De fyra personlighetstyperna - ett återbesök

Det personlighetspsykologiska analysverktyget VIII

Jag råkade komma i kontakt med en uppsats om personlighetstyper, av Susann Björklund, som tog upp några teorier jag inte kände till. Detta fick mig att vilja återbesöka området eftersom jag upptäckte att det fanns skäl att ifrågasätta en del av mina gamla beskrivningar.

Björklunds uppsats baseras till stor del på Helen Fishers teori om fyra huvudsakliga hormongrupper samt David Keirseys beskrivning av fyra huvudsakliga temperament. Dessa två uppvisar stor samstämmighet och jag kommer i det följande att att behandla dem som en och samma beskrivning.

Ett mindre problemorienterat perspektiv
Det jag främst, i ljuset av denna nya information, upplever som en brist i min gamla beskrivning är att den i alltför stor utsträckning är problemorienterad. En anledning till det hittar man i min personliga historia eftersom jag präglades starkt av en tidig traumatisering.

Sådan stark och tidig traumatisering är dock givetvis inte så vanlig varför perspektivet ger en lite skev bild vad gäller majoriteten människor. Perspektivet kan vara användbart för de som tidigt traumatiserats men bilden behöver balanseras för att bli mer heltäckande och användbar även för andra.

Den största skillnaden gällande detta hittar vi hos typ 1 (uppgiven). Detta blir bland annat tydligt när vi tittar på vilka neurokemikalier som driver respektive typs motivation.

Neurokemikalier och personlighetstyper
Jag har visserligen hittills inte skrivit så mycket om neurokemikalier kopplat till typerna men har i andra sammanhang än här på bloggen föreslagit detta samband:

• Typ 1 (uppgiven) - kortisol
• Typ 2 (medgörlig) - oxytocin
• Typ 3 (självtillräcklig) - dopamin
• Typ 4 (envis) - serotonin
  

Motsvarande fyra typer, i Björklunds uppsats, och deras respektive neurokemikalier är:

• Direktörer/rationella (directors/rationals) - testosteron
• Förhandlare/idealister (negotiators/idealists) - östrogen/oxytocin
• Utforskare/hantverkare (explorers/artisans) - dopamin/noradrenalin
• Byggare/väktare (builders/guardians) - serotonin
  

Som framgår är det bara den första typen som tydligt avviker. Förslagsvis kan det vara så att den av Björklund föreslagna typifieringen bättre avspeglar en slags grundläggande temperament som kanske till och med är medfött.

En tillräckligt stark traumatisering, och särskilt en tidig sådan, skulle då kunna göra att vissa individer skiftar till en starkt kortisoldriven konfiguration (typ 1 - uppgiven). Men traumatisering kan givetvis ofta väcka ilska hos den drabbade och även testosteron har en koppling till aggressivitet. Även om en traumatiserad individ kan vara uppgiven och deprimerad finns också ofta en nedtryckt, kanske omedveten, ilska.

Direktörer/rationella och typ 1 (uppgiven) har faktiskt också väldigt många likheter. Bland de största skillnaderna är att direktörer/rationella är beslutsamma och starkt inriktade på att prestera, något som inte stämmer med typ 1 (uppgiven) som snarare undviker beslut. Men i övrigt är de väldigt lika.

Traumatiserade typer
Även om de olika beskrivningarna i övrigt har stora likheter, och beskriver samma neurokemikaliska grund, har ändå min beskrivning en viss slagsida mot problemorientering och traumatisering.

Kanske kan min beskrivning ses som en variant där individer i någon mån traumatiserats. Typ 1 (uppgiven) avspeglar då en stark traumatisering där individen egentligen kan ha tillhört vilken som helst av de typer Björklund beskriver innan traumat.

De tre andra typerna i min beskrivning skildrar då individer som inte traumatiserats lika starkt och därför är igenkänningsbara som motsvarande, och närliggande, de typer Björklund beskriver. Traumatiseringen förklarar de avvikande dragen.

Ett, av flera, exempel på den alltför stora problemorienteringen och färgning från traumatisering syns i beskrivningen av typernas beslutsstil. Där har jag skrivit att typ 2 (medgörlig) låter andra besluta. Utifrån min förståelse av Björklunds beskrivning är det dock mer en fråga om att motsvarigheten till typ 2, det vill säga förhandlare/idealister, snarare eftersträvar beslut alla kan vara delaktiga i och nöjda med än att de skulle lämna över beslutet. När det gäller typ 1 (uppgiven) märks traumatiseringen även här tydligt och direktörer/rationella borde snarare ha en beslutsstil liknande typ 4 (envis), det vill säga "noggrann och systematisk".

Slutord
Sammantaget är den typifiering Björklund lyfter fram mycket intressant och värdefull. Den bör vara väldigt användbar för att förstå en stor del av personligheten hos olika individer. Enda undantaget är då antagligen när en alltför stark traumatisering döljer den bakomliggande grunden för personligheten enligt vad som här beskrivits gällande typ 1 (uppgiven).

Min beskrivning förefaller eventuellt även kunna komplettera genom att skissartat beskriva traumatiserade varianter av de grundläggande typerna.