Ondska finns inte

”Gud (livet) är god (gott) och vi är gud så därför är även vi goda. Anledningen till att gud är god och att vi är goda är att allt är gud. Givetvis känner gud välvilja mot sin skapelse eftersom den är gud själv. Du är inte själv gud men du tillsammans med allt du upplever omkring dig är gud. Inget är skilt från gud.”

- Konchog Drakpa

 

Altruistisk kärlek

Om alla var välvilliga mot allt och alla, kanske baserat på en sådan upplevelse, tro eller vetskap som citatet uttrycker, skulle de flesta problem kunna lösas. Anledningen till det är att ingen visserligen är stark hela tiden men alla är starka ibland varför det oftast finns flera som är starka och kan hjälpa den svage.

Livet är väldigt bärkraftigt och det behövs inte så mycket styrka för att fortsätta leva. Om de som för tillfället är starka hjälper den som för tillfället är svag räcker det ofta för att den ska kunna gå vidare och bli stark igen. Eftersom livet är så starkt och bärkraftigt räcker vår välvilja ofta för att tippa över ekvationen till allas fördel. Det enda problemet är ondska.

 

Ondska

Ondska kan definieras som brist på välvilja. Den kan i grova drag förekomma i tre former; egoism, avgränsad kärlek (och lojalitet) och hämndbegär. Oavsett i vilken form som ondskan förekommer är den en stark och problematisk kraft eftersom det ofta är lättare att förstöra än att skapa. En ensam ond handling kan alltså ofta väga tyngre än flera goda handlingar.

Egoism innebär brist på välvilja gentemot andra eftersom man prioriterar sig själv och sin egen vinning. Motsvarande gäller avgränsad kärlek och lojalitet där man istället prioriterar den egna gruppen oavsett om det handlar om sin familj, släkt, klan, kulturkrets eller något annat.

Hämnd fyller evolutionärt funktionen att avskräcka eftersom det kan kosta för mycket att ge sig på någon när denne är svag; den kan ju komma att hämnas senare. Hämnd kan basera både på egoism, där man hämnas något man själv drabbats av, eller avgränsad kärlek och lojalitet, där man hämnas å gruppens vägnar.

 

Ondskans goda sidor

En viss egoism är givetvis av godo. Man måste i viss mån värna sig själv för att överhuvudtaget överleva och kunna vara bra för helheten. Om man inte längre existerar kan man heller inte vara bra för andra. Man måste sätta på sig sin egen syrgasmask först för om man svimmar kan man inte sätta syrgasmasken på barnet.

Detsamma gäller avgränsad kärlek och lojalitet. Man behöver ofta prioritera sina närmaste och de som man har ansvar för. Man kan inte alltid finnas där för alla.

Till och med hämnd kan kanske fylla en god funktion i mer extrema situationer. Men i de flesta fall är den troligen enbart problematisk. Den tenderar att skapa en hämndspiral där den som drabbas av hämnd upplever det som orättvist och därför i sin tur hämnas och så fortsätter det.

Hämnd har förmodligen fyllt en funktion för våra evolutionära föregångare men för människan verkar den nästan enbart skapa onödigt lidande. Hämndbegär är vanligen en starkt motiverande känsla men det finns alltså troligen mycket att vinna på att motverka den.

Men bortsett från hämndbegär har alltså ondska, i form av egoism och avgränsad kärlek, vissa goda sidor. En viss grad av egoism och avgränsad kärlek är bra. De flesta har dock redan fullt tillräckligt av egoism och avgränsad kärlek. Vi behöver alltså inte odla det.

Vi behöver däremot odla mer altruistisk kärlek både för vår egen och för andras skull. Det handlar inte om allt-eller-inget, det ena eller andra, egoism eller altruism, utan snarare om en balansgång där den altruistiska kärleken behöver få större plats än den hittills haft.

 

Sår från uppväxten

Orsaken till obalansen mellan egoistisk och altruistisk kärlek finns i vår uppväxt. Människobarn är väldigt sårbara jämfört med andra djurs avkomma varför vi har ett starkt behov av att bli älskade. Händelser under uppväxten lär oss att vi inte är så älskade som vi behöver vara. Inte nödvändigtvis för att föräldrar och andra är otillräckliga, utan för att vårt behov är så stort.

Detta hänger nära samman med rädsla för döden eftersom uteslutning ur gruppen innebär döden för ett flockdjur. Om vi inte är tillräckligt älskade kan vi alltså bli uteslutna och övergivna. Den rädsla detta skapar ligger till grund för problematisk egoism och problematisk avgränsad kärlek som går ut över andra.

Problemet förvärras av att vi till skillnad från andra djur, tack vare vår tankeförmåga, vet att vi kan bli övergivna och att vi någon gång kommer att dö. Men beroende på att det är smärtsamt att leva med denna vetskap så borttränger vi den så gott vi kan samtidigt som vi är egoistiska eller överdrivet grupplojala för att det förhoppningsvis ska skydda oss.

Bortträngningen gör att vi fortsätter att vara egoistiska och avgränsade i vår kärlek för att jaga den trygghet vi hoppas kunna finna. För om vi inte bortträngde, utan istället mötte det som skrämmer oss, skulle vi upptäcka att vår jakt inte kommer att ge oss det vi söker och att vi faktiskt kan hitta trygghet och kärlek i oss själva.

Därför krävs för de flesta en självupptäckande process av terapeutisk karaktär. Det kanske till och med krävs en andlig utveckling för att bland annat upptäcka att döden inte är vad vi tror.

 

Ondska finns egentligen inte

Eftersom ondska egentligen beror på missuppfattningar som kan rättas till genom en sådan process finns alltså egentligen inte ondska. Vi beter oss ont, eller i varje fall inte gott, för att vi blundar för hur verkligheten ser ut.

Ett av de tydligaste exemplen på att ondska egentligen beror på missuppfattningar kan vi se när någon hatar en kategori människor för att någon eller några inom kategorin har gjort personen illa. Det kan till exempel handla om kvinnor som hatar män, män som hatar kvinnor, personer som hatar folk med en viss etnicitet, etc.

Sådant hat är ett uttryck för hämndbegär. Men det riktas alltså inte ens mot de faktiska förövarna utan mot hela kategorin där nästan alla alltså är oskyldiga. Detta är ett tydligt exempel men det finns många fler exempel, även på mer svårupptäckta missuppfattningar.

Eftersom missuppfattningarna kan vara svåra att upptäcka för individen, beroende på stark affekt och bortträngning, krävs alltså vanligen en terapeutisk eller andlig process.

 

Slutord

Om tillräckligt många hittar en bättre balans där vi ser alla som våra bröder och systrar och därför blir mer välvilliga och generösa skulle alltså de flesta problem lösas. Det som hindrar detta att ske är att alltför få än så länge gör den resa som krävs för att bli mer balanserade.

Men den som gör resan kommer att upptäcka att även han eller hon blir lyckligare av det. Att bli mer altruistiskt kärleksfull är alltså inte något som bara andra tjänar på. Även vi själva tjänar på det genom att livet blir rikare. Vi blir mer levande och får bättre relationer till allt och alla.

Det sker heller inte på bekostnad av vår förmåga att åstadkomma önskvärda saker i det yttre även om vi kanske kommer att välja bort en del aktiviteter som är dåliga för andra. Detta eftersom vi vill alla väl och inte längre kan blunda för saker som får ogynnsamma konsekvenser för andra.

Den enda svårigheten med det som här beskrivits är att en terapeutisk eller andlig process kan vara lång och krävande. Vi har dock egentligen inget annat val. Vi har idag teknologi, bland annat i form av vapen, som ställer till med fruktansvärd skada. Vi har helt enkelt inte råd att blunda längre.

Det viktigaste vi kan göra är att befria oss själva från våra bortträngningar och villfarelser och på så sätt bli bättre för oss själva och andra. Även om det kan vara svårt ibland så kommer vi också att få många belöningar på vägen genom att vi och de omkring oss blir lyckligare. Det, och insikten om att det inte finns någon annan väg, gör att vi orkar fortsätta.

“Love rules the court, the camp, the grove,

And men below and saints above;

For love is heaven, and heaven is love.”

- Sir Walter Scott

 

Att avhypnotisera sig själv

Vi lever alla i olika verkligheter. Vi möts ibland i en del av vår respektive verklighet som vi delar men stora delar är också vårt eget hypnotiska fängelse och vår egen hypnotiska mysiga lekstuga. Vår verklighet är båda sakerna; den begränsar oss (fängelse) och skyddar oss samtidigt från obehag (lekstuga).

Att vi lever i olika verkligheter är egentligen enkelt att se om vi iakttar oss själva över tid. När jag var barn var till exempel helt andra saker viktiga för mig och det var en massa saker jag inte förstod som jag förstår idag.

Idag kan jag till exempel uppskatta en massa olika musik jag inte kunde gilla för 30 år sedan. Jag förstår en massa jag inte förstod då. Samtidigt är jag klumpigare, svagare och läker långsammare så jag har blivit försiktigare i hur jag rör mig.

Så här kan man utforska hur ens egen verklighet förändrats över tid. Om vi varit med om riktigt stora livsomvälvande saker kommer dessa exempel vara ännu tydligare. Men hur stor skillnad det än är mellan vårt gamla jag och vårt nuvarande finns den riktigt stora skillnaden i verkligheter i jämförelse med andra människor.

Så vad är då skillnaden mellan vår verklighet och deras? En del verkar kanske må sämre än oss och verkar leva mer otillfredsställande liv medan andra verkar må bättre och leva rikare liv. Vad beror det på?

Det är kanske frestande att tänka att det beror på vad de varit med om, hur rika eller fattiga föräldrarna varit, hur vackra eller fula de är, hur friska eller sjuka,… Allt sådant spelar en viss roll. Men det är inte självklart hur orsakssambanden ser ut. 

Någon som är sjuk, ful och fattig kan vara lycklig, fri, lysande och leva ett rikt liv medan någon som är frisk, vacker och rik kan vara miserabel, begränsad, tråkig och uppleva livet som meningslöst. Vi gör oss själva en otjänst om vi fixerar oss vid de yttre faktorerna.

En mer framkomlig väg är att börja undersöka hur det vi varit med om hypnotiserat oss (eller rättare; hur vi hypnotiserat oss själva utifrån det vi varit med om) till att uppleva den verklighet vi upplever idag. För att sedan välja en bättre verklighet i så stor utsträckning som det är möjligt för oss.

När vi avhypnotiserar oss själva kommer vi att vinna ett friare förhållningssätt att mer öppet utforska vad verkligheten egentligen är och vad som är möjligt. Men hur avhypnotiserar man sig?

Det finns några saker som hjälper en att avhypnotisera sig själv. De främsta jag känner till är meditation och att odla osjälvisk kärlek och medkänsla. Men dessa är i sig inte avhypnotiserande utan ger en bara välmående, stabilitet och erfarenheter som blir resurser i avhypnotiseringsprocessen.

Själva avhypnotiseringen handlar om ärlig själviakttagelse där man även tittar på sådant man inte gillar hos sig själv. Beroende på att detta kan vara obehagligt och aktivera försvar som istället förstärker den gamla hypnosen behöver man gå försiktigt tillväga.

Det är en balansgång där man bara ska gå så fort framåt som är gynnsamt. Genom att meditera och odla osjälvisk kärlek gör man något som stärker processen, och bygger resurser, även under de perioder man bör avhålla sig från självrannsakan.

Slutligen kan man med fördel söka hjälp och kroppsbehandlingar kan till exempel ofta vara hjälpsamma. Det finns också mycket annat man kan göra själv utöver meditation och odlande av osjälvisk kärlek.

Beroende på att vår egen verklighet är unik finns inget generellt recept som fungerar hela vägen för alla även om meditation och osjälvisk kärlek tar alla långt. Ju längre man kommit i processen att avhypnotisera sig desto bättre blir man på att hitta det som fungerar för en själv.

Det gör att processen för en del kan vara trög i början. Det är då fördelaktigt att hitta vägar som ger så mycket snabb belöning som möjligt, till exempel genom att börja med enkel och skönt avslappnande meditation och behandlingar som samtidigt ger visst resultat.

Så småningom kommer man dock att kunna möta större obehag utan att behöva fly eller bita ihop. Det optimala är det meditativa iakttagandet – varken fly eller fäkta. Då kommer också processen att börja gå snabbare och ge större belöningar.

Samtiden

Den som är väldigt enkelspårigt inriktad på ett enda mål, använder alla sina resurser till detta och är beredd att offra allt annat för att nå målet kommer ofta att ha bättre chans att lyckas än de som också har andra konkurrerande intressen.

Jag kommer inleda denna beskrivning av samtiden med att ta upp de stora aktörer som präglar vår samtida värld. Dessa stora aktörer präglar världen just eftersom de har så mycket makt, och de har så mycket makt bland annat beroende på att de så enkelspårigt eftersträvat makten (eller något som kan ligga till grund för makt, till exempel ansamlandet av rikedom).

Samtidens stora aktörer

En anledning till varför jag inleder med att beskriva de stora aktörerna är att mycket (men inte allt) av det som sker i samtiden går att förstå genom att förstå stora aktörer och deras agendor. En grund för att förstå vad en aktör är finns i artikeln Aktörsteorin.

När jag i artikeln om aktörsteorin beskrev tre sorters aktörer ansåg jag dock att det inte fanns så mycket att säga om individen som aktör utan att man bara behöver tänka på människan som ensam aktör vilket man redan vet mycket om genom att själv vara människa.

Vad jag då ännu inte insett var att en individ inte behöver vara en människa utan även kan vara en juridisk person eller en AI. Den missen var fatal eftersom organisationella juridiska personer är sådana aktörer som ofta är bland de mäktigaste i dagens värld.

Juridiska personer - maskinen

Juridiska personer är organisationer som bland annat kan sluta avtal, äga egendom, ha fordringar eller skulder, ingå avtal och vara part i domstol. Några exempel på juridiska personer är aktiebolag, staten och EU.

En sådan organisation består av mål och regler för vad den får, och inte får, göra. Eftersom en juridisk person bara existerar i syfte att uppfylla det mål som definierar den kommer den inte ha någon konkurrerande "motivation" och kommer därför vara effektiv och hänsynslös i att nå målet.

Den juridiska personen är vanligen en effektiv byråkrati där människan blir en kugge i något som är att betrakta som en maskin. Eftersom dessa stora organisationer har vuxit och tagit över så mycket  har de också kommit att prägla den moderna kulturen med en enkelspårigt målinriktad instrumentell materialism.

Samtidigt som de juridiska personerna är effektiva i att nå sina mål är de också sårbara för infiltration och annan påverkan. Sådan påverkan sker ofta dolt men hos aktiebolag är en sådan möjlighet till påverkan tydligt synlig i form av att aktiemajoritet möjliggör stor kontroll.

Individuella makthavare - egoism

Det är alltså tydligt att väldigt rika makthavare kan ha mycket påverkan i aktiebolag. Sådana rika individer, som vanligen kommer från rika familjer vana att spela maktspelet på hög nivå, har också många möjligheter att påverka även andra organisationer och aktörer.

De kan också bilda allianser och samarbeta med andra mäktiga individer (i form av beslutsgrupper). Sådana grupper kan ha ännu mycket mer påverkan genom sin samlade kraft. Dessa individer, ensamma eller i grupp, är vanligen inriktade på att öka sin egen och sin familjs rikedom och makt.

Denna egoistiska strävan verkar också ha kommit att påverka den moderna kulturen som ofta är egoistiskt inriktad. Eftersom kulturen indirekt formas genom (delvis omedveten) härmning av de med högst status, och dessa rika personer har hög status, är det antagligen en väg som egoismen blivit en del av samtidskulturen.

Managerklassen - samtidskulturen

Men de rika och mäktiga påverkar antagligen också medvetet kulturen genom sitt ägande och sin kontroll över media och andra viktiga institutioner. Och allra mest verkar de påverka den nya klass, managerklassen, som vuxit fram och bemannar de stora moderna organisationerna, de juridiska personerna.

Men managerklassens kultur, som också starkt påverkar hela samhällets kultur eftersom de är en stor och inflytelserik klass, formas också genom deras beroende av, och därmed lojalitet med, de stora organisationer de arbetar åt.

De främjar alltså att organisationer som staten och EU växer ytterligare. De främjar kanske inte lika tydligt de stora aktiebolagens fortsatta växande beroende på att managerklassen och dess kultur växt fram som en slags mutation av vänsterideologi med rötter i 68-rörelsen. Men de motarbetar det inte heller.

Managerklassens medlemmar är troligen ofta stadsbor och "varsomhelstare" (anywheres) som ofta kan tänka sig flytta till andra städer varsomhelst i världen. De är alltså inte rotade på en speciell plats och är dessutom moderna och därför kanske heller inte särskilt historiskt rotade. De är antagligen inte klassmedvetna och är därigenom en (till stor del manipulerbar) maktfaktor främst genom sitt antal.

Managerklassen är en huvudsakligen relativt rik och välmående klass. Den verkar främst drivas av egennytta trots att dess (sub-)kultur präglas av fagra ord med rötter i vänsterideologier. Det finns alltså antagligen ingen god grund för solidaritet varken inom klassen eller med andra utanför klassen.

Djävulsdyrkare - dödskult

Det existerar kanske också starka aktörer som kan betecknas som djävulsdyrkare. I den mån de finns och är aktörer att räkna med, vilket vissa menar, är de vanligen väl dolda varför de i så fall är svåra att veta så mycket säkert om.

En sak som gör dem intressanta i det här sammanhanget är att de är att betrakta som maktdyrkande och livsfientliga, en dödskult med rötter i människooffrande religioner, vilket gör att de skulle kunna tänkas dras till de juridiska personerna som kan ses som oerhört mäktiga icke-levande hänsynslösa varelser.

Andra starka organisationer - motkraft?

Slutligen kanske det också finns mäktiga organisationer som inte är juridiska personer eller som är juridiska personer med annan inriktning än de hittills nämnda. Det kan till exempel handla om stater eller religiösa sammanslutningar med annan organisatorisk grund.

Sådana organisationer skulle också kunna vara styrda av aktörer som motverkar de hittills nämnda. Det innebär i så fall att det kan finnas starka motkrafter mot vad som annars ser ut som en samling aktörer (de ovan nämnda) med någorlunda liknande intressen.

De stora aktörernas maktstrategier

Alla de stora aktörerna använder givetvis maktstrategier för att öka sin makt. De juridiska personerna har inte maktstrategier inskrivna i sina regelverk utan där är det människor på höga positioner i maskinen som använder sådana för att man mer effektivt ska kunna uppnå organisationens mål.

Den enda av de stora aktörerna som antagligen inte i lika stor utsträckning använder maktstrategier är managerklassen. Det hänger samman med att den är en kultur och därför alltså inte är lika medvetet styrd. Man saknar antagligen också till stor del så kallad "klassmedvetenhet" som annars skulle skapa just mer medveten självstyrning.

De stora aktörerna använder antagligen alla former av maktstrategier men viktigast är de fyra stora:

• Hänsynslöshet
• Exklusiv kunskap
• Tänka stort
• Dölja makten
  

Till dessa fyra kan läggas en femte som är extra viktig i dessa tider beroende på utvecklingen av modern kommunikations- och informationsteknologi. Denna strategi handlar till stor del om att ha informationsövertag; bland annat genom signalspaning (i vid bemärkelse), genom dold övervakning och kartläggning, och genom att påverka och indoktrinera via moderna medier. Det handlar alltså i stort sett om allt inom informationshanteringsformen av makt (de andra två formerna av makt är våld och ekonomi).

Utöver dessa fem finns otaliga andra strategier varav jag i några olika artiklar tagit upp en del viktiga sådana:

Från artikeln Om makt:

• Övervakning och kartläggning (som alltså är en del av den femte stora maktstrategin)
• Allianser och samarbeten
• Att dölja makt (som jag alltså senare identifierat som en av de stora maktstrategierna)
  
• Att visa makt
• Monopol
  

Från artikeln Några viktiga maktstrategier:

• Piska, morot och fantasi
• Söndra och härska
• Skapa problem - erbjuda lösning
• Skapa rädsla
  

Systemiska faktorer

Lika viktigt (för att förstå samtiden) som att förstå de stora aktörerna är antagligen att förstå olika systemiska faktorer och hur dessa påverkar. Bland annat bidrar maktstrategierna till systemiska effekter vilket vi till exempel kan se i form av ökad polarisering som antagligen delvis beror på att grupp ställts mot grupp i syfte att söndra och härska. Men även andra saker som till exempel internet kan bidra till detta.

Det finns många systemiska faktorer som antagligen bidrar till samtidssituationen men jag ska avgränsa mig till de jag tror är viktigast; det valutafinansiella systemet, teknologi/automatisering och internets horisontella informationsspridning.

De två första har delvis skapats avsiktligt. Det gäller givetvis särskilt det valutafinansiella systemet men även utveckling av teknologi och automatisering har ibland delvis styrts i, för makthavarna, gynnsam riktning.

Det valutafinansiella systemet

Det valutafinansiella systemet har skapats av bankerna och deras ägare och är att betrakta som falskmynteri. Systemet gör att bankerna och deras aktieägare kontinuerligt tjänar pengar på den ränta som inbetalas på pengarna man skapar utan risk eller kostnad.

Detta gör att pengar automatiskt alltmer ansamlas hos de redan oerhört rika på bekostnad av alla andra. Räntan på de skapade pengarna inbetalas bland annat i form av ränteinbetalningar på bostadslån men också till exempel i form av skatt som används till att betala ränta på statliga och kommunala lån. Eftersom nästan hela samhällets pengamängd nuförtiden består av bankernas pengar som det hela tiden måste betalas ränta på kommer de till slut äga alla pengar.

Det faktum att skuldmängden är så stor och att det gör att pengar hela tiden försvinner från realekonomin i form av ränteinbetalningar skapar ett stort deflationstryck. Detta gör i sin tur att det måste tas nya lån för att mer pengar ska kunna skapas (då de endast får skapas av bankerna).

Det är då fördelaktigt om lånen används till osunda satsningar eftersom det gör att nya lån snabbare måste tas igen. Deflationstrycket skapar alltså systemiskt kapitalförstöring där lånen blir mer och mer dumdristiga.

Det valutafinansiella systemet gör alltså kontinuerligt en liten klick redan hyperrika ännu rikare och alla andra fattigare samtidigt som det styr samhällsekonomin mot alltmer skuldsättning, "felsatsningar" och kapitalförstöring.

Teknologi och automatisering

En helt annat typ av systemisk faktor är den snabba utvecklingen inom teknologi och automatisering. En konsekvens av detta är att människor i allt mindre utsträckning behövs som arbetskraft.

Sedan vi blev bofasta har vi levt i någon form av slavekonomi. Den stora massan människors arbetskraft har behövts för att upprätthålla samhällets organisation. Rädsla för slavuppror, och i modernare tider, strejk gav massan en viss makt att påverka.

Genom att olja, kol, el och maskiner tagit över så stor del av det fysiska arbetet har behovet av arbetskraft minskat. Nu tar även robotar, expertsystem och AI alltmer över även mer kognitivt arbete. Allt färre människor behövs för detta samhällssystem och den stora massan förlorar därför makt.

Detta kan förklara varför avsiktlig befolkningsminskning, antagligen ibland systemiskt mer än medvetet, verkar dyka upp som tema då och då. Det kan också förklara varför det förefaller ske en utveckling mot allt mer kontroll av befolkningen och mot minskad resursanvändning hos den stora massan.

Minskad resursanvändning inom den stora massan (de hyperrika och det övre skiktet inom managerklassen minskar inte sin resursanvändning) drivs bland annat av den så kallade "miljörörelsen". Men på senare tid har även prisökningar börjat tvinga fram minskad resursanvändning.

Ökad kontroll av befolkningen kan vi till exempel se i Kina med ett digitalt utbyggt socialt poängsystem kopplat till rättigheter att till exempel få resa. I västerlandet finns än så länge främst tecken på sådana försök till exempel genom så kallade vaccinpass. Men "infrastruktur" för kontroll byggs till exempel genom den tilltagande digitaliseringen av betalningssystemen.

Modern teknologi möjliggör långtgående kontroll av befolkningar genom automatiserad övervakningsteknologi (till exempel algoritmer kopplade till internetanvändning, rese- och köpbeteenden), kontrollteknologi (till exempel automatiserade vägbommar) och vapenteknologi (till exempel bestyckade drönare med ansiktsigenkänning).

Internets horisontella informationsspridning

Internet, slutligen, har antagligen främst skapats, eller åtminstone utnyttjats, för att möjliggöra mer extensiv övervakning och kontroll. Men en effekt av internet är också att vanliga människor som inte tillhör de nämnda stora aktörerna i mycket större utsträckning kan dela viktig information med varandra.

Även om vi kan se försök att hindra och motverka detta genom censur och spridning av desinformation har den horisontella informationsspridningen bidragit till att många människors kunskap om samtiden, och den historia som lett till dagens situation, ökat.

Tidigare kunde de stora aktörerna i större utsträckning kontrollera vilken information den stora massan fick del av genom vertikal (uppifrån och ned) kontroll över media, skola och andra viktiga spridningskanaler. Den horisontella spridningen av information har både bidragit till ökad polarisering och till att många fler fått kunskap de tidigare saknat.

Slutord

Sammantaget gör automatiseringen att den stora massan inte längre kommer att behövas som arbetskraft i det här systemet. Dessutom har förmögenhet och kontroll över de flesta stora organisationer, bland annat genom det valutafinansiella systemet, förts över till en liten klick hyperrika.

De som sett värdeökningar av sina bostäder tror sig ännu vara skyddade genom relativ rikedom men när räntorna stiger och ekonomin stagnerar med fortsatta prisökningar kommer illusionen av rikedom att försvinna.

Kostnaden för det valutafinansiella systemets förmögenhetsöverföring betalas redan genom räntekostnader som kommer att öka och därigenom sänka fastighetsvärdena. Kostnaden betalas också i form av höga skatter (som också till stor del går till ränteinbetalningar) och även dessa kommer antagligen ytterligare stiga.

Situationen förvärras av att väldigt många än så länge tillhör managerklassen och därför ännu inte inser problemet. Men många av de stora organisationerna ägnar sig egentligen åt improduktivt verksamhet som blir meningslös när ekonomin stagnerar, vilket sker i och med att det valutafinansiella systemet blivit skuldmättat, varför tryggheten inom managerklassen är illusorisk då även arbetslöshet hotar.

Den egentliga medelklassen, som ännu försörjer sig utanför de stora organisationerna, är liten och de flesta som en gång tillhörde medelklassen tillhör numera istället managerklassen och är beroende av de stora organisationerna för sitt uppehälle.

Det finns risk att oroligheter som kommer att uppstå genom ett sådant här skeende redan planerats mötas med en stark, till stor del automatiserad, kontrollapparat liknande Kinas. De stora aktörernas intressen sammanfaller huvudsakligen och därför kommer antagligen inga interna stridigheter dem emellan att hindra skeendet.

Det finns en möjlighet att de stora aktörer som här kategoriserats som "andra starka organisationer" kan utgöra en motkraft om dessa inte i för stor utsträckning infiltrerats av de andra stora aktörerna. Även den stora massan kan potentiellt bli en motkraft delvis tack vare den snabba horisontella informationsspridning som idag sker genom internet.

Det gäller särskilt när många inom managerklassen förlorar sina arbeten, beroende på automatisering och ekonomisk stagnation, och de värden som idag finns i uppblåsta fastighetspriser sjunker. Dessa kan då komma att bli en del av en motkraft mot skeendet.

Men även om en sådan samlad motkraft bestående av de andra starka organisationerna och vanliga människor som förlorat allt i systemets slutfas skulle vinna kvarstår problem. De andra starka organisationerna kan vara infiltrerade och segern kan användas för att ge legitimitet åt en ny ordning som fortfarande kommer att använda de teknologiska kontrollverktygen fast mera dolt.

Oavsett är anden ute ur flaskan i och med att långt gående automatisering, inklusive den automatiserade kontroll- och vapenteknologin, nu finns. Så länge det finns egoistiska makthungriga aktörer kommer dessa att kunna korrumpera och använda detta till sin fördel.

Så länge vi lever i det maktdyrkande paradigm som varit rådande sedan vi blev bofasta är den enda chans jag kan se att tillräckligt många människor blir tillräckligt medvetna om hur mäktiga egoistiska aktörer agerar och att man kontinuerligt prioriterar att motverka dessa aktörer och inte låter deras makt växa.

Men som tur är finns också möjligheten att paradigmet skiftar till något mer altruistiskt kärleksfullt. Det otäcka skeende som här förutspås kan då, under lyckliga omständigheter, faktisk till och med bidra till något sådant genom att egoismens yttersta konsekvenser genom skeendet blir mer tydliga.

Kort om makthavare och maktfamiljer

När människan blev bofast uppstod hierarkier och de som hade höga positioner i dessa utvecklade en egen subkultur. Härskare har ofta haft mer gemensamt med varandra än med de folk de härskat över. De har dessutom utvecklat och i viss mån lyckats hemlighålla kunskap som varit gynnsam för att behålla och öka makten.

De som växt upp i familjer inom de mer makthavande klasserna har också haft större möjlighet att träna färdigheter som gagnat dem i maktspel. De har till exempel kunnat ha möjlighet att i praktiken leda, skapa och ta över organisationer. Eftersom vi blir bättre på det vi tränar har vissa med sådan bakgrund kunnat bli väldigt skickliga på sådant.

Dessa klasser har också utvecklat sätt att skola in sina efterkommande i att kunna ta över, förvalta och utöka familjens makt. Internatskolor är antagligen ett exempel på sådana metoder. Troligen är många av de som lyckas väl i maktspelet drivna av att prestera bra för att få pappas kärlek. Vissa kan också ha machiavellianistiska personlighetsdrag.

Eftersom skickliga maktspelare ofta försöker bevara och utöka sin makt för familjens och de efterkommandes räkning kan de ibland ha planer som sträcker sig över lång tid, ibland över flera generationer. Det handlar alltså inte nödvändigtvis om deras personliga kortsiktiga vinning.

Eftersom organisation har större möjlighet att påverka kultur än tvärtom kommer de som har kontroll över organisationer att kunna ha större påverkan på kulturen. Det är också organisation som vanligen möjliggör mer storskalig kontroll över viktiga resurser som försvar/skydd/angreppsmöjlighet, mat/vatten, människor (slavar, arbetare, soldater, konsumenter, valdeltagare,...), betalningsmedel, naturresurser, energikällor, kommunikations- och informationshantering.

Sammantaget är det alltså viktigt att beakta hur stora maktspelare agerar om man vill förstå varför samhällen utvecklas som de gör. Andra faktorer spelar ibland, i varierande grad, in men starka maktspelares planer och beslut kommer ofta ha stor påverkan.

Hur man bygger ett monster

Kapprustning, juridiska personer och artificiell intelligens

"Om inte vi gör det kommer ändå någon annan att göra det..." kan man ibland höra som ett rättfärdigande av omoraliska handlingar. Ett tillägg till uttalandet skulle ibland dessutom kunna vara "...och om de andra gör det kommer de använda övertaget gentemot oss och då ligger vi illa till".

Kapprustning, i vid bemärkelse (det vill säga ansamling av maktmedel i alla former), drivs ofta ytterst av rädsla. Sedan vi blivit bofasta för ca 12.000 år sedan, då våld och slaveri kom att dominera, har rädsla och kapprustning präglat historien.

I denna historia präglad av kapprustning har de senaste århundradena en väldigt stor ansamling makt kommit att ske hos organisationer som är juridiska personer. En juridisk person äger själv sina tillgångar (de ägs alltså inte av någon fysisk person), kan ingå avtal och ta lån. Exempel på några sådana juridiska personer är staten, aktiebolag och EU.

Juridiska personer - historia

På ett mycket intressant seminarium med David Ciepley nyligen fick jag lära mig att konceptet "juridisk person" utvecklades av romarna och började användas i större utsträckning igen i Europa på 1100-talet efter att det återupptäckts genom studier av romersk lag på 1000-talet.

Exempel på sådana medeltida juridiska personer är klosterordnar, domkapitel, universitet, städer, skrån och gillen. Sådana skapades genom ett kungligt fribrev ("charter" på engelska) som specificerade organisationens mål, rättigheter och skyldigheter.

Sådana organisationer lydde under härskarens övergripande lag men hade under den sina egna regler. Alla medlemmar i organisationen var delaktiga i att utse sin egen ledning. De var alltså att betrakta som, internt för medlemmarna, demokratiska organisationer skapade av en diktatorisk härskare.

En fördel med juridiska personer var och är att de kan leva mycket längre än en fysisk person. Det möjliggjorde bland annat katedralbyggena som kunde löpa över flera generationer.

Vanligen skapades de juridiska personerna när härskaren av olika skäl inte kunde eller ville utföra något som ändå behövde utföras. Det var också fallet när England skapade det Brittiska ostindiska kompaniet samt Plymouth- och London kompanierna.

Bakgrunden var en oro för Spaniens och Portugals växande kolonialvälde och alltså ett exempel på "kapprustning". Anledningen till att skapa juridiska personer, istället för att driva projekten i statens regi, var statens brist på pengar till en sådan satsning.

De brittiska satsningarna på att skapa kolonier i Asien respektive Amerika bidrog starkt till hur moderna organisationer ser ut. I Amerika bidrog satsningen bl.a till hur den amerikanska konstitutionen kom att utformas.

Det brittiska ostindiska kompaniet

Det finns mycket att säga om hur den moderna staten och andra viktiga typer av stora organisationer blivit till men jag ska här avgränsa mig till hur det Brittiska ostindiska kompaniet kom att bli föregångare till moderna aktiebolag. Detta för att aktiebolaget är en sådan tydlig form av de moderna formerna av organisationella juridiska personer.

Det ostindiska äventyret visade sig vara riskabelt vilket gjorde att delägarna i det Brittiska ostindiska kompaniet valde att göra så att riskerna delades genom att organisationen ägde alla tillgångar. Detta hade inte tidigare varit fallet och skråmedlemmar hade till exempel ägt sina egna verktyg.

En annan nymodighet var att sjömännen, de skeppsägande handelsmännens lärlingar, blev anställda och förlorade därigenom rätten att rösta om styret för organisationen. Detta skilde sig från tidigare motsvarande organisationer där samtliga medlemmar i organisationen hade haft medbestämmande.

Projektet visade sig i vissa viktiga avseenden bli en framgångssaga. Det ostindiska kompaniet existerade i 274 år (1600-1874) och var under sin storhetstid världens största bolag. Wikipedia skriver bland annat:

"The EIC even had its own armed forces in the form of the company's three Presidency armies, totalling about 260,000 soldiers, twice the size of the British army. The operations of the company had a profound effect on the global balance of trade, almost single-handedly reversing the trend of eastward drain of Western bullion, seen since Roman times...

...the company rose to account for half of the world's trade during the mid-1700s and early 1800s particularly in basic commodities including cotton, silk, indigo dye, sugar, salt, spices, saltpetre, tea, and opium. The company also ruled the beginnings of the British Empire in India...

...The company eventually came to rule large areas of India, exercising military power and assuming administrative functions."

Kompaniet skapade och styrde alltså ett imperium genom ansamlingen av makt i form av kapital och arbetskraft. Detta blev en modell som därefter användes inom bankverksamhet, sedan infrastrukturbyggande och så småningom den industriella revolutionen.

Juridiska personer - karaktärsdrag

Aktiebolaget är en speciell form av de moderna organisationella juridiska personer som dominerar världen idag. Men även stater och andra stora organisationer är numera juridiska personer. Det vill säga att de är regelstyrda och målinriktade.

Det som utmärker aktiebolaget är att dess mål är att skapa vinst åt aktieägarna och att det är aktieägarna som tillsätter styrelsen. Andra organisationer har andra mål och andra regler för hur de ska styras.

I de fall organisationen har stora maktmedel kommer de också att kunna ha stor påverkan. Staten har till exempel bland annat monopol på (legaliserat) våld, på att skapa lagar och på att ta ut skatt av organisationens medlemmar (medborgarna).

En del juridiska personer är alltså oerhört mäktiga och eftersom makt, enligt de flesta definitioner, är ett nollsummespel har de makt på andras bekostnad. För fysiska personer skapar ofta den juridiska personens maktökning lidande, till exempel när aktiebolaget externaliserar sina kostnader genom att förstöra miljön eller när staten höjer skatten.

Juridiska personer kan däremot inte lida och kan heller inte ha medkänsla eller samvete. Den juridiska personen följer bara de regler som specificerar den i syfte att uppnå det eller de mål den skapats till att eftersträva.

Genom sin brist på medkänsla och annan konkurrerande motivation och mål kan den juridiska personen ensidigt eftersträva mål den skapats för att uppnå. Detta gör den mer kraftfull än individer och även de flesta andra typer av sammanslutningar.

Den har också fördel av att den kan existera under så lång tid och växa sig så stor genom att anställa folk. Den behöver heller inte ta hänsyn till vänskaps- och släktskapsband utan kan rekrytera den kompetens som bäst kan bidra till att målet uppnås.

Eftersom den juridiska personen är en egen aktör i lagens ögon behöver individer som arbetar i organisationen inte ta personligt ansvar utan fyller ofta sin roll som en kugge i maskineriet oavsett vilka konsekvenser det får för människor som drabbas. Organisationens mål överordnas allt annat.

Inom marxism talar man bland annat om kommodifiering, som kan ses som ett exempel på hur allt underordnas företags vinstmål och därför omvandlas till varor, och om arbetarens ökande alienering beroende på att denne bara blir en kugge i maskineriet.

Weber generaliserade Marx beskrivning till att "förkuggligandet" av arbetaren även sker på motsvarande sätt inom många stora organisationer i den moderna tiden, inte bara inom det privata näringslivet, och att detta leder till ökad byråkratisering vilket ger ökad effektivitet.

Vi kan i bägge dessa beskrivningar, Marxs och Webers, ana hur den moderna organisatoriska juridiska personens reglering skapar en ordning som är helt inriktad på att så effektivt som möjlig leda till de resultat som organisationen är skapad för att uppnå, utan andra hänsyn.

Sammantaget minskar den juridiska personen, i sin moderna liksom i sin ursprungliga form, enskilda rika och mäktiga individers inflytande och flyttar istället mer av inflytandet till de regleringar som styr den juridiska personen.

Samtidigt minskar enskilda individers ansvar så att "ansvaret" hamnar hos den juridiska personen. Jag sätter ordet "ansvar" inom citationstecken eftersom en juridisk person inte kan känna ansvar då den endast utgörs av en uppsättning regler.

Detta möjliggör mer hänsynslöshet och därigenom mer maktansamling eftersom hänsynslöshet är en av de viktigaste maktstrategierna. Det möjliggör också en större effektivitet i att nå organisationens mål i och med att mäktiga individers (till exempel aktieägares) personliga agendor inte stör den huvudsakliga målinriktningen lika mycket.
 

Golem

En juridisk person, och särskilt i de moderna varianterna, har alltså karaktären av ett mäktigt monster skapat av människan. Inom judisk folktro finns berättelser om en sådan slags varelse, "golem".

En golem skapas vanligen för att utföra arbete åt den som skapat den. Men i berättelserna blir den också till slut ett hot mot människan. En känd berättelse som bygger på denna slags betraktelse är Frankensteins monster.

AI

AI, artificiell intelligens, utmålas ibland som ett hot på liknande sätt som en golem utgör ett hot i berättelserna. Jag har tidigare förringat det hotet eftersom en AI enbart kommer att eftersträva de mål den programmerats att eftersträva. Det vill säga det finns ingen risk att den själv kommer att "vilja" något som inte programmerats.

Däremot inser jag nu att det finns en reell risk att den kommer att vara väldigt effektiv i att nå de mål den programmerats med. Och beroende på människors maktdyrkan (det vill säga djävulsdyrkan) kommer den att programmeras för ökad maktcentrering.

Egentligen är skillnaden mellan en AI och en organisatorisk juridisk person ganska liten. Ingen av dem är ett levande väsen utan de är bägge skapade av människan i form av en samling regler som innefattar en målbeskrivning av vad som ska eftersträvas.

Målinriktade system

De enda viktiga skillnaderna är att en AI i större utsträckning direkt skulle kunna styra vissa maktmedel som till exempel maskiner och robotar och att en AI kan fatta snabbare beslut. En organisatorisk juridisk person kan endast styra genom människor som ingår i organisationen och är långsammare till beslut. Både AI och juridiska personer kan förstås och analyseras som målinriktade system.

Managerklassen

En organisation i form av en juridisk person är alltså att betrakta som en slags AI med en stab som utför dess order. Genom att de organisationella juridiska personerna vuxit och fått mer makt har det vuxit fram en ny mäktig klass som utgörs av sådana stabsmedlemmar; managerklassen.

Slutord

Innan jag rundar av denna redogörelse tänkte jag kort peka på ytterligare en av många konsekvenser framväxten av dessa stora och mäktiga organisationer inneburit. Den handlar om hur starka kollegium, som fram till för inte så länge sedan var en ganska stor del av samhället, nästan helt försvunnit.

Tidigare präglades många yrken av ett kollegialt utformande av yrkesetik och andra sådana viktiga områden. Nuförtiden verkar det till stor del ha ersatts av mer formella regler pådyvlade uppifrån; ofta från tjänstemän, politiker och liknande som inte är insatta i yrket de reglerar.

Den tidigare informella kollegiala styrningen kan kanske i ljuset av det som här beskrivits ses som en slags rest av den äldre organisationella ordningen med rötter i skråväsendet. Nu har detta ersatts med formella regleringar som sker inom en modern organisation, den nya tidens juridiska person. Snart kanske sådana regleringar kommer att utformas av en AI.

Som bör ha framgått av de resonemang som här förts behöver dock varken en AI eller en juridisk person alltid utgöra något problem i sig. De är bara målinriktade system som syftar till att åstadkomma vissa resultat och om det övergripande målet var att värna alla (till exempel värna en yrkeskårs självbestämmande) skulle antagligen de flesta problem inte behöva uppstå.

Det egentliga problemet, varför de riskerar bli monster, beror snarare på människans maktdyrkan vilken i sin tur beror på rädsla med rötter i hot om våld och slaveri som plågat människan sedan hon blev bofast.

Denna maktdyrkan framgår till exempel inom popularitetsforskning. Sådan forskning visar att de som blir mest populära både är vänliga och kraftfulla. De som blir näst mest populära är de som är kraftfulla men inte vänliga.

I brist på någon som är både vänlig och kraftfull väljer folk alltså hellre någon kraftfull än någon vänlig. Någon som enbart är vänlig kanske inte kan skydda oss medan någon kraftfull antagligen kan det. Rädsla gör att kraft blir viktigare än vänlighet. Därför har också dessa människoskapade monster, de moderna organisationerna, kunnat bli så mäktiga.

Traumatiserande hjärntvätt, djävulsdyrkan och människooffer

När människan blev bofast för ca 12000 år sedan förlorade hon det (relativa) paradis det nomadiska jägar- och samlarlivet utgjorde. Människors liv kom därigenom också att präglas av det reella hotet från våld och slaveri, vilket jag bland annat kort beskriver i artikeln Om makt.

Dessutom ökade risken för sjukdomar när fler människor blev att leva närmare varandra. Även risken för svält ökade när fler levde på en mindre yta i de fall matförråden gick förlorade, till exempel genom skadedjursangrepp eller plundring.

När människor drabbas av våld och plundring kan det skapa olika reaktioner beroende på hur skeendet utspelas. Om människor förlorar allt kan de till exempel komma att hysa hämndbegär eller bli nihilistiska och orädda.

En sådan individ som inte har något kvar att förlora kan vara beredd att ta stora risker och tillåta sig att vara hänsynslös. Det kan då ibland leda till stora framgångar eftersom det ger ett övertag gentemot de flesta människor som har något att förlora och vanligen är mer rädda och försiktiga.

Psykopat-liknande förhållningssätt

Det nya bofasta levnadssättet skapade alltså grogrund för inlärning av förhållningssätt som mer liknar psykopati. Individer som kommit att nå framgång genom sådant mer psykopatiskt agerande blev antagligen ofta också makthavare i de samhällen som växte fram.

När individer drabbas hårt kan de ibland komma att utveckla den här beskrivna typen av mer "psykopatiskt" förhållningssätt. Men de kan också komma att utveckla hopp eller förtvivlan. Det senare, förtvivlan (och hjälplöshet), var antagligen vanligare bland de som hamnat i slaveri.

De bofasta samhällen som växte fram var ofta slavekonomier som präglades av våld, och med makthavare som var relativt psykopatiska. Detta bidrog antagligen till utveckling av de fenomen artikeln handlar om.

Makthavares erfarenhet var alltså ofta en paradoxalt nog delvis positiv upplevelse av potentiellt traumatiserande upplevelser eftersom sådana ibland bidragit till deras framgång. De hade också erfarenhet av att se andra uppleva potentiellt traumatiserande situationer, till exempel när slavar bestraffades.

Traumatiserande hjärntvätt - både kontroll och befrielse från rädsla

Detta bör ha kunnat bidra till utvecklingen av skrämmande och smärtsamma metoder som till exempel förekommer i militär träning och initiationsriter. Sådana metoder handlar givetvis ofta om att skapa lydnad, och till och med hög grad av direkt kontroll över individen i de extremfall det handlar om traumatiserande hjärntvätt.

Men det kan också handla om att till exempel skapa nämnda mer psykopatiska typ av "frihet" från rädsla, moral och hänsyn till andra, eller upplevelse av hopp i situationer där andra skulle ge upp. Även i dessa fall handlar det dock om en slags traumatisering och splittring av personligheten.

Den första inriktningen på kontroll handlar givetvis om makt över den som utsätt för metoden medan den andra handlar om att befria individen från rädsla. Den senare har kanske en koppling till vad Susann Björklund ibland pratar om som att djävulsdyrkare försöker befria sig från rädsla genom att kapitulera inför det som skrämmer dem. Det gör de genom att tillbe en personifiering av den ultimata skrämmande makten som då ibland kallas "djävulen".

Människooffer

Denna dubbelhet hos fenomenet, makt respektive rädsla, kan kanske förklara varför människooffer verkar ha blivit en del av detta. Att offra en annan människa är givetvis ett uttryck för makt över liv och död. Det är samtidigt ett uttryck för det för många mest skrämmande; att förlora livet, att dö.

Ett tidigt exempel på en sådan personifiering av den mest skrämmande makten är antagligen Moloch som dyrkades i mellanöstern och till vilken man offrade barn. Susann Björklund talar också om djävulsdyrkan som anti-liv, och barn som har hela livet framför sig får kanske ses som det starkaste uttrycket för just liv.

Kritik av Girards syn på människooffer

Jag går här alltså delvis emot René Girards beskrivning av människooffer som ett främst mimetiskt fenomen. Girard för fram intressanta betraktelser men drar dessa för långt i det att han förefaller tolka allt enbart som uttryck för mimetisk åtrå.

Härmande är visserligen en viktig gruppfunktion som förekommer hos alla grupplevande djur (till exempel bakterier) men vi har också många andra starka drivkrafter. Att lyfta fram behovet att härma som den enda drivkraften leder tanken väldigt fel.

När det gäller människooffer så kan dessa ibland givetvis fylla funktionen att lösa en intern gruppkonflikt genom att offra en "syndabock" som Girard föreslår. Men det verkar inte vara den enda funktion som finns i sammanhanget. Barn bör till exempel inte ligga närmast till hands när man söker en syndabock varför barnoffer är svårt att förklara med Girards teori.

Slutord

Jag har här skissartat försökt beskriva fenomen som djävulsdyrkan, traumatiserande hjärntvätt och människooffer, deras historiska och psykologiska rötter samt hur de hänger samman. Det finns givetvis mycket mer att säga men syftet har främst varit att ge en övergripande beskrivning utan för mycket fördjupning och stöttande argumentation.

Det finns också mycket i detta jag inte undersökt tillräckligt. Ett av många intressanta spår att utforska skulle till exempel kunna vara hur traumatiserande hjärntvätt skiljer sig från annan typ av manupulativ påverkan.

En viktig faktor under denna långa historiska period präglad av våld och slaveri är givetvis att människor ofta kännt stort behov av beskydd från mäktiga personer. Även om jag här främst beskrivit dyrkan av djävulsliknande gudar som Moloch har givetvis även mäktiga fysiska personer dyrkats och bringats offer. Man kan se det som en flytande gräns mellan dyrkan av, och uppoffrande för, en mäktig jordisk beskyddare och djävulsdyrkan.

Avslutningsvis ska påpekas att de fenomen som jag här beskrivit inte enbart verkar tillhöra ett förflutet vi lämnat bakom oss. Traumatiserande hjärntvätt förekom till exempel i modern tid i Project MKUltra och barn förefaller fortfarande offras (till exempel för att skapa hållhakar).

I stora drag är väl hela den moderna världsordningen att betrakta som en dyrkan av makten (djävulen) i form av mäktiga ledare, staten, globalistiska bolag och organisationer samt ett storskaligt offrande av människor och djur i form av förtryck, otaliga krig, miljöförstöring och liknande.

Vi lever fortfarande i våldets och slaveriets tidsålder. Ingen lösning kommer att komma ur fortsatt tillbedjan till makt. Att hela oss själva från detta trauma är förutsättningen för att kunna avsluta detta och träda in i en bättre tidsålder.

Om tänkande och sanningssträvan

En epistemologisk betraktelse

Jag tänker i denna text försöka öka min förståelse kring tänkande och sanningssträvan. För att göra det tänker jag ställa upp en motpol till det jag tänker på som just sanningssträvande tänkande. Jag tar avstamp i Kahnemans betraktelse om två olika system för tänkande.

I boken "Tänka, snabbt och långsamt" beskriver Daniel Kahneman dessa två system. "System 1" är snabbt, instinktivt och känslostyrt medan medan "system 2" är långsammare, mer övervägande och mer logiskt inriktat.

Några evolutionära rötter

System 1 har delvis koppling till tidigt evolutionärt utvecklade respons-system medan system 2 har mer koppling till människans senare utvecklade unika tankeförmåga som bland annat har rötter i språkförmågan vilken till exempel möjliggör abstrakt tänkande.

System 1 är ofta rationellt i situationer där det är viktigt att snabbt agera medan system 2 istället ofta är rationellt när det inte är viktigt att snabbt fatta beslut men det däremot är viktigt att det blir rätt.

System 2's styrka är den större möjligheten att fatta bästa beslut men svagheten är att det tar mycket tid och kraft. I extremfallet kan system 2 utgöra ett tänkande som aldrig leder till ett beslut och handling eftersom det alltid går att undersöka vidare för att bli ytterligare lite säkrare på vad som är bäst.

System 2 har också det i viss mån en evolutionär grund. Men där system 1's evolutionära rötter finns i situationer som ofta uppstått och utan nämnvärd risk snabbt kunnat lösas i evolutionär historia finns vissa av system 2's rötter i situationer som varit riskabla och osäkra.

En typ av sådan riskabel situation är när ett djur inte vet huruvida den hört ett rov- eller bytesdjur. Det är alltså en situation där ett misstag lätt kan kosta djuret livet och det därför är stilla för att undgå upptäckt samtidigt som det passivt undersöker och analyserar om situationen innebär en fara.

Situationen innebär alltså aktivering av frys-/stelnanderespons (freeze response). Sådana risksituationer kan bland annat även handla om sociala flocksituationer och då ha koppling till skam och risk att göra fel socialt och riskera drabbas av att stötas ur flocken.

Analys av vad den sociala situationen innebär kan då ha varit viktig och tänkandet kan, för människans del, naturligt haft en nära koppling till språkförmågan eftersom språket till så stor del handlar om, och används i, kommunikation och sociala sammanhang.

Optimism och pessimism

Vi kan alltså se att det snabba tänkandet i viss mån har närmare koppling till möjligheter och optimism medan det långsamma tänkandet har närmare koppling till risk och därför pessimism.

Men optimism kan också leda till mer utdraget, och alltså i beslutsaspekten långsamt, utforskande. Evolutionärt utvecklade dopamindrivna motivationssystem inriktade på nyfikenhet, öppet utforskande och även lekande leder vanligen inte till snabba beslut utan den undersökande aktiviteten kan pågå länge. System 2 har alltså i den bemärkelsen även mer optimistiskt inriktade evolutionära rötter.

På motsvarande sätt kan riskundvikande motivationssystem ofta leda till att människor söker  och hittar enkla regler att hålla sig till som gör att de undviker risken. Det kan till exempel handla om att hålla tyst i en social situation för att undvika att säga fel. I sådana fall har alltså pesimismen snarare lett till utvecklande av förhållningssätt som ligger närmare system 1 genom att visst undersökande hämmats.

Impulsivitet och passivitet

Oavsett optimistisk eller pessimistisk grund kan System 1 sägas dra emot att så snabbt som möjligt fatta ett beslut och agera medan system 2 drar emot att aldrig fatta ett beslut och agera utan istället fortsätta att undersöka och öka förståelsen.  

Vi kan tänka oss fullständig impulsivitet, direkt beslut och agerande, som ytterligheten på ena änden av en skala och fullständig passivitet som den andra ytterligheten. System 1 drar då alltså mer åt att ytterst inte tänka alls utan att istället direkt agera medan system 2 drar åt att ytterst bara tänka och försöka förstå utan att någonsin fatta beslut om att agera.

impulsiv och agerande <-- system 1 ------- system 2 --> tänkande och passiv

Detta är givetvis en överförenklad, idealiserad renodling. Även i den mest impulsiva reaktion, till och med vid reflexer, finns något vi kan kalla rudimentärt tänkande i form av en slag identifiering av stimuli som utlöser agerandet. På motsvarande sätt är tänkande i sig en slags agerande, om än internt, och alltså inte fullständigt passivt.

Men denna skala kan ändå användas som ett tankeverktyg för att bättre förstå olika fenomen relaterat till tänkande, sanningssträvan, förståelse, med mera genom att skissartat bedöma ordinal ordning mellan dessa.

Till exempel är kommunikation av förståelse i syfte att andra också ska kunna förstå ett agerande som ligger nära passivitet/tänkande, liksom ett agerande i experimentellt syfte, för att förstå vad agerandet resulterar i, ligger närmare samma ände än agerande i syfte att uppnå andra mål än ökad förståelse.

Ärlighet och sanningssträvan utan önsketänkande

Motivationen bakom tänkande eller agerande är alltså viktig. För att öka chansen att komma närmare sanningen behöver vår motivation vara starkt inriktad mot sanningssträvan och att förstå verkligheten.

De flesta kan antagligen vara helt sanningssträvande så länge det de undersöker är avgränsat och inte berör något känslomässigt laddat. Men det finns också aspekter av verkligheten där vi verkligen önskar att densamma (verkligheten alltså) är beskaffad på ett visst sätt.

För att komma så nära en faktisk förståelse av verkligheten som möjligt behöver vi vara så fria som möjligt från sådant önsketänkande. Annars är risken att önsketänkande gör att vi omedvetet lurar oss själva.

Motivationen att komma nära sanningen måste alltså vara väldigt stark och vi behöver vara ärliga mot oss själva och undersöka vår egen motivation. Om vår motivation får oss att önsketänka och blunda för sanningen behöver vi upptäcka och motverka det om vi ska kunna förstå verkligheten.

En bild av skalan

För att återvända till skalan så går den alltså från impulsivitet, som inte kräver någon ärlighet mot oss själva, till passivitet, där vi måste vara ärliga för att det ska handla om sanningssträvan och inte enbart fria fantasier.

Ytterst i ena änden har vi alltså impulsivitet där en impuls direkt leder till ett beslut och agerande. Om vi innan beslutet stannar upp ett tag och funderar lite på hur vi ska agera för att uppnå målet vi vill uppnå har vi rört oss lite till höger på skalan.

En bit till höger finns alltså tänkande som är inriktat på hur vi ska uppnå ett avgränsat mål. Sådant tänkande kan bli utdraget om vi funderar på olika handlingsalternativ, minnen och erfarenheter som kan vara relevanta, och liknande.

Ju mer vi undersöker och funderar desto mer kan vi alltså se det som en aktivitet längre åt höger på skalan. Vi kan utifrån detta också inse att vi, genom att på sådant sätt undersöka olika vägar till målet, tänker "större" (har ett större perspektiv). Det handlar inte enbart om målet längre utan också om en massa olika saker relaterade till möjligheten att uppnå målet.

Utifrån betraktelsen att vi rör oss mot att tänka större kan vi också tänka på målet själv på detta sätt. Om målet till exempel är att hitta föda kan vi inse att det i sin tur handlar om att få energi och livsnödvändiga näringsämnen; och ytterst om överlevnad.

Det gör i sin tur att vi även behöver tänka på andra delmål relaterade till överlevnad som till exempel att undvika faror. Att i tänkandet även ta in och tänka kring olika mål, och inte enbart det impulsen handlade om, kan alltså ses som ytterligare ett steg mot höger på skalan.

Vi kan i detta se kopplingen mellan tänkande och känslokyla. För att kunna jämföra och tänka på olika mål får inte drivkrafterna kopplade till målen aktiveras för mycket, för om de blir för starka hämmar de eftertänksamhet och styr alla tankar till att så snabbt som möjligt uppnå det emotionellt laddade målet.

Mer sanningssträvande tänkande, till skillnad från "målsträvande" dito, handlar alltså om både "större" tänkande och om "kyligare" tänkande. För att förtydliga; att komma närmare sanningen är givetvis ett slags mål så med "målsträvande" syftar jag alltså här på alla andra mål utom just förståelse av vad som är sant. Starka känslor av nyfikenhet och att vilja veta och förstå gynnar givetvis strävan efter sanningen så sådana känslor är undantagna behovet av känslokyla.

Den högra änden av skalan - passivitet

Den högra änden av skalan handlar alltså, förutom om passivitet, också om känslokyla och att ta ett stort perspektiv. Passiviteten står i kontrast till att agera för att istället enbart tänka och försöka förstå.

Sådant tänkande kan utgå från våra minnen och olika fakta och teorier vi tagit del av. Vi kan också söka upp fakta och teorier i vårt undersökande, till exempel genom att läsa böcker. Vi kan även aktivt observera företeelser utanför oss och inuti oss själva.

Sådan aktivitet är mindre passiv än att bara tänka utifrån det vi redan känner till och får därför kanske anses ligga lite till vänster om ytterpunkten. Den är dock givetvis ofta en nödvändig och värdefull del av sanningssökande.

Detsamma gäller att försöka kommunicera det man hittills vet, till exempel i skrift. Att lära ut sägs ofta vara ett bra sätt att själv lära sig och sådan aktivitet kan alltså även den vara väldigt värdefull i sanningssträvan trots att den också får anses ligga en bit till vänster om ändpunkten vad gäller passivitet.

Slutligen kan man också vilja testa hypoteser genom att utföra experiment vilket också är mindre passivt men kan vara väldigt värdefullt. Det är dock inte alltid rationelt att utföra experiment. Ett exempel på det är om någon annan, pålitlig, redan gjort det och man lika gärna kan ta del av dennes resultat.

Ovan nämnda exempel på mindre passiv sanningssträvan har dock ingen självklar koppling till att vara mindre känslokall eller att ta ett snävt perspektiv (tänka "litet" i motsats till att tänka stort). Det är bara passiviteten som minskat.

Jag finner det svårt att ordinalt gradera dessa olika sätt att närma sig sanningen och anser därför att alla dessa får räknas som olika ungefär likvärdiga metoder. Möjligen kan experiment ses som ett steg bort ifrån det större perspektivet, och därför hamna något längre åt vänster på skalan, eftersom det vanligen kräver att mycket tid och energi läggs på att undersöka en mer avgränsad detalj.

Sammantaget är i vilket fall antagligen ofta det bästa att kombinera de olika metoderna och ibland ägna sig åt en för att sedan byta till en annan beroende på vad som i stunden förefaller vara den mest framkomliga vägen.

Uppgraderad skala

Utifrån resonemanget så här långt kan vi konstatera att mer noggrant sanningssträvande tänkande har en stark koppling till passivitet men att det finns ganska många relativt aktiva metoder som ändå är en lika stor del av sanningssträvan som det maximalt passiva tänkandet.

Det som kanske ännu mer karaktäriserar sanningssträvan är motivationen att förstå, känslokylan gällande annan motivation och det stora perspektivet. Om vi uppgraderar skalan kan vi alltså beskriva polerna ungefär såhär:

Impulsiv och agerande. Känslodriven. Avgränsat perspektiv.

<--->

Tänkande och (relativt) passiv. Känslokall (bortsett från öppen nyfikenhet och sanningssträvan). Stort perspektiv.

Slutord

De flestas tänkande befinner sig oftast någonstans mellan dessa ytterligheter. Vanligt förekommande är att folk tänker mer noggrant särskilt när det gäller något viktigt där beslut inte behöver fattas snabbt.

De tar dock sällan ett riktigt stort perspektiv och tänker helt öppet. Istället avgränsar de tänkandet till att handla om ett, eller möjligen några, specifik(-t/a) mål och hur det/de ska uppnås. De undersöker inte andra mål och hur de relaterar till det eftersträvade.

De flesta tar också stora delar av verkligheten för given och inkluderar inte ifrågasättande och undersökande av sådant förgivettaget i sitt tänkande. Detta gäller även de flesta vetenskapsmän och den forskning de bedriver.

Slutligen ska påpekas att man genom att arbeta med koherensnät kan komma ifrån mycket av begränsningarna. Det viktigaste är dock antagligen att hitta till en motivation som präglas av öppen nyfikenhet och sanningssträvan.