Minnets fenomenologi

I bloggposten En fenomenologisk betraktelse konstaterade jag att vi ytterst inte kan veta ifall de minnen vi har tillgång till i stunden faktiskt avspeglar något som verkligen har hänt. Med "verkligen har hänt" menar jag då ett upplevande motsvarande det du har i denna stund, när du läser detta. Huruvida det finns någon faktisk verklighet som upplevelsen ger sken av kan vi givetvis inte vara säkra på.

Du kan alltså egentligen inte helt säkert veta att du gjorde det du minns att du gjorde precis innan du började läsa detta. Helt säker kan du bara vara på att du upplever ett minne av det.

Minnen är opålitliga

Men om vi frångår den strikta fenomenologin och antar att det finns en faktisk verklighet enligt konventionellt föreställning och betraktar våra minnen från den utgångspunkten. Då kan vi ändå konstatera att de faktiskt inte är helt pålitliga. Vi minns inte allt och det vi minns är bara delar av det som skedde; vi minns inte alla detaljer.

Dessutom kan vi minnas fel, vilket de flesta nog har varit med om. Minnet är dynamiskt; inte en statisk fast avbildning. Man kan dessutom ha helt falska minnen av sådant som egentligen aldrig har hänt. Så även om minnen har en koppling till en faktisk förfluten verklighet är de inte helt pålitliga.

Minnet är alltså problematiskt som verktyg för att söka kunskap även om vi inte håller oss till en strikt fenomenologi. Det är dock det enda vi har utöver vår direkta upplevelse i nuet. Det finns därför all anledning att vara desto noggrannare med vårt minne så att vi åtminstone minskar risken för fel.

Minnet som upplevelse

Om du just nu tänker på vad du gjorde innan du började läsa denna text kommer du att uppleva någonting som gör att du får någon slags upplevelse av vad du gjorde. Denna upplevelse kommer att skilja sig från det du upplever när du läser texten eller om du lyfter blicken och ser dig omkring där du befinner dig.

Upplevelsen av minnet kommer att vara mer lik en fantasi. Du kan prova att fantisera att du gjorde något annat istället för det du minns att du gjorde. Det kommer troligen inte vara så stor skillnad i hur du upplever det bortsett från att du, på något sätt, vet att det ena är ett minne och det andra en fantasi.

Både det faktiska minnet och fantasin är antagligen mer lika varandra än vad de liknar upplevelsen av att läsa texten eller lyfta blicken och se dig om. Men någon slags skillnad gör att du vet att det ena är ett minne och den andra en fantasi.

Minnets nödvändighet för verklighetsupplevelsen...

Vi kan alltså särskilja tre olika slags upplevelser i nuet som vi kan kalla verklighetsupplevelse (till exempel upplevelsen du har om du nu lyfter blicken och ser dig om), minne (till exempel din upplevelse när du tänker på vad du gjorde innan du började läsa) och fantasi (till exempel din upplevelse av att fantisera om att du gjorde något helt annat precis innan du började läsa).

Men när du lyft blicken och återgår till att läsa finns också någon slags kontinuitet. Du vet att du lyfte blicken som ett experiment för att sedan återgå till läsningen. Kontinuiteten finns också i själva läsandet. Du minns sådant som du redan läst i denna text vilket bidrar till förståelsen av det du just nu läser.

Minnet är på många sätt oftast en del av den upplevelse vi har i stunden. Ibland är nu-upplevelsen mer "ren" och fri från minnen. Men oftast är den i varierande grad färgad av våra minnen. Vi skulle annars ha svårt att orientera oss, förstå och kunna agera.

Så minnet verkar ofta vara en nödvändig komponent för att vi ska kunna ha den verklighetsupplevelse vi faktiskt har i stunden. Dessutom är minnet en förutsättning för att vi ska kunna expandera den fenomenologiska betraktelsen bortom en väldigt begränsad sfär av nu-upplevelse.

 

...och fenomenologin

Vi bör givetvis ifrågasätta och undersöka våra minnen för att säkra deras användbarhet, till exempel i ett fenomenologiskt undersökande. Men de är också en förutsättning för att vi ska kunna säga något mer generellt.

Till exempel kan jag inte generalisera mina iakttagelser (som jag gjorde i bloggposten En fenomenologisk betraktelse) att vi upplever en åtskillnad mellan olika fenomen (till exempel olika ord i texten) till att gälla alla upplevelser.

För att kunna göra en sådan generalisering behöver jag anta att andra upplevelser jag minns faktiskt skett och att bristen på motexempel i mina minnen tyder på att det är en generell egenskap hos upplevelser att märka åtskillnad.

Om inte någon slags bakomliggande, relativt kontinuerlig, verklighet finns och om inte våra minnen avspeglar denna någorlunda väl kan vi inte generalisera. Vi behöver alltså acceptera minnets någorlunda korrekta avspegling av förflutna upplevelser som sann för att kunna ha en mer användbar och rikare fenomenologi.

 

Slutord

Sammanfattningsvis kan man säga att vi visserligen kan ha en nu-upplevelse av kontinuitet i upplevelser som också upplevs hänga samman med någorlunda korrekta minnen som vi upplever avspegla någon slags faktisk sammanhängande verklighet utan att så egentligen är fallet; det kan vara en illusion.

Men för att vi överhuvudtaget ska kunna operera med antagandet om en sådan faktisk verklighet måste vi också acceptera minnen som huvudsakligen, möjligen med några få undantag, någorlunda avspeglande upplevelser vi faktiskt haft.

Minnet är alltså en förutsättning för en sammanhängande verklighet ur sinnets (upplevandets) perspektiv. Detsamma gäller för ett fenomenologiskt perspektiv. För att vi ska kunna jämföra olika upplevelser och generalisera gällande dessa måste minnet finnas och fungera tillräckligt väl.