slutligen hade de tillgång till kunskap som de bofasta saknade genom sin rörlighet och större möjlighet till brett lärande. De hade alltså också god möjlighet att använda sig av exklusiv kunskap som maktmedel.

Jämförelse mellan handelsmän och bofasta
Oavsett sanningshalten i Fullers beskrivning kan vi konstatera att bofasta historiskt vanligen levt inom ett begränsat område fullt upptagna med dagliga sysslor kring odling och djurhållning för produktion av mat och annat nödvändigt. Man levde till stor del på samma sätt som ens förfäder gjort.

Som jämförelse rörde sig en del handelsmän över stora områden och såg många olika kulturer, seder, metoder, vanor, tekniker och annat. De kom i kontakt med många olika idéer och föreställningar.

För att kunna idka handel med många olika slags människor från olika kulturer behövde man lära sig många olika saker. Det fanns alltså rika möjligheter att få insikter, utveckla förståelse, upptäcka saker och få ny kunskap som bofasta inte hade; möjlighet till exklusiv kunskap.

Bofasta var tvungna att sköta sig enligt de normer och regler som gällde där de bodde. Handelsmän fick anpassa sig till olika normer och regler beroende på var de befann sig. Om de handlade med en främling som inte kunde förstöra deras rykte kunde de lura personen utan att löpa någon större risk.

I affärer finns ibland möjlighet och incitament till oärlighet. Rörligheten och möjligheterna gjorde antagligen, kanske tillsammans med andra faktorer, att en del utvecklade hänsynslöshet och oärlighet; en grund för att använda makt destruktivt.

Behovet av, och möjligheten till, att förstå många olika saker gjorde troligen att vissa handelsmän utvecklade förmågan att tänka stort. Grunden till de tre viktig maktstrategierna verkar alltså ha kunnat funnits tidigt historiskt hos handelsmän som rörde sig över stora områden.

Mer om handelsmäns möjlighet till makt
Handelsmän hade också nytta av att skapa goda relationer med vissa handelsparters. Det gjorde att det byggdes nätverk som kunde spänna över stora geografiska områden. Ett sådant nätverk förstärker ytterligare möjligheten till exklusiv kunskap, särskilt i relation till bofasta.

Det bör även ha utvecklats egen kultur bland folk som rest och handlat över stora områden. Sådan kultur kan med tiden ha kommit att skilja sig mycket från den kultur en individ eller en släkt ursprungligen kommit ifrån.

Relationer till handelspartners från en helt annan kulturell bakgrund kan ibland ha blivit djupa. Familjer och släkter kan ha bott utspritt över stora områden längs med handelsvägarna. Handelsmän från olika bakgrund kan ofta haft mer gemensamt med varandra än med bofasta med samma bakgrund.

Gemensam handelskultur bör ha kunnat utvecklats. Lojaliteten med bofasta kan ofta ha blivit mindre än lojaliteten med andra handelsmän, trots olika bakgrund, baserat på samröre och en slags klassgemenskap.

Resande handelsmän behövde kunna försvara sig och en del ägnade sig också åt plundring, som till exempel var fallet med vikingarna. Man kunde alltså även vara kompetent inom våldsområdet.

Handel och plundring gav möjlighet till ansamlande av stora rikedomar. Sociala färdigheter som krävdes för framgång inom handel lade en bra grund för att även bemästra maktformen indoktrinering. Sammantaget fanns alltså en grund för alla tre maktformerna våld, ekonomi och indoktrinering.

Vilka var handelsmännen?
Handelsmän som rört sig över stora områden bör ha förekommit vid många tillfällen och på många platser under historien. På havet har sådana varit verksamma sedan tillräckligt dugliga båtar utvecklats vilket till exempel skedde i forntida Egypten.

Sådana typer av handelsmän, sådana nätverk och sådan handelskultur som nämnts här bör till exempel ha uppstått bland och mellan handelsfolk som fenicier, vikingar och austronesiska folk involverade i den maritima sidenvägen.

Ett mer sentida exempel är de ostindiska kompanierna och deras handelspartners. De var till exempel involverade i den synnerligen lukrativa handeln med opium som odlades i Indien och såldes i Kina. Familjer, släkter och nätverk involverade i de ostindiska kompanierna byggde antagligen maktstrukturer som ännu idag är bland de viktigaste.

Slutord
Sammantaget verkar det alltså kunna ligga en del i Buckminster Fullers beskrivning av de stora piraterna och deras roll i historien. Enligt min mening försvann dock antagligen inte sådana dolda makthavare vid första världskriget utan verkar troligen fortfarande i det fördolda. Till exempel visar dokumentären Monpoly av Tim Gielen sådant som tyder på detta.

Fuller har rätt i att det bör ha legat i piraternas intresse att hemlighålla sin makt. Det är generellt en viktig maktstrategi och Robert Greene pekar till exempel ut den i sin bok The 48 Laws of Power när han säger (ungefär) att man inte bör eftersträva positionen som den synlige makthavaren, till exempel kungen, utan istället påverka och styra i bakgrunden.

Det allra bästa i det avseendet är givetvis om man, som Fuller beskriver, själv tillsätter den ledande makthavaren utan att någon vet att man har full kontroll över denne. Sådan kontroll kan åstadkommas genom indoktrinering, belöning och hållhakar.

Det finns alltså viss anledning att anta existensen av väldigt stora dolda makthavare. Dessa har dessutom ofta antagligen åtminstone vissa rötter i, och kopplingar till, de forna ostindiska kompanierna.

Exklusiv kunskap som det avgörande maktmedlet

Exklusiv kunskap är ofta avgörande vid maktkamp. Det hänger nära samman med att ny teknologi, i bred bemärkelse, historiskt ofta förändrat förutsättningarna radikalt. Ett tidigt exempel är hur jakt förändrades när pilbågen introducerades.

Jag har tidigare specificerat tre former av makt; våld, ekonomi och indoktrinering. Denna uppdelning är ett användbart tankeverktyg för analys men den räcker inte alltid för att förstå varför en aktör vinner över en annan.

Även om en aktör till exempel har en mycket större armé kan någon med en mindre armé och en ny militärstrategi, eller ett nytt vapen, ändå vinna. På liknande sätt kan en ny vinnande affärsidé, en ny handelsväg, eller en ny tillverkningsmetod, slå ut en mycket rikare och mäktigare konkurrent.

Även kampen om folks föreställningar och lojalitet kan förändras, till exempel genom ny kommunikationsteknologi eller genom nya tankefigurer, så att en hittills dominerande indoktrinerande aktör förlorar greppet om folket.

Exklusiv kunskap kan alltså ofta vara avgörande inom alla former av makt. Viktigt är dock just att kunskapen är exklusiv. Om konkurrenter har tillgång till samma kunskap förlorar man övertaget.

Exemplet telekommunikation
Ett av de tydligaste exemplen på den exklusiva kunskapens betydelse hittar vi i den sentida utvecklingen av telekommunikation. Avlyssning, öppnande av brev, och liknande har antagligen sedan långt tillbaka varit viktigt för att skaffa informationsövertag. Men med uppfinnandet av telefonen förändrades sådana möjligheter till något helt nytt.

Telefoni möjliggjorde mycket mer långtgående avlyssning än att till exempel ha folk utplacerade på mötesplatser för att försöka höra vad som sägs. Genom att ha kontroll över telekom-infrastrukturen kan man avlyssna allt som sägs i ett telefonsamtal.

De flesta var, och är fortfarande, dessutom omedvetna om den långt gående möjligheten till avlyssning och tänker därför heller inte på den risk de tar genom att tala om viktiga saker över telefon.

Genom avlyssning kan man få reda på viktig information inom alla maktområden. Man kan till exempel skaffa sig fördelar inom ekonomiska affärer genom att känna till andras planer. Man kan också skaffa sig hållhakar, som möjliggör utpressning, om någon avslöjar något komprometterande i ett samtal.

Sedan internets och mobiltelefonins uppkomst har denna möjlighet växt ytterligare. Idag kan man avlyssna folk bara en mobil, eller annan elektronisk utrustning med liknande kapacitet, finns tillräckligt nära. Den behöver inte ens vara påslagen.

Detta tillsammans med platsdata, surf-data och annat gör en väldigt långt gående informationsinsamling möjlig. Genom datoralgoritmer kan sådan insamling, och även informationsanalys, dessutom genomföras automatiskt.

Detta skapar också bland annat möjligheten till väldigt effektiv automatiserad indoktrinering och styrning av individer där dynamisk återkoppling kan användas för att hitta det som får en person, eller en grupp, att agera på önskat sätt.

Ju mer sammankopplad sådan här teknologi blir med individen, till exempel genom direkt koppling till biologiska kroppsliga system, desto mer möjlig blir till och med ännu längre gående avlyssning (i vid bemärkelse), indoktrinering och styrning.

Redan idag är antagligen möjligheterna så stora att en tillräckligt stor kontroll över telekom utgör den allra viktigaste maktfaktorn. Om någon tidigt förstått dessa möjligheter och lyckats positionera sig för att dominera inom området är det alltså ett framstående exempel på hur viktig exklusiv kunskap kan vara i makthänseende.

Slutord
Exklusiv kunskap kan handla om exklusiv kännedom om naturtillgångar, handelsvägar, strategiska positioner, ny teknologi, och mycket annat. Nyckelordet är "exklusiv" eftersom det är andra aktörers okunskap som möjliggör den fulla nyttan av kunskapen. Makt är ett nollsummespel.

Exklusiv kunskap tillsammans med några andra viktiga maktprinciper och -strategier, som att tänka större och att använda makten destruktivt, är väldigt viktiga och en kännedom om dessa möjliggör därför långt gående analys och förståelse av historiska och rådande maktförhållanden.

Sådan abstrakt förståelse är antagligen nödvändig eftersom makthavare med stor sannolikhet gjort allt de kunnat för att dölja användandet av sådana principer och strategier. När det gäller exklusiv kunskap är till exempel behovet av exklusivitet i sig ett starkt incitament att hemlighålla kunskapen i nuläget.

Men det ligger antagligen oftast i makthavares intresse att även dölja och förvränga historiska fakta som skulle kunna avslöja tidigare användande av sådana principer och strategier. Dels ökar sådan kunskap risken att folk upptäcker mer samtida fulspel på liknande grunder, och dels riskerar makthavare att få stå till svars för vad de själva eller deras förfäder gjort. Vinnarna skriver därför historien till sin fördel.

Eftersom det skett och sker mycket förvrängning och mörkande av fakta som skulle kunna visa på användande av viktiga maktprinciper och -strategier bör vi alltså inte enbart söka empiriskt verifierbara fakta utan även arbeta med viktade öppna hypoteser genom att bygga ett stort koherensnät. En viktig del kan då vara insikter om just sådana här viktiga principer och strategier.

De fyra personlighetstyperna - ett återbesök

Det personlighetspsykologiska analysverktyget VIII

Jag råkade komma i kontakt med en uppsats om personlighetstyper, av Susann Björklund, som tog upp några teorier jag inte kände till. Detta fick mig att vilja återbesöka området eftersom jag upptäckte att det fanns skäl att ifrågasätta en del av mina gamla beskrivningar.

Björklunds uppsats baseras till stor del på Helen Fishers teori om fyra huvudsakliga hormongrupper samt David Keirseys beskrivning av fyra huvudsakliga temperament. Dessa två uppvisar stor samstämmighet och jag kommer i det följande att att behandla dem som en och samma beskrivning.

Ett mindre problemorienterat perspektiv
Det jag främst, i ljuset av denna nya information, upplever som en brist i min gamla beskrivning är att den i alltför stor utsträckning är problemorienterad. En anledning till det hittar man i min personliga historia eftersom jag präglades starkt av en tidig traumatisering.

Sådan stark och tidig traumatisering är dock givetvis inte så vanlig varför perspektivet ger en lite skev bild vad gäller majoriteten människor. Perspektivet kan vara användbart för de som tidigt traumatiserats men bilden behöver balanseras för att bli mer heltäckande och användbar även för andra.

Den största skillnaden gällande detta hittar vi hos typ 1 (uppgiven). Detta blir bland annat tydligt när vi tittar på vilka neurokemikalier som driver respektive typs motivation.

Neurokemikalier och personlighetstyper
Jag har visserligen hittills inte skrivit så mycket om neurokemikalier kopplat till typerna men har i andra sammanhang än här på bloggen föreslagit detta samband:

• Typ 1 (uppgiven) - kortisol
• Typ 2 (medgörlig) - oxytocin
• Typ 3 (självtillräcklig) - dopamin
• Typ 4 (envis) - serotonin
  

Motsvarande fyra typer, i Björklunds uppsats, och deras respektive neurokemikalier är:

• Direktörer/rationella (directors/rationals) - testosteron
• Förhandlare/idealister (negotiators/idealists) - östrogen/oxytocin
• Utforskare/hantverkare (explorers/artisans) - dopamin/noradrenalin
• Byggare/väktare (builders/guardians) - serotonin
  

Som framgår är det bara den första typen som tydligt avviker. Förslagsvis kan det vara så att den av Björklund föreslagna typifieringen bättre avspeglar en slags grundläggande temperament som kanske till och med är medfött.

En tillräckligt stark traumatisering, och särskilt en tidig sådan, skulle då kunna göra att vissa individer skiftar till en starkt kortisoldriven konfiguration (typ 1 - uppgiven). Men traumatisering kan givetvis ofta väcka ilska hos den drabbade och även testosteron har en koppling till aggressivitet. Även om en traumatiserad individ kan vara uppgiven och deprimerad finns också ofta en nedtryckt, kanske omedveten, ilska.

Direktörer/rationella och typ 1 (uppgiven) har faktiskt också väldigt många likheter. Bland de största skillnaderna är att direktörer/rationella är beslutsamma och starkt inriktade på att prestera, något som inte stämmer med typ 1 (uppgiven) som snarare undviker beslut. Men i övrigt är de väldigt lika.

Traumatiserade typer
Även om de olika beskrivningarna i övrigt har stora likheter, och beskriver samma neurokemikaliska grund, har ändå min beskrivning en viss slagsida mot problemorientering och traumatisering.

Kanske kan min beskrivning ses som en variant där individer i någon mån traumatiserats. Typ 1 (uppgiven) avspeglar då en stark traumatisering där individen egentligen kan ha tillhört vilken som helst av de typer Björklund beskriver innan traumat.

De tre andra typerna i min beskrivning skildrar då individer som inte traumatiserats lika starkt och därför är igenkänningsbara som motsvarande, och närliggande, de typer Björklund beskriver. Traumatiseringen förklarar de avvikande dragen.

Ett, av flera, exempel på den alltför stora problemorienteringen och färgning från traumatisering syns i beskrivningen av typernas beslutsstil. Där har jag skrivit att typ 2 (medgörlig) låter andra besluta. Utifrån min förståelse av Björklunds beskrivning är det dock mer en fråga om att motsvarigheten till typ 2, det vill säga förhandlare/idealister, snarare eftersträvar beslut alla kan vara delaktiga i och nöjda med än att de skulle lämna över beslutet. När det gäller typ 1 (uppgiven) märks traumatiseringen även här tydligt och direktörer/rationella borde snarare ha en beslutsstil liknande typ 4 (envis), det vill säga "noggrann och systematisk".

Slutord
Sammantaget är den typifiering Björklund lyfter fram mycket intressant och värdefull. Den bör vara väldigt användbar för att förstå en stor del av personligheten hos olika individer. Enda undantaget är då antagligen när en alltför stark traumatisering döljer den bakomliggande grunden för personligheten enligt vad som här beskrivits gällande typ 1 (uppgiven).

Min beskrivning förefaller eventuellt även kunna komplettera genom att skissartat beskriva traumatiserade varianter av de grundläggande typerna.