Hypnotisk retorik

För många år sedan skapade jag tillsammans med Mattias Karlsson och Lars Thomasson en kurs i vad vi kallade hypnotisk retorik. Jag tänker här belysa vad som, i mina ögon, skiljer hypnotisk retorik från klassisk dito.

Mål med kommunikationsakten

Det viktigaste inom både hypnotisk och klassisk retorik, är att veta vad det är man vill åstadkomma genom att kommunicera i ett specifikt sammanhang. Ofta vill man påverka och förändra motivation, föreställningar och/eller beteenden.

Man kan ofta behöva förändra flera saker för att åstadkomma det man främst är ute efter. Till exempel kan man först behöva förändra föreställningar för att sedan kunna förändra motivationen, vilket sedan i sin tur ger möjlighet att förändra beteenden.

Inom klassisk retorik ligger detta ganska nära "talarens tre plikter"; delectare (att behaga sin publik), docere (att undervisa sin publik) och movere (att (be)röra sin publik). Dessa plikter svarar till viss del mot Aristoteles tre övertalningsmedel: ethos, logos och patos.

Grunden i hypnotisk retorik

Dessa tre (ethos, logos och patos) förs ofta fram som något av grundstenarna inom klassisk retorik. Men inom hypnotisk retorik ser det lite annorlunda ut. Grunden i hypnotisk retorik är densamma som grunden i hypnos.

Inom hypnotisk retorik, liksom inom den klassiska retoriken, är ethos en grundsten. De andra två grundstenarna är suggestioner och kairos.

Ethos

Ethos kan inom hypnos beskrivas som andras förtroende för dig. För att de ska låta sig påverkas behöver de vanligen tro att du är kompetent inom det område du försöker bedriva påverkan samt att du vill dem väl och inte har några dolda agendor som går emot deras intressen.

Genom att underhålla och "trollbinda" de du kommunicerar med kan du visserligen smyga in påverkan även då de har ett lågt förtroende för dig. Men du behöver som minimum skydda ethos så att förtroendet inte sjunker och de börjar värja sig. För om det sker kanske de slutar att lyssna på dig och då minskar möjligheten till påverkan avsevärt.

Suggestioner

I hypnos innebär suggestioner ibland vädjan till förnuftet (logos) eller vädjan till känslan (patos) men det inrymmer också mycket annat. Suggestioner inom hypnos och hypnotisk retorik är all kommunikation som syftar till att påverka.

Det kan handla om vad du säger eller låter bli att säga, hur du klär dig, vad du gör och inte gör, med mera... Allt kan vara en suggestion om du använder det som kommunikation i syfte att nå de mål du har med kommunikationen.

Kairos

Kairos förekommer också inom klassisk retorik även om det inte nämns lika ofta som ethos, logos och patos. Wikipedia beskriver kairos så här:

"Som begrepp inom retoriken handlar kairos om att säga rätt ord vid rätt tillfälle, något som är oerhört viktigt i en retorisk situation. Det handlar också om att behärska konsten att veta var i ett tal olika argument, exempel och liknande bör placeras. Kairos är också de möjligheter som man får som talare, de kritiska ögonblick där vi får möjlighet att säga något och förmedla ett budskap."

Från ett hypnosperspektiv kan vi tänka på kairos som iakttagelse och bedömning. Det handlar ytterst om att förstå de man kommunicerar med så att man kan förutspå hur de kommer att reagera på en specifik suggestion.

Slutord

Jag kanske ska tillägga att hypnosens förståelse av trans berikar den hypnotiska retoriken med något som jag inte tror formaliserats inom klassisk retorik. Att kunna känna igen den lätta trans som ofta skapas till exempel när åhörare "fängslas" av en berättelse ger utövaren av hypnotisk retorik en fördel i att kunna lägga märke till möjligheten till att vid rätt tillfälle ge lämplig suggestion.

Utöver dessa grunder innehåller hypnotisk retorik alla verktyg som finns inom retorik och hypnos. Det kan till exempel handla om språkmönster och retoriska figurer. Men även om man skulle sakna dessa verktyg räcker det väldigt långt med bara dessa grundstenar.

Om du börjar träna hypnotisk retorik utifrån detta kommer du med tiden själv, utan att gå till externa källor, att kunna upptäcka och utveckla mycket av det som formaliserats inom retorik och hypnos. Men det går givetvis snabbare och lättare att studera sådant andra redan upptäckt och utvecklat.

NLP och modellering

NLP står för Neuro-Lingvistisk Programmering. Det är en metod som kanske mest används inom terapi och coaching, men även inom försäljning, förhandling, utbildning, med mera. Många som får erfara NLP upplever nog metoden som en blandning av kognitiv psykologi (till exempel KBT) och hypnos.

Men egentligen är NLP, som jag förstår den, i grunden modellering. Det de flesta som kommer i kontakt med är beteendemodeller som tagits fram genom modellering. Det är användandet av dessa modeller som ofta kan upplevas som till exempel liknande KBT.

En anledning till KBT-likheten är att många av NLPs modeller tagits fram genom att modellera just terapeuter. Då en av dessa terapeuter, Milton Erickson, var en av världens skickligaste hypnotisörer har även hypnos ofta fått en stor plats i NLP-utövande. Ett skäl till att just hypnos får så stor plats är att det ofta går att kombinera med andra modeller och metoder.

Modellering

Modellering är en metod för att kunna lära andra åstadkomma ett resultat någon individ visar sig kunna åstadkomma genom sitt beteende. Ett exempel på det är Milton Erickson var oerhört skicklig på att, ofta snabbt, sätta folk i hypnotisk trans.

Man börjar med att iaktta personen man modellerar för att få en "känsla" för vad den gör. Sedan går man vidare med att själv börja bete sig likadant. Om man inte får samma resultat går man tillbaka och iakttar personen för att sedan pröva igen.

Man försöker på så sätt "bli" den man modellerar utan att medvetet analysera. Det handlar främst om att undermedvetet fånga och härma dennes beteenden; både inre och yttre, medvetna och omedvetna. Metoden påminner lite om metod-skådespelarens; men med skillnaden att man här har inriktningen att kunna återskapa samma resultat som personen åstadkommer.

Först när man väl kan åstadkomma det eftersträvade resultatet genom sitt härmande börjar man analysera. Man har då tillgång både till sin egen erfarenhet av att utföra aktiviteten och sina observationer av hur förlagan utför aktiviteten. Därigenom har man en bra utgångspunkt för att förstå vad det är man, och modellen, gör för att åstadkomma resultatet.

Genom att mer medvetandegöra detta blir det sedan möjligt att pröva modellen genom att ta bort beteenden för att se om man fortfarande kan få resultatet. Man renodlar på så sätt och får fram det enklaste och mest effektiva sättet att åstadkomma resultatet. Modellen kan alltså bli mer effektiv än än förlagan.

Det sista steget är att lära ut de beteenden som modellen består av genom att hitta lämpliga träningsformat av modellens beteenden. När man kan lära andra att åstadkomma samma resultat som modelleraren och dennes förlaga har man en färdig modell.

Modellering genomsyrar NLP

Av det som jag hittills beskrivit låter det kanske huvudsakligen som att NLP bara innehåller ganska avgränsat använda modeller, med undantaget hypnos som jag nämnt ofta kan kombineras med andra modeller. Men i praktiken kombinerar man ofta många olika modeller när man använder NLP.

Det finns dock en omständighet som gör att NLP inte bara är modellerna, eller ens bara någon slags syntes av kombinationer av modeller. Omständigheten är att den grundläggande modelleringsmetoden genomsyrar NLP som helhet. Jag tänker ta upp två viktiga områden där man kan märka denna "genomsyrning"; kalibrering och installation.

Kalibrering

Kalibrering innebär i NLP-sammanhang ungefär det jag beskriver som iakttagelse och bedömning i hypnossammanhang. Det vill säga att det handlar om att träna upp förmåga att, när man använder NLP till exempel för för att hjälpa någon, förstå hur denne fungerar.

Det handlar om att märka vad som händer med den andre under processen, förstå varför det händer och vad man kan förvänta sig ska komma att hända med personen beroende på vad man gör.

När man lärt sig och integrerat NLP tillräckligt väl innebär kalibreringen ofta egentligen att man gör en slags modellering av den man försöker hjälpa. Man modellerar till exempel hur personen gör för att ha det problem den upplever sig ha.

Installation

Installation innebär i NLP att man tränar in nya beteenden (både inre och yttre beteenden som kan vara medvetna eller omedvetna). Skapandet av de nya lämpliga beteendena präglas, liksom kalibreringen, av modellering.

I och med att NLP-utövaren har modellerat individen kan den själv återskapa problemet hos sig själv. Skapandet av installationen är då ett slags internt modelleringsliknande testande på sig själv i syfte att hitta den lämpligaste utformningen för installationen. Installationen är alltså i sig att betrakta som en modell som ger det eftersträvade resultatet.

Slutord

Det finns alltså fler sätt på vilka modellering genomsyrar NLP utövat som applikation i olika sammanhang. Men kalibrering och installation är två av de viktigaste.

Grundläggande fenomenologi

Fenomenologi definieras så här av Stanford Encyclopedia of Philosophy: "Phenomenology is the study of structures of consciousness as experienced from the first-person point of view."

Jag föreslår här en gradering av fenomenologin i relation till hur säker kunskap vi kan utvinna genom att använda denna metod:

1. Den första graden ger säker kunskap men bara om den upplevelse vi har i nuet.

2. Den andra graden ger något mindre säker kunskap men kunskapen gäller då individens upplevelser mer generellt (baserat på minnen av tidigare upplevelser) och inte bara upplevelsen i detta nu. Med andra ord accepterar man här tiden som en faktisk verklighet.

3. Den tredje graden ger ytterligare något mindre säker kunskap men kan i gengäld säga något om en verklighet som går bortom den som individen upplever vilket i sin tur ger möjlighet att också säga mer om individens upplevelsevärld än vad de två lägre graderna kan. Man inkluderar alltså här en acceptans av rummet och materian som faktisk verklighet.

De olika graderna av fenomenologi rör sig alltså mot mindre säker kunskap. Men i gengäld rör de sig också mot rikare kunskap som kan säga mer om upplevelsen och det upplevelsen innehåller.

1. Första gradens fenomenologi - upplevelsen i nuet

Som redan konstaterats i bloggposten En fenomenologisk betraktelse är den upplevelse du just nu har det enda du kan vara helt säker på. De minnen du till exempel kan uppleva i stunden kan vara falska och upplevelse av kontinuitet och sammanhang kan också den vara falsk.

Men du kan konstatera att vissa kvaliteter finns i denna stund som till exempel förändring, olika åtskilda fenomen och, åtminstone relativ, oföränderlighet hos vissa fenomen.

Du kan också lägga märke till att mycket av dina upplevelser i nuet upplever du vara "verklighet". Du upplever dig till exempel se denna text samtidigt som du också upplever att den, texten, finns i verkligheten.

Men du kan också tänka på vad du gjorde precis innan du började läsa. Du upplever då istället ett minne. Det minnet upplever du också som verklighet, fast förfluten sådan. Som kontrast till detta kan du fantisera att du istället gjorde något helt annat. Fantasin kan vara realistisk eller orealistisk (till exempel att du teleporterade dig till månen och tillbaka igen). Du kan alltså i nuet uppleva verkligheten, ett minne eller en fantasi.

Vidare kan du i viss mån också påverka verkligheten i nuet. Du kan till exempel välja att rikta ditt fokus, till exempel mot att lyssna på ljud i din omgivning, så att din upplevelse förändras. Din uppmärksamhet kan vara mer eller mindre fokuserad. Du kan också flytta på ett föremål i din närhet och ändra den upplevda yttre verkligheten.

Men mycket kan du inte påverka i det du upplever som verklighet. Till exempel kan du inte påverka vilka ljud som förekommer i omgivningen (utom de du själv eventuellt producerar). Det är också många föremål du inte kan flytta på utan hjälp.

Vi kan alltså visserligen på detta vis utforska den upplevelse vi har just nu men utan att acceptera minnen som någorlunda korrekta "avbildningar" av tidigare upplevelser kommer vi inte så mycket längre än så här.

2. Andra gradens fenomenologi - acceptans av tid som faktisk verklighet

Om vi accepterar och jämför alla minnen vi har tillgängliga, och bedömer som tillförlitliga, kan vi konstatera att vi kan säga mer om upplevandets natur och gränser. Vi kan bland annat konstatera att det vi upptäckter när vi experimenterar med nu-upplevelsen även verkar gälla våra minnen.

Alla dina minnen präglas till exempel antagligen av förändring och upplevelse av flera olika fenomen. Mer generellt stöder antagligen alla dina minnen av vaken tillvaro antagandet att du bör ha fungerat på samma sätt som du gör i din nu-upplevelse vad gäller de saker som behandlades under första gradens fenomenologi.

Skillnad finns dock vad gäller minnen av drömmar. Om vi undantar lucida drömmar kan du antagligen inte minnas någon dröm där du kunnat påverka i samma grad som du kan påverka en fantasi.

Drömmar skiljer också ifrån det vakna tillståndets verklighets-upplevelse i det att de är mer oordnade och kaotiska. I drömmen upplever du vanligen skeendet som verklighet, på motsvarande sätt som du gör som vaken, men du kan inte förutse saker på samma sätt som du kan i det vakna tillståndet.

I anslutning till det kan vi också betrakta en helt annan typ av upplevelse som präglas av mer ordning och förutsägbarhet än vad till och med det vakna tillståndet gör. Det handlar då om skapade regelsystem som till exempel spel och lekar.

Dessa är helt förutsägbara inom ramen för de regler som uppställts. Det går till exempel i schack att förutse en ofrånkomlig matt inom två drag så länge spelaren också ser det. Reglerna utgör ett relativt slutet och på så sätt förutsägbart system. Men andra faktorer, som till exempel slump eller mänskliga misstag, kan givetvis öppna systemet för oförutsägbara faktorer.

Skapade regelsystem kan givetvis upplevas och till och med skapas i nu-upplevelsen. Men de blir mer intressanta först när vi expanderar fenomenologin till andra graden eftersom det möjliggör en större komplexitet och användbarhet.

Ännu mer intressant blir det när sådana system inte bara är till för lek och spel utan även kopplas till andra upplevelsevärldar. Ett exempel på det är språket som har en koppling till de andra upplevelsetyperna, och särskilt upplevelsen av verklighet.

Ett annat exempel är matematik som också har en stark koppling till den upplevda verkligheten. Vi kan till exempel konstatera att den, till synes, ofrånkomliga förekomsten av flera fenomen i nu-upplevelsen i sig lägger en direkt upplevelsebas för matematik.

Genom användande av regelsystem som verkar ha koppling till den upplevda verkligheten kan vi expandera vår förståelse och möjlighet att förutsäga. Om vi dessutom accepterar antagandet att det utöver vår upplevelse finns någon slags faktisk rumslig och materiell verklighet kan vi ytterligare öka användbarheten.

Eftersom det inte verkar vara orimligt att en faktisk fysisk verklighet som har koppling till vårt upplevande existerar bör vi kunna expandera fenomenologin ytterligare för att också ta hänsyn till detta.

En sak som stöder antagandet om en faktisk rumslig och materiell verklighet är till exempel att vi kan blunda ett tag. När vi sedan åter öppnar ögonen finns allt vi såg innan relativt oförändrat kvar. Det är alltså rimligt att anta att de fenomen vi upplevde finnas där fortsatte att existera även när vi blundade. De existerar i så fall alltså även då vi inte upplever dem.

3. Tredje gradens fenomenologi - acceptans av rum och materia som faktisk verklighet

Så även om vi inte kan vara lika säkra på förekomsten av en fysisk verklighet bortom vår upplevelse finns ändå starka skäl att anta att så trots allt är fallet. Och eftersom vi redan har accepterat minnen som en tillräckligt pålitlig källa bör det inte vara orimligt att expandera fenomenologin ett steg till.

Det vill säga att om vi tillåter oss att utforska våra upplevelser över (den upplevda) tiden baserat på våra minnen så bör vi även kunna tillåta oss att utforska våra upplevelser i (det upplevda) rummet med utgångspunkt i att rummet och materian faktiskt existerar i någon form.

Utifrån den positionen blir det också rimligt att anta att de varelser (bland annat människor liknande oss själva) som vi möter i våra vakna upplevelser också upplever på ett liknande sätt som vi själva upplever (varelser i drömmar och fantasier gör det dock antagligen inte).

Vi kan alltså konstatera att både den första och andra gradens fenomenologi är solipsistisk. Men i och med den tredje gradens fenomenologi lämnar vi solipsismen. Det öppnar möjligheten att på olika sätt undersöka även andras upplevelser.

Slutord

Det finns givetvis osäkerhet i den kunskap om en eventuell faktisk verklighet vi får genom vårt upplevande. Minnen kan vara falska och det vi upplever kan vara en illusion, en hallucination, ett missförstånd, eller liknande.

Men väldigt mycket talar ändå för att någon slags rumslig och temporal verklighet finns och att vårt upplevande sker i en fysisk kropp som är en del av denna verklighet. Utifrån det perspektivet är de olika graderna av fenomenologi kanske heller inte så lätta att renodla.

Vår nu-upplevelse är till exempel i sig väldigt sällan fri från minnen eller antaganden om en fysisk verklighet. För att vi till exempel ska kunna uppleva förändring måste någon slags minnesfunktion finnas med. En fullständig nu-upplevelse kan inte upplevas som föränderlig. Den andra och tredje gradens fenomenologi finns alltså antagligen nästan alltid närvarande, om än omedvetet, i försök till den första gradens.

Detta hindrar dock inte att det kan finnas intressant kunskap att vinna genom att föröka renodla de olika graderna av fenomenologi och utforska upplevelser utifrån dessa.

Minnets fenomenologi

I bloggposten En fenomenologisk betraktelse konstaterade jag att vi ytterst inte kan veta ifall de minnen vi har tillgång till i stunden faktiskt avspeglar något som verkligen har hänt. Med "verkligen har hänt" menar jag då ett upplevande motsvarande det du har i denna stund, när du läser detta. Huruvida det finns någon faktisk verklighet som upplevelsen ger sken av kan vi givetvis inte vara säkra på.

Du kan alltså egentligen inte helt säkert veta att du gjorde det du minns att du gjorde precis innan du började läsa detta. Helt säker kan du bara vara på att du upplever ett minne av det.

Minnen är opålitliga

Men om vi frångår den strikta fenomenologin och antar att det finns en faktisk verklighet enligt konventionellt föreställning och betraktar våra minnen från den utgångspunkten. Då kan vi ändå konstatera att de faktiskt inte är helt pålitliga. Vi minns inte allt och det vi minns är bara delar av det som skedde; vi minns inte alla detaljer.

Dessutom kan vi minnas fel, vilket de flesta nog har varit med om. Minnet är dynamiskt; inte en statisk fast avbildning. Man kan dessutom ha helt falska minnen av sådant som egentligen aldrig har hänt. Så även om minnen har en koppling till en faktisk förfluten verklighet är de inte helt pålitliga.

Minnet är alltså problematiskt som verktyg för att söka kunskap även om vi inte håller oss till en strikt fenomenologi. Det är dock det enda vi har utöver vår direkta upplevelse i nuet. Det finns därför all anledning att vara desto noggrannare med vårt minne så att vi åtminstone minskar risken för fel.

Minnet som upplevelse

Om du just nu tänker på vad du gjorde innan du började läsa denna text kommer du att uppleva någonting som gör att du får någon slags upplevelse av vad du gjorde. Denna upplevelse kommer att skilja sig från det du upplever när du läser texten eller om du lyfter blicken och ser dig omkring där du befinner dig.

Upplevelsen av minnet kommer att vara mer lik en fantasi. Du kan prova att fantisera att du gjorde något annat istället för det du minns att du gjorde. Det kommer troligen inte vara så stor skillnad i hur du upplever det bortsett från att du, på något sätt, vet att det ena är ett minne och det andra en fantasi.

Både det faktiska minnet och fantasin är antagligen mer lika varandra än vad de liknar upplevelsen av att läsa texten eller lyfta blicken och se dig om. Men någon slags skillnad gör att du vet att det ena är ett minne och den andra en fantasi.

Minnets nödvändighet för verklighetsupplevelsen...

Vi kan alltså särskilja tre olika slags upplevelser i nuet som vi kan kalla verklighetsupplevelse (till exempel upplevelsen du har om du nu lyfter blicken och ser dig om), minne (till exempel din upplevelse när du tänker på vad du gjorde innan du började läsa) och fantasi (till exempel din upplevelse av att fantisera om att du gjorde något helt annat precis innan du började läsa).

Men när du lyft blicken och återgår till att läsa finns också någon slags kontinuitet. Du vet att du lyfte blicken som ett experiment för att sedan återgå till läsningen. Kontinuiteten finns också i själva läsandet. Du minns sådant som du redan läst i denna text vilket bidrar till förståelsen av det du just nu läser.

Minnet är på många sätt oftast en del av den upplevelse vi har i stunden. Ibland är nu-upplevelsen mer "ren" och fri från minnen. Men oftast är den i varierande grad färgad av våra minnen. Vi skulle annars ha svårt att orientera oss, förstå och kunna agera.

Så minnet verkar ofta vara en nödvändig komponent för att vi ska kunna ha den verklighetsupplevelse vi faktiskt har i stunden. Dessutom är minnet en förutsättning för att vi ska kunna expandera den fenomenologiska betraktelsen bortom en väldigt begränsad sfär av nu-upplevelse.

 

...och fenomenologin

Vi bör givetvis ifrågasätta och undersöka våra minnen för att säkra deras användbarhet, till exempel i ett fenomenologiskt undersökande. Men de är också en förutsättning för att vi ska kunna säga något mer generellt.

Till exempel kan jag inte generalisera mina iakttagelser (som jag gjorde i bloggposten En fenomenologisk betraktelse) att vi upplever en åtskillnad mellan olika fenomen (till exempel olika ord i texten) till att gälla alla upplevelser.

För att kunna göra en sådan generalisering behöver jag anta att andra upplevelser jag minns faktiskt skett och att bristen på motexempel i mina minnen tyder på att det är en generell egenskap hos upplevelser att märka åtskillnad.

Om inte någon slags bakomliggande, relativt kontinuerlig, verklighet finns och om inte våra minnen avspeglar denna någorlunda väl kan vi inte generalisera. Vi behöver alltså acceptera minnets någorlunda korrekta avspegling av förflutna upplevelser som sann för att kunna ha en mer användbar och rikare fenomenologi.

 

Slutord

Sammanfattningsvis kan man säga att vi visserligen kan ha en nu-upplevelse av kontinuitet i upplevelser som också upplevs hänga samman med någorlunda korrekta minnen som vi upplever avspegla någon slags faktisk sammanhängande verklighet utan att så egentligen är fallet; det kan vara en illusion.

Men för att vi överhuvudtaget ska kunna operera med antagandet om en sådan faktisk verklighet måste vi också acceptera minnen som huvudsakligen, möjligen med några få undantag, någorlunda avspeglande upplevelser vi faktiskt haft.

Minnet är alltså en förutsättning för en sammanhängande verklighet ur sinnets (upplevandets) perspektiv. Detsamma gäller för ett fenomenologiskt perspektiv. För att vi ska kunna jämföra olika upplevelser och generalisera gällande dessa måste minnet finnas och fungera tillräckligt väl.

 

Hypnos - Metodsammanfattning

Jag kommer i denna bloggpost sammanfatta det jag skrivit om hypnos i de fyra föregående posterna, och då särskilt det som berör hypnos som metod.

Iakttagelse och bedömning

Iakttagelse och bedömning är central och något du använder genom hela den hypnotiska processen. Du inleder med att bedöma vad som är ett lämpligt sätt att börja ta personen in i trans och fortsätter kontinuerligt att iaktta vad som händer samt bedöma hur du går vidare för att nå de mål ni (du och den du hypnotiserar) eftersträvar. Slutligen bedömer du när målen är uppnådda så att ni kan avsluta processen.

Suggestioner

Suggestioner är det verktyg man huvudsakligen använder för att åstadkomma alla de resultat och delresultat man önskar inom hypnos. Du kan alltså till exempel använda suggestioner för att den du hypnotiserar ska ge tydligare information för dig att iaktta och bedöma om du behöver det.

Ofta kan suggestioner handla om att åstadkomma och förstärka det hypnotiska sinnestillståndet och andra hypnotiska fenomen. Men du kan också bedöma att du behöver förstärka förtroendet för dig hos den du hypnotiserar. Detta kan du också använda suggestioner till.

Det är viktigt att bedöma vilken "styrkenivå" du ska använda; suggestioner kan läggas på allt ifrån en subtil och dold nivå där individen är helt omedveten om suggestionen (men ändå kan komma att följa den) till en väldigt öppen och rak nivå där suggestionen är helt uttalad och medvetet uppfattad.

En mer subtil nivå är vanligen säkrare i det att risken är mindre att den åstadkommer någon oönskad reaktion (som till exempel att deras förtroende för dig minskar) men i gengäld är den ofta mindre kraftfull och skapar kanske därför inte någon reaktion (inklusive den eftersträvade).

Förtroende

Ju mer förtroende den du hypnotiserar har för dig desto större är chansen att den följer dina suggestioner. Om den helt förlorar förtroendet är risken stor att inga suggestioner kommer att fungera. Du måste alltså skydda förtroendet och det kan ofta vara gynnsamt att också göra det större.

Ett sätt att öka förtroendet är, som nämnts, att ge suggestioner om det. Ett exempel på en sådan suggestion (i vid bemärkelse) är att överraskande snabbt skapa ett tydligt hypnotiskt fenomen. Detta kommer ofta få till följd att individen blir övertygad om att du har stor kompetens vilket tenderar öka förtroendet.

Slutord

Den hypnotiska metoden handlar alltså om att ge lämpliga suggestioner utifrån dina iakttagelser och bedömningar av den du hypnotiserar. Samtidigt som du gör det behöver du också tänka på att behålla, och gärna öka, deras förtroende för dig.

Kom ihåg att alla människor är unika. Du behöver alltså alltid anpassa det du gör till den person du för tillfället hypnotiserar. Och även om du hypnotiserat en individ på ett visst sätt vid tidigare tillfällen kan du vara tvungen att göra något helt nytt vid nästa tillfälle.

Varken de eller du är oföränderliga. Allt förändras ständigt och hypnos bidrar till att saker ännu lättare kan förändras. Bejaka detta; förvänta dig förändring och sök ständigt nya vägar. Din kompetens kommer att växa ännu snabbare genom ett sådant förhållningssätt.

Hypnos - Hypnotiska fenomen

Jag har hittills i denna bloggpostserie om hypnos behandlat det hypnotiska sinnestillståndet, suggestioner och iakttagelse-/bedömningsförmåga. Jag tänker nu lite kort skriva om hypnotiska fenomen. Några kända sådana, till att börja med, är:

• Hypnotisk trans
• Dissociation
• Katalepsi
  
• Minnesförlust
• Förbättrat återkallande av ett minne
• Smärtlindring och smärtfrihet
• Hallucination
• Ideomotorfenomen
  
• Post-hypnotisk suggestion
  
• Regression
  
• Tidsförvrängning
  

Dessa går att använda på många olika sätt beroende på vad man försöker åstadkomma till hjälp för den man hypnotiserar. De är också väldigt användbara för att träna hypnos eftersom de ofta kan vara enkla att verifiera när man lyckas suggerera fram dem. Du kan till exempel märka när någon inte kommer ihåg sitt eget namn eller inte känner smärta då de borde göra det.

Det är fördelaktigt som hypnotisör att själv ha upplevt fenomenen. Till att börja med kan du söka upp en hypnotisör som suggererar fram det du vill uppleva. Sedan är det bra om du också tränar dig så att du själv kan framkalla fenomenen hos dig själv genom självhypnos.

På så sätt kommer du att mer effektivt kunna hjälpa den du hypnotiserar till att uppleva fenomenen genom att också samtidigt framkalla dem hos dig själv (dra nytta av att sinnestillstånd "smittar"). Det kommer också att vara lättare att bedöma hur väl den du hypnotiserar lyckas få tillgång till fenomenet tack vare att du själv vet hur fenomenet upplevs.

Hypnos - Iakttagelse- och bedömningsförmåga

Detta är den tredje bloggposten om hypnos. Jag har tidigare skrivit om det hypnotiska sinnestillståndet och suggestioner. Jag kommer här att behandla ytterligare en viktig komponent; hypnotisörens iakttagelse- och bedömningsförmåga.

Sinnesbaserad iakttagelse

Iakttagelseförmåga handlar om att märka vad som händer med den du hypnotiserar. Det handlar alltså om att med alla sinnen i realtid iaktta vilka förändringar som sker med personen. Börjar den till exempel andas på ett annat sätt?

Detta kan du märka genom att du ser eller hör förändringen i andning. Om du vidrör den du hypnotiserar kan du också känna det taktilt.

Du kan även märka förändringar genom spegelneuroner. Spegelneuroner är förklaringen till att vi till exempel kan uppleva ett obehag om vi ser någon slå sig på tummen; som om vi själva skadade oss. Genom spegelneuronerna kan du även känna en känsla (emotion) den andre upplever i stunden.

Bedömning av förändring hos den hypnotiserade

När du iakttar att någons sinnestillstånd eller beteende förändras kan du även tolka och bedöma vad förändringen beror på och vad den innebär. Är förändringen en reaktion på dina suggestioner? Reagerar den med att följa suggestionen eller reagerar den på något annat sätt? Reagerar den på något ljud från gatan?...

Innebär förändringen att personen nu är mer eller mindre mottaglig för vissa suggestioner? Innebär den att individens förtroende för dig förändrats?...

Bedömning av förväntad verkan av suggestioner

Ju mer erfarenhet du har av att hypnotisera desto mer kommer du att träna upp mer rimliga förväntningar gällande vilka reaktioner olika personer kan uppvisa på olika suggestioner i olika situationer. Ju mer erfarenhet du har av att interagera med en specifik individ desto mer kommer du dessutom att kunna förutsäga just den personens reaktioner.

Slutord

Träna på alla tre formerna av iakttagelse och bedömning genom att vara närvarande och pröva dig fram. Pröva till exempel att förstärka en reaktion genom att ge fler suggestioner i samma riktning och iaktta vilka reaktioner det ger.

Fråga också den du hypnotiserar om dennes upplevelse och reaktioner. Men var medveten om att den kanske inte själv är medveten om vad som faktiskt händer/hände. Den kanske även själv misstolkar eller, av någon anledning, ljuger om det den upplevt.

Så länge du hela tiden försöker motbevisa dina egna hypoteser och söker alternativa förklaringar kommer du att kunna förfina din iakttagelseförmåga och dina bedömningar. En väl ifrågasatt iakttagelse/bedömning som fortfarande, trots hårda tester, verkar hålla har goda chanser att stämma med verkligheten.

Det viktiga här är alltså att träna och bli allt bättre på att i realtid;

• lägga märke till förändringar hos individen.
  
• bedöma vad förändringar hos individen beror på och vad de innebär.
• bedöma vilket resultat olika suggestioner kommer att ge.