Den själviska motivationens två dimensioner

Ett personlighetspsykologiskt analysverktyg II

Det är vanligt förekommande att människan beskrivs som i grunden självisk. Till viss del finns sanning i den beskrivningen. Men den behöver också problematiseras. Ett delproblem är då hur vi definierar "självisk".

Jag kommer här låta "självisk" syfta på motivation som ytterst handlar om den egna överlevnaden. Det innebär att jag då inte alltid räknar strävan efter eget välmående och lycka som nödvändigtvis självisk.

För att förtydliga kan till exempel en individ bli lycklig av att få chansen att offra sitt eget liv för sin grupp, sin familj, eller något annat större mål. Även om lyckan och välmåendet personen upplever kan ses som ett själviskt motiv räknar jag alltså motivationen i sådana fall ändå som huvudsakligen osjälvisk.

Utifrån denna definition är alltså inte människor alltid själviska. Till exempel offrar många föräldrar möjligheter till egna ökade överlevnadschanser genom att satsa tid och resurser på sina barn. Men trots att människor alltså kan betraktas som emellanåt osjälviska finns det anledning att titta extra på de själviska sidorna.

En stor anledning till det är att de allra flesta under sina första år är huvudsakligen själviska. De osjälviska sidorna blir vanligen starkare först senare i livet. Det beror på att människan behöver lång tid och mycket träning för att växa upp och bli tillräckligt väl fungerande. Som barn är vi i stort behov av skydd och omvårdnad.

Den själviska motivationens dimensioner

När det gäller den själviska motivationen finns det, om vi renodlar betraktelsen, huvudsakligen bara två vägar att trygga överlevnaden. Det ena är just att vara skyddad och omvårdad av andra; ett behov av att vara accepterad och älskad. Det andra är att själv utveckla tillräcklig kompetens och förmåga.

Att vara skyddad och omvårdad av andra är givetvis den enda möjligheten som riktigt litet barn eftersom vi då nästan helt saknar egen förmåga. Medan vi växer ökar sedan våra egna möjligheter och den andra vägen, att själv utveckla tillräcklig kompetens och förmåga, öppnar sig därigenom alltmer.

Under barndomen lärs olika föreställningar och förväntningar in i relation till dessa två vägar. Det gör att även om vi till exempel senare egentligen skulle kunna utveckla vår egen förmåga kan sådana tidigt inlärda föreställningar och förväntningar medföra att vi ändå inte gör det i fall vi lärt oss att vi inte kan lita på vår egen förmåga.

Sådana starkt formande inlärningar kommer att se olika ut för olika individer och detaljerna kan variera väldigt mycket. Till exempel kan en individ huvudsakligen komma att lita väldigt mycket på kvinnor men sakna förtroende för män.

Även om sådana inlärningar kan vara komplexa och se väldigt olika ut i de individuella fallen kan de potentiellt ändå alltid beskrivas utifrån två dimensioner; att lita på andra respektive att lita på sin egen förmåga. Generellt möjliggör alltså dimensionerna på så sätt en beskrivning av självisk motivation i alla sådana detaljer.

Dimensionerna sträcker sig alltså från ingen tillit till fullständig tillit. Utifrån detta kan vi beskriva fyra extremfall av självisk motivation som då kommer till uttryck som en individ vilken:

1. varken litar på sig själv eller på andra.

2. litar på andra men inte på sig själv.

3. litar på sig själv men inte på andra.

4. litar både på andra och på sig själv.

När det handlar om att lita på andra ska det tilläggas att det finns en skillnad i huruvida vi kan lita på deras välvilja (om de vill oss väl) respektive om vi kan lita på deras förmåga att värna våra behov. Om vi kan lita på bägge dessa aspekter kan vi ha full tillit, annars inte.

Jämförelse med andra beskrivningar

Dessa fyra extremfall påminner mycket om transaktionsanalysens fyra livspositioner. De påminner också mycket om de fyra typer som är en del av det personlighetspsykologiska analysverktyget och som har koppling till de fyra dimensionerna neuroticism, vänlighet, extraversion respektive samvetsgrannhet från femfaktormodellen.

Slutord

Även om dessa två dimensioner hos självisk motivation kan prägla människor starkt, ibland hela livet, finns också andra krafter som kan modifiera och bli ännu viktigare än dessa. En sådan är självisk motivation som inte handlar om överlevnad utan enbart om välmående. Sådan motivation handlar  vanligen i praktiken om utestängning av egen svaghet, sårbarhet och maktlöshet ur medvetandet.

Men viktigare än sådan självisk motivation är ofta osjälvisk dito. En sådan är flocklojalitet som brukar kunna börja utvecklas under ungdomsåren. En annan är den omvårdande osjälviska kärlek som väcks hos de flesta när de får egna barn. Sådan osjälvisk motivation finns dock redan hos små barn och kan väckas och växa beroende på många olika slags händelser.

Det personlighetspsykologiska analysverktyget kan med fördel kompletteras med det som beskrivs i denna artikel. Det handlar då alltså om de två dimensionerna i självisk motivation, den själviska motivationen inriktad enbart på välmående samt vikten av den osjälviska motivationen i personligheten.

Meningen med livet

Livet är inriktat på överlevnad. Överlevnad, i sin tur, handlar om makt eftersom makt ger möjlighet till överlevnad. Men det finns skillnader gällande vems eller vilkas överlevnad maktanvändningen inriktas på.

Makt kan användas för egen överlevnad, för avkommans överlevnad, för flockens överlevnad, eller för ännu större gruppers överlevnad som till exempel en folkgrupps eller arts. Den största utsträckningen är att vara inriktad på alla varelsers, allt livs, överlevnad.

Meningen med livet är ytterst livet självt; att använda den makt man har till att främja livet. Frågan är bara vems eller vilkas liv man främjar. Det finns flera skäl att anta att en inriktning på att främja fler liv i många avseenden är bättre än en snävare inriktning och att inriktningen på att främja allas liv är den allra bästa.

Den vidaste inriktningen är uppenbart den bästa ur det stora perspektivet. Om en varelse verkar för allas överlevnad är den varelsen bra för alla. Om den däremot verkar för en begränsad skara kan det komma att ske på andras bekostnad varför det då blir sämre för vissa.

Men frågeställningen är givetvis mer komplicerad än så. Om varelsen själv dör kan den inte längre verka för några andra. Den behöver alltså själv överleva så det är inte rimligt att helt bortse från egen överlevnad.

Ofta kan man behöva säkra sin egen överlevnad först för att kunna hjälpa andra. Ett exempel på det är när man vid tryckfall i ett flygplan först bör sätta på sig sin egen syrgasmask för att sedan hjälpa barnet att få på sig sin syrgasmask. Om man själv svimmar kommer man inte att kunna hjälpa barnet.

Men oavsett sådana komplicerande omständigheter är det alltså generellt fördelaktigt med den vidaste osjälviska inriktningen för allas bästa. Det är dessutom också ofta det bästa för oss själva av rent egoistiska skäl.

Vi blir lyckligare och mer välmående av att bry oss mer om andra. Så vår egen lycka främjas av en sådan osjälvisk inriktning. Dessutom blir vi också, paradoxalt nog, ofta mer kraftfulla och når större framgång om vi har sådan osjälvisk motivation.

Så mycket talar för att sådan altruistisk kärleksfull inriktning är att föredra. Sammantaget finns alltså skäl att anta att meningen med livet är att osjälviskt kärleksfullt verka för allas bästa.

Vår relation till samhälle och makthavare

Vi är i en beroendeställning till samhället. Samhället är väldigt mycket mäktigare än vad vi själva är. Vi behöver samhället för vår överlevnad. De flesta av oss skulle inte klara sig länge på egen hand. Dessutom är vi flockdjur med starka behov av social kontakt.

 

Föräldrar-relationen avspeglas i relationen till samhälle/makthavare

På många sätt påminner vår relation till samhället och dess makthavare om hur vi som små barn var helt beroende av våra föräldrar. Det verkar också som om inlärningar som skedde under vår uppväxt ofta i vuxen ålder kommer att prägla vårt förhållningssätt till samhället och makthavarna.

Vi människor har stark motivation att älska, skydda och vårda vår avkomma. De flesta föräldrar offrar också mycket för sina barn varför de flesta av oss huvudsakligen växte upp med en upplevelse av att våra föräldrar ville oss väl och att vi kunde lita på dem.

Denna upplevelse verkar många omedvetet ha överfört till sin syn på, och känsla för, samhället och makthavarna. Denna typ av relation avspeglas också i uttryck som "landsfader", "moder Svea" och "folkhemmet".

 

Omedvetna anknytningsbehov

Forskning kring anknytning visar på att vårt behov av att känna oss beskyddade och älskade ökar när vi känner oss sårbara vilket vi rimligtvis i någon mån gör (om än omedvetet) enligt vad som beskrivs i början av denna artikel. Uttryck som "landsfader" etc har alltså troligen en koppling till en längtan efter, och ett behov av, att samhället och makthavarna ska vara som goda föräldrar.

Vi kan, som sagt, anta att sådan upplevelse av sårbarhet och maktlöshet för de flesta oftast är omedveten. Även vår anknytningsbehovsbaserade längtan efter samhället och makthavarna som välvilliga och beskyddande är i så fall troligen även den vanligen omedveten.

En anledning att tro att detta är omedvetet är att de flesta människor förstärker och förstorar sin upplevelse av att vara kapabla och självtillräckliga (se till exempel self-serving bias) samt utestänger sina svagheter och sin sårbarhet ur medvetandet.

Troligen använder också många omedvetet sådana mekanismer för att fortsätta att tro att samhälle och makthavare är goda. Man utestänger då sådant som tyder på motsatsen och förstorar det som bekräftar den önskade godheten.

 

Makthavare och samhälle är inte alltid goda

Men samhället och makthavarna är inte alltid goda, rättvisa, beskyddande eller välvilliga. Det förekommer givetvis ibland; men även motsatsen förekommer. Historieskrivningen är full av skildringar av samhällens orättvisor och makthavares ondska. Makthavarna har inte samma relation till oss som våra föräldrar hade.

Vi är evolutionärt programmerade till att osjälviskt och uppoffrande älska våra barn. Så det är inte konstigt om de flesta av oss haft kärleksfulla föräldrar. Men makthavare är inte våra föräldrar och vi är inte deras barn. Det finns ingen anledning att tro att de skulle älska oss som våra föräldrar gjorde.

Oavsett vårt förhållningssätt till samhälle och makthavare är det här något som vi behöver undersöka hos oss själva. Det gäller alltså även om vi tror illa om samhälle och makthavare. Även detta har ofta rötter i barndomen.

Men den största faran är den vanligare tron på samhällets och makthavarnas godhet. Denna tro är ett hot mot demokratin eftersom den riskerar ge alltför stort utrymme för makthavare att tillskansa sig otillbörlig makt utan att upptäckas. I förlängningen öppnar detta för risk för allvarlig korruption och förtryck.

Historien är, som sagt, full av skrämmande exempel på samhällen som förvandlats och makthavare som blivit förtryckare. Ibland sker sådant snabbt. De flesta ryssar var nog inte beredda på en kommunistisk revolution liksom de flesta tyskar inte var beredda på att deras välfärdsstat (den första i historien) skulle drabbas av två världskrig och diktatur.

Så även om vi inte tycker oss se några moln på himlen finns all anledning att söka i oss själva på djupet vad gäller detta. På så sätt kan vi upptäcka och befria oss från felaktiga dolda föreställningar och börja se mer nyktert på samhället och makthavarna. Det är viktigt. Det gäller vår och våra barns framtid.

Människans målinriktade system

De målinriktade systemens människa

Människan består av flera målinriktade system. Men många av dem har evolutionärt växt fram ur samma övergripande mål och är inriktade på delmål som främjar det övergripande målet. Det gör att vi kan förenkla beskrivningen till att handla om fyra sådana övergripande mål.

De övergripande målen är egen överlevnad, gruppens överlevnad, avkommans överlevnad och eget välmående. Det fjärde målet, eget välmående, är inte evolutionärt skapat på samma sätt som de andra, utan mer att betrakta som en slags biprodukt av att vi mer direkt (och potentiellt på bekostnad av evolutionär framgång) kan påverka vårt eget mående.

Då alla dessa olika delsystem samsas inom en kropp (som alltså är en del som används av samtliga dessa system) måste kroppen överleva för att olika mål överhuvudtaget ska vara möjliga att uppnå; utan en kropp kan till exempel inte individen hjälpa till att säkra gruppens överlevnad. Det gör att system inriktade på den egna överlevnaden ofta prioriteras. Men inte alltid.

Då dessa delsystem ofta också har inlärningsförmåga måste vi, för att förstå hur de samspelar, också titta på vilken slags inlärning som sker. Eftersom tidig inlärning verkar ha stor betydelse för senare möjligheter och begränsningar ska vi därför börja där.

Tidig inlärning

Som litet barn kan människan ännu inte föröka sig eftersom hon inte blivit könsmogen. Hon är dessutom inte särskilt överlevnadsduglig utan behöver andras hjälp och skydd för att klara sig. Det gör att mycket av de inlärningar som sker i tidig barndom sker inom ramen för det övergripande målet egen överlevnad.

Barnet är alltså för sin överlevnad beroende av andra och anknytningsbehovet är därför starkt aktiverat. Men då systemen som skapar anknytningsbehovet antagligen bygger på, och använder sig av, funktioner för flockinriktad motivation kommer även motivation inriktad på gruppens överlevnad att aktiveras.

Det förhållningssätt barnet lär in för att säkra sin plats i "flocken" som utgörs av familjen kommer ofta att starkt prägla dennes framtida förhållningssätt till medlemskap i grupper, till samhället och till makthavare och auktoriteter. Det handlar alltså om en motivation som är inriktad på den egna överlevnaden genom att lyckas vara accepterad i gruppen.

Tidigt kommer barnet också att i viss mån kunna hantera sitt eget mående. Hon kan till exempel rikta uppmärksamheten bort ifrån något som får henne att må dåligt och istället fokusera på sådant som skapar välmående. Denna målinriktning blir alltså ofta att fungera som en slags känslomässig "flyktmekanism".

Senare inlärning

Den tidiga inlärningen lägger alltså oftast en grund som präglar individen starkt under resten av livet. Men senare inlärning kan omforma denna om den är tillräckligt stark. Ibland handlar det då om mer traumatiserande inlärning vilken också kommer att handla mycket om egen överlevnad och anknytningsinriktad motivation.

Under tonåren kan stark inlärning ske inom ramen för motivation inriktad på gruppens överlevnad som kan modifiera en del tidigare inlärning. Det handlar då om lojalitet med gruppen som aktiveras genom bildandet av grupperingar som ofta sker i den åldern.

Men även inlärning som handlar om avkommans överlevnad kan aktiveras och bli stark. Det gäller givetvis främst när individen själv får barn. Men även innan dess kan sådan inlärning ske. Det beror på att motivationen inte enbart behöver aktiveras av den egna avkomman utan kan även aktiveras av andra, både djur och människor. Människan har starka behov av att omvårda och skydda andra.

Slutord

Sammantaget kan människan alltså betraktas som åtminstone fyra målinriktade system i en och samma kropp. Dessa system använder sig av kroppen för att uppnå sina mål. Systemen måste alltså samsas om den resurs kroppen utgör.

Systemet som är inriktat på den egna överlevnaden kommer, som framgår ovan, ofta få stort spelrum eftersom det ofta är fördelaktigt även för de andra systemen att kroppen fortlever. Ibland är de dock inriktade på att offra kroppen, helt eller delvis, för att främja sina mål.

De olika systemen kan alltså hamna i konflikt och det behöver inte handla om att offra livet. Även att bara offra bekvämlighet innebär att offra lite av överlevnadschansen och kan alltså så tillvida ske på bekostnad av målet "egen överlevnad".

Vid konflikter kommer ofta det i situationen starkaste systemet att vinna och använda kroppen för sina ändamål. Men om två system är någorlunda jämbördiga kan konflikten bli mer bestående så att vi blir att sitta fast i ett dilemma. De fyra systemen samverkar dock också ofta utan konflikter.

Medeltiden ur ett maktanalysperspektiv

Medeltiden var till stor del en lång och stabil period och därför lämplig att använda som utgångspunkt för en historisk analys. Jag kommer göra en grov övergripande analys huvudsakligen i syfte att prova det maktanalytiska verktyget.

Medeltiden präglades av att bönder och livegna jobbade ihop den mat de själva behövde för sin överlevnad samt även mat och annat till överheten vilken utgjordes av kung, adel och präster. Överheten ägde och kontrollerade jorden vilket möjliggjorde denna ordning.

Våld/tvång/hot

Våldsmakten var under medeltiden starkt centrerad. Borgen och riddarens utrustning var överlägsna alla enklare samtida försvar och vapenslag varför till exempel en riddare ensam kunde besegra en stor grupp bönder.

Riddarens rustning och vapen var svåra och dyra att konstruera varför endast ett fåtal hade tillgång till dessa. De krävde också lång tid med mycket träning för att bemästra.

Riddartidens vapensystem bör vara ett bra exempel på det Carroll Quigley syftade på när han hävdade att demokrati endast tenderar att uppstå när de mest effektiva vapnen är tillgängliga för det stora flertalet. Medeltidens vapenteknologi gagnade maktcentrering.

Ekonomi/produktion

Den huvudsakliga produktionen systemet var centrerat kring under medeltiden var odlad mat för överlevnad. Det innebar att jorden överheten kontrollerade var en viktig resurs som bönder och livegna fick bruka mot en avgift.

En annan viktig resurs överheten kunde erbjuda var beskydd innanför borgens murar när fiender hotade anfalla. Bägge resurserna, beskydd och odlingsbar jord, var helt kontrollerade av överheten varför underklassen var starkt beroende.

Underklassen hade bara sin egen arbetskraft att erbjuda. Eftersom jordbruksmetoden inte var avancerad var individens kompetens inte ovanlig utan individerna var utbytbara då de flesta kunde utföra ungefär samma arbete.

Underklassen hade alltså inte någon motmakt så länge de var tillräckligt många för att bruka den befintliga jorden och skapa tillräckligt med mat åt överheten. När många dog under pesten ändrades detta, som jag förstått det, och arbetskraft, som alltså blivit mer sällsynt, värderades upp; underklassen fick mer makt.

Påverkan/information

Kyrkan var den huvudsakliga utövaren av påverkansmakt. Den formade kristendomen till en ideologi som rättfärdigade överhetens arvsrätt till jorden och utlovade belöning i livet efter detta om man skötte sig och anpassade sig till ordningen.

Maktmetoder

När det gäller de fem maktmetoderna övervakning och kartläggning, allianser och samarbeten, att dölja makt, att visa makt samt monopol kan vi konstatera att vissa av dessa är mer intressanta att analysera i detta sammanhang.

Vi kan kort konstatera att överheten verkar ha haft ett gemensamt intresse av att upprätthålla den ovan beskrivna ordningen av monopol inom vålds- och produktionsmakt varför de kan sägas ha samarbetat kring detta. Även dåtidens huvudsakliga form av massmedia (påverkansmakt), prästens predikan, var monopoliserad.

Övervakning och kartläggning bör inte ha varit en stor del av verksamheten eftersom underklassen var så pass kontrollerad. Vålds- och påverkansmakten verkar ha varit väl synlig i form av borgar, slott och riddare samt stora kyrkor och katedraler. Produktionsmaktens egentliga förhållande, att rätten till jorden inte självklart tillhörde överheten, doldes genom de av kyrkan skapade föreställningarna.

Kultur

I Europa fanns enligt Kevin MacDonald en individualistisk djupkultur med rötter i indoeuropeiska männerbund och skandinavisk jägar- och samlarkultur. Delar av denna individualistiska djupkultur verkar ha motverkats hos underklassen genom en högre grad av förtryck.

Samtidigt verkar monogami och exogami, som är en del av denna individualistiska djupkultur, ha stärkts beroende på att kyrkan därigenom ökade sin egen makt genom att motverka klanbildning hos kung och adel.

Detta lade i förlängningen en del av grunden för industrialisering och en stark medelklass under den senare kapitalistiska eran. På många sätt stärktes på så vis i förlängningen djupkulturen trots de kollektivistiska dragen i medeltidens kultur.

Den väldigt stabila ordningen och dess ideologi verkar annars starkt ha hämmat utforskande och tänkande (något som har rötter i den individualistiska djupkulturen) som spirade under antiken och senare återigen under renässansen.

Förändringar under medeltiden

En gradvis förändring som alltså skedde under medeltiden var att kyrkan ökade sin makt genom betoningen av monogami och exogami. En annan förändring var att det växte fram en klass som ägnade sig åt handel. Denna klass blev med tiden allt mäktigare.

Enligt Marx berodde det på att det efter hand uppstod överskott eftersom systemet bara var inriktat på att producera det överheten behövde, främst i form av mat. Överskottet möjliggjorde handel utanför det ovan beskrivna systemet.

En annan förändring var uppfinningar inom vapenteknologi som gjorde att riddarnas betydelse gradvis minskade. Kungen kunde efter hand i större omfattning skapa arméer vilket ökade dennes makt på adelns bekostnad.

Slutord

Jag har här inte tagit upp något om dynamiken mellan olika riken. Men vi kan nog åtminstone anta att intressegemenskapen huvudsakligen var stor inom överheten i det kristna Europa. Ej heller har jag sagt något om tillblivelsen av det stabila systemet eller hur det slutligen upphörde. Anledningen är att fokus här varit att testa analysverktygen på ett avgränsat utsnitt ur historien.

Det kan i ovanstående finnas felaktigheter beroende på min bristande kunskap. Det finns säkert mycket intressant som borde tagits med som jag missat. Jag tror dock, trots sådana eventuella brister, att testet visat på intressanta möjligheter hos analysverktyget.

Analys av historien

Stabilitet, makt och kultur

 

Jag tänker här beskriva några lämpliga utgångspunkter när man analyserar och försöker förstå historien. Jag kommer ibland använda människans tidiga historia som exempel även om analysmetoden är mer givande när den appliceras på den senare historien vilket kommer att framgå i kommande artiklar.

Utgångspunkterna är stabilitet, makt och kultur. Stabilitet uppstår genom en viss maktkonfiguration vilket i sin tur påverkar kulturen. Så frågeställningen blir ofta hur maktrelationerna ser ut under en viss stabil period och hur dessa maktrelationer gör perioden stabil; samt hur kulturen formas i relation till detta och bidrar till stabiliteten.

Stabilitet

Stabilitet är givetvis något relativt. Men i historien verkar perioder av större ordning, som skapar förutsägbarhet för de då levande, återkommande uppstå. Sådan perioder av stabilitet är lämpliga hållpunkter i vår analys.

Makt

Dessa perioder av stabilitet verkar hänga nära samman med hur maktförhållandena ser ut. Makt kan i sin tur analyseras utifrån de former av maktutövande som finns samt de metoder som kan användas inom dessa former. Dessutom är det intressant att titta på huruvida makten är centraliserad eller spridd.

Former av makt

Den mänskliga historien går alltså till stor del att förstå genom att reda ut hur maktförhållandena sett ut. Maktförhållandena går i sin tur att förstå genom att se det som att makt kan finnas i tre olika former:

• Våld/tvång/hot

• Ekonomi/produktion

• Påverkan/information

Om vi utifrån detta tittar på människans tidiga historia kan vi konstatera att hon inte var hotad, tvingad eller utsatt för våld utan levde fredligt och fritt. Människor levde i relativt små grupper som själva samlade och jagade det de behövde. Ingen utövade heller alltså någon makt över dem genom att producera den mat de behövde för sin överlevnad.

Den enda makt individen var utsatt för var den påverkan de kulturella normerna och idealen utövade. Individens behov av att öka sin sociala status trycktes starkt ner av de normer som verkade för att gruppen skulle kunna undvika inre stridigheter.

Metoder för maktutövande

Det finns åtminstone fem olika metoder som kan användas inom de tre formerna för maktutövande. De fem metoderna är:

• Övervakning och kartläggning

• Allianser och samarbeten

• Att dölja makt

• Att visa makt

• Monopol

Eftersom människan i sin tidiga historia endast var utsatt för kulturens påverkan är det exemplet här mer otydligt. Men vi kan ändå konstatera att kulturen i sig antagligen var ett monopol och att alla medlemmar i en kultur ständigt övervakar sig själva och varandra.

Vidare kan man beskriva kulturen som ett samarbete där kulturens makt över medlemmarna ibland är dold och ibland visar sig för individen.

Centraliserad respektive spridd makt

Huruvida makten är centraliserad eller spridd är bland annat intressant i en slags demokratiaspekt. Om makten är centraliserad kommer det stora flertalet att vara förtryckta men om makten är spridd råder maktdelning och samhället kan ses som mer demokratiskt.

När det gäller människans tidiga historia sker ju en maktutövning genom kontinuerlig social påverkan i form av upprätthållande av vissa normer. Då alla deltar i detta normupprätthållande får makten anses vara spridd så att en mer demokratisk maktspridning råder.

Organisation och kultur

Eftersom en organisation är en beslutad ordning går det till stor del att tänka på makt som organisation (och vise versa). Likheterna är stora. Men även kultur påminner i sin struktur mycket om organisation varför dessa inte alltid är lätta att särskilja från varandra.

Maktperspektivet täcker huvudsakligen in organisation varför organisationsperspektivet därigenom indirekt finns med vid historieanalys. Däremot finns det anledning att även titta på kultur.

Kultur

Om vi tittar på kulturen i ett samhälle vid en viss tidpunkt kommer den att präglas av några olika faktorer. För det första finns en djupkultur från den tidigare historien som påverkar hur samtidskulturen blir utformad.

Om sedan samtiden är i en relativt stabil period finns baserat på djupkulturen en övergripande samtidskultur som växt fram utifrån de rådande maktförhållandena. De olika makthavarna vill givetvis öka sin egen makt men de vill samtidigt inte att hela maktbygget ska rasa. Detta kommer att prägla den övergripande samtidskulturen.

Inom denna övergripande kultur finns olika intressegemenskaper (sociala klasser) vilka utvecklar egna subkulturer där det kan förekomma subkulturer inom subkulturer. Slutligen påverkar makthavare undersåtarna i syfte att forma dessas kultur makthavarna till gagn (genom påverkans-/informationsformen av makt).

Kulturen kan alltså ses som en "rysk docka" med subkulturer inom subkulturer där djupkulturen utgör den största inneslutande dockan. Detta påminner om jagets olika föreställningsvärldar i den integrerande personlighetsteorin.

Kulturen kommer att förändras beroende på hur maktförhållanden och annat förändras. Kulturen kan till exempel förändras beroende på ändrade levnadsförhållanden som exempelvis ökat välstånd respektive fattigdom.

Slutord

Eftersom en viktig utgångspunkt är det stabila centrerade maktläget är det intressant att undersöka hur maktcentreringen bryts. Det bör kunna ske på olika sätt och behöver kanske inte alltid vara våldsam eller ens särskilt turbulent.

Makthavare brukar dock vanligen inte vilja lämna ifrån sig makt varför våld och turbulens antagligen är vanliga. Snabbhet och omfattning hos förändringar bör vara faktorer som påverkar. Ett exempel på vad som verkar ha varit ett relativt lugnt maktskifte var när Sovjetunionen föll.

Ett annat exempel där själva omorganiseringen kanske kan ske någorlunda lugnt skulle kunna vara när förändringen i maktförhållanden inte orsakats av andra människor utan till exempel av en naturkatastrof.

Slutligen kan det vara intressant att konstatera att makt nog bör betraktas som ett nollsummespel; åtminstone så länge vi definierar makt som något som finns i relation till andra människor. För i så fall bör en individs maktökning innebära en eller flera andras maktminskning. Så även om vi kan spela spel som inte är nollsummespel inbegriper det i så fall inte maktspel.

Organisation och kultur (genom historien)

Eftersom en formell organisation är en beslutad ordning går det till stor del att tänka på makt som organisation (och vise versa). Likheterna är stora. Men även kultur påminner i sin struktur mycket om organisation varför dessa inte alltid är lätta att särskilja från varandra. 

 

Organisation i kultur

I en kultur (som till exempel den jämlikhetssträvande kultur som präglade människans tidiga historia) kommer människor ibland också att fatta medvetna beslut om vad gruppen ska göra. I de fallen fungerar gruppen som en organisation.

När det gäller grupper under människans tidiga historia motverkade normerna hierarkier. Därför var antagligen alla medlemmar i större utsträckning delaktiga i beslutsfattandet och ordningen var därför mer demokratisk. I den senare historien är kulturen ofta mer hierarkisk och medlemmar med högre status får då mer makt vid medvetet kollektivt beslutsfattande (utöver den makt de redan har som rollmodeller).

Men i en kultur har redan normer vuxit fram och många "beslut" är på så sätt redan "fattade" (citationstecknen syftar på att normer ofta växer fram utan medvetna beslut). Det som utmärker en kultur är snarare att den fungerar organiskt utan att medvetna beslut behöver fattas; alla vet redan vad som gäller.

 

Kultur i organisation

I en organisation finns inga sådana oskrivna regler utan ordningen kan ändras direkt genom ett nytt medvetet beslut från de som har makt över organisationen. Men det hindrar inte att kultur också uppstår i en organisation.

Kultur kan dels skapas medvetet uppifrån genom att beslutsfattarna använder påverkansmetoder för att skapa internaliserade föreställningar hos organisationens medlemmar. Men kultur uppstår också spontant närhelst människor samverkar med varandra. Därför uppstår också kultur spontant i organisationer. Dessutom delar vanligen redan människor i organisationen viss kultur.

Slutord

I historiska sammanhang är dessa flytande gränser mellan organisation och kultur kanske särskilt intressanta när det handlar om intressegemenskaper (sociala klasser). Människor med samma viktiga gemensamma mål kan till exempel ofta komma att samverka även utan att någon medveten kommunikation skett.

Det kan till exempel ibland innebära att handlare i praktiken kan bilda en priskartell utan att ha samtalat och konspirerat (även om det givetvis också förekommer priskarteller i form av medveten sammansvärjning). De behöver bara tänka sig in i de andra handlarnas situation för att inse vilken prissättning som ligger i hela den informella gruppens intresse, deras eget liksom de andras.

Exemplet visar på att det som ligger bakom både kultur och organisation är de mål som är viktiga för beslutsfattarna. I en kultur är det gemensamma mål för hela gruppen medan det i en organisation handlar om målen för de som kontrollerar organisationen.

Handlarnas priskartell i exemplet ser kanske utifrån ut att vara en medveten sammansvärjning, det vill säga en slags (internt demokratisk) organisation. Men egentligen är det mer att betrakta som en kultur som spontant uppstått genom det gemensamma intresset.