Kort om beslutsgrupper

I den förra bloggposten om kulturers sårbarhet konstaterade jag att beslutsgrupper idag (och kanske sedan långt tillbaka) är de aktörer som vanligen har störst makt och alltså är de vi främst bör beakta när vi försöker förstå samhällsskeenden.

En beslutsgrupp består av individer som samarbetar frivilligt; vanligen för att främja mål som gagnar samtliga medlemmar. I mäktiga beslutsgrupper har individerna givetvis var och en mycket makt och samtliga strävar vanligen efter att öka sin makt.

I och med att den mäktiga beslutsgruppens medlemmar har gemensamt intresse bildas i någon mån en kultur. Kulturen spelar dock antagligen en väldigt liten roll i detta sammanhang så att inga eller få mål inriktade på beslutsgruppskulturens överlevnad får särskilt stort spelrum.

Det beror på att det troligen ofta handlar om ganska få individer som dessutom är väldigt medvetet fokuserade på sitt eget mål. Samarbetet handlar i så hög grad om att samtliga medlemmars medvetna mål ska förverkligas att det inte finns utrymme för att bilda en egentlig stark kultur där omedvetna mål inriktade på kulturens överlevnad kan växa fram.

Beslutsgruppen är antagligen oftast att betrakta som konsensusbaserad där förhandlingar sker mellan medlemmarna tills ett konsensusbeslut kan fattas. Det är antagligen ofta en informell sammanslutning där antalet medlemmar kan variera baserat på vilket mål man för stunden eftersträvar.

Även besluten är antagligen vanligen informella och något som bara medlemmarna känner till. Vi som försöker analysera kan alltså antagligen oftast bara ställa upp obekräftbara hypoteser om vilka beslut som tagits. Sådana hypoteser kan dock vara bättre eller sämre underbyggda, bland annat baserat på hur de förhåller sig till fakta och andra hypoteser i ett koherensnät.

Kulturers sårbarhet

Kultur uppstår spontant när människor har någon slags intressegemenskap. Den har sin grund i flockfunktioner och finns inte bara hos människan utan även hos andra flocklevande djur. Den är alltså inte en medvetet beslutad ordning utan formas kollektivt dynamiskt i samspelet mellan deltagarna.

Eftersom kultur uppstår spontant har varje individ vanligen en personlig historia av att ha varit del av flera olika kulturer och subkulturer. Det gör att individen inte är ett oskrivet blad utan är formad av sina tidigare kulturerfarenheter. Individen är vanligen redan medlem i en eller flera kulturer.

Det gör att de flesta kulturer som uppstår är att betrakta som subkulturer inom subkulturer. Det är delvis som ryska dockor men flera subkulturer finns också parallellt och kan delvis vävas samman. Till detta kommer också individens unika personliga inlärningar som inte är kulturella men som kan komma att påverka hur en kultur formas.

En ny (sub-)kultur som växer fram formas av individernas respektive djupkultur, övergripande kultur(-er) de vuxit upp i, familjekultur, med mera. Dessutom formas kulturen av vilken slags intressegemenskap det handlar om; vilka mål och medel den har. I grunden finns de ramar som satts av evolutionen vilka vi delar med andra djur.

Eftersom kulturens grund skapats av evolutionen är kultur sårbar för medveten påverkan på liknande sätt som djur och natur är sårbara. Människan har avsiktligt och medvetet tämjt, utnyttjat, förädlat och manipulerat djur och växter. Detsamma kan göras och har gjorts med kulturer.

Avsiktlig omformning av kultur
Tidig påverkan på människors kultur skedde bland annat genom religionen som ofta anpassats och omvandlats för att fylla makthavares syften. Det kan till exempel ha handlat om att vara skötsam, nöjd med sin lott, att den världsliga ordningen och hierarkin är instiftad av gud eller gudarna, och så vidare...

I modernare tider har vi fått ideologier och nationer som sådana övergripande föreställningar som används på liknande sätt. Även avgränsade frågor som laddas med mycket känsla (oftast rädsla) har använts och används; gudarnas straff, världens undergång, yttre och inre fiender, kärnvapenhotet, sjukdomar och pandemier, klimathotet, etc... (hoten kan vara rena fantasier men kan också ibland ha viss reell grund - vanligen överdrivs de dock för att öka rädslan).

Moderna påverkansmetoder
De makthavare som vill påverka kulturen kortsiktigt eller långsiktigt har i modernare tid fått större möjligheter genom den moderna kommunikationsteknologin som tidningar, radio, tv och internet. Genom att internet möjliggör riktade budskap i kombination med kontinuerlig algoritmiserad mätning av mottagares reaktioner har precision och effektivitet ökat avsevärt.

Kunskapen om hur sådan påverkan kan åstadkommas har alltså också vuxit, bland annat i anslutning till de nya möjligheterna, även om gammal kunskap står sig väl än i dag. Det gäller till exempel att rädsla är bland det mest effektiva verktygen eftersom det får människor att ty sig till makthavarna för skydd.

Slutord
Sammantaget kan vi alltså konstatera att kulturen är sårbar för påverkan. Det gör att av aktörsteorins tre sorters aktörer förefaller det i modern tid huvudsakligen bara vara individer och beslutsgrupper som har stor styrande påverkan på samhället.

Dessa två typer av aktörer kan visserligen inte omforma kulturer helt fritt. Men de mäktigaste aktörerna verkar ha så pass stora möjligheter att påverka kulturer att de därigenom reducerar dessa till att huvudsakligen vara resurser som används av de egentliga aktörerna.

Kulturer är i dag antagligen främst att betrakta som omvärldsfenomen som mäktiga aktörer manipulerar för sina egna syften. Kulturer förefaller dock att utgöra potentiella hot som också måste hållas i schack. Det största hotet är dock antagligen att en konkurrerande aktör lyckas manipulera och använda en kultur för sina egna syften.

Spelet spelas därför antagligen främst mellan aktörer som är individer eller beslutsgrupper. Eftersom en ensam individ, hur mäktig den än är, antagligen ändå måste alliera sig med andra kan vi anta att de huvudsakliga stora aktörerna är allianser, vilket ofta kan ses som beslutsgrupper.

Drömmen som solipsistisk teater

När vi sover och drömmer är vi en av deltagarna i nattens drama. Men vi är den enda personen, eller varelsen, i drömmen som faktiskt upplever något. Alla andra är vårt psykes fantasiprodukter som  upplever lika lite som en påhittad figur i en bok eller film.

Eftersom drömmen är helt vår egen skapelse är drömvärlden en solipsistisk värld där vi är den enda upplevare som egentligen finns. Vanligen finns också något slags drama där vändningarna och logiken kan vara lite märkliga jämfört med det vakna tillståndet. Vår egen solipsistiska teater.

Lucida drömmar och allsmäktighet
I en lucid dröm är vi medvetna om att vi drömmer. I en del lucida drömmar kan man också påverka skeendet. I extremfallet kan du helt fritt välja hur du vill omforma drömmen och kan alltså uppleva precis vad du vill.

Det är givetvis roligt att på så sätt ha fullständig makt över den verklighet man för tillfället befinner sig i (drömmen upplevs ju som verklig av drömmaren). Men om man varje natt hade sådana fullständigt kontrollerbara drömmar; skulle man inte tröttna på det? Blir inte total allmakt meningslös i längden?

Distribuerad solipsism
Christopher Langan har beskrivit verkligheten som distribuerad solipsism. Om han har rätt är även den vakna verkligheten en slags solipsistisk teater. Men skillnaden jämfört med drömmen är att de andra varelserna också finns och har sina egna upplevelser.

Vi har inte tillgång till andras upplevelser men om jag förstår Langan rätt menar han att vi, trots det, på en mer basal nivå egentligen är samma upplevare. Men trots denna eventuella likhet med drömmen kan vi i den vakna verkligheten ändå inte bli allsmäktiga eftersom de andra varelserna har sina egna önskemål.

Kanske är det just det som är poängen med den vakna verkligheten; att slippa det, i längden, tråkiga med att vara allsmäktig.

Aktörsteorin

Jag kommer här att beskriva grunden för aktörsteorin som är en integrerande teori med stort och brett förklaringsvärde främst inom samhällsvetenskap och humaniora. Den utgår från systemteori och mer specifikt teori kring målinriktade system varför vi börjar där.

System
Ett system består generellt av ett antal delar som påverkar varandra. Alla delar behöver inte påverka eller påverkas av alla andra men varje del påverkas av, eller påverkar, åtminstone någon annan del i systemet.

Målinriktade system
Ett sådant system kan ses som målinriktat om det har möjlighet att verka för att uppnå ett mål. Ett exempel på ett enkelt målinriktat system är en klotformig mikroorganism med ständigt vispande tentakler runt hela kroppen. När den upptäcker tecken på föda upphör tentaklerna på den sida upptäckten gjordes vispa vilket gör att organismen, genom de fortsatt viftande tentaklerna, rör sig mot födan. Kombinationen av de viftande tentaklerna, förmågan att kunna upptäcka föda och avstängningsmekanismen för tentakler närliggande en receptor som upptäcker föda utgör alltså ett system som kan uppnå målet att inskaffa föda.

Ett annat exempel på ett enkelt målinriktat system är en termostat kopplat till värmeelement. Termostaten slår på och stänger av elementen så fort temperaturen avviker för mycket från målet. Termostat (inklusive ett reglage för att bestämma mål-temperaturen) och element utgör alltså tillsammans det målinriktade systemet.

Målinriktade system förekommer, mig veterligen, endast inom livssfären och system utanför livssfären, som till exempel planetsystem, verkar inte vara målinriktade. De målinriktade system som vi känner till är alltså organismer, system bestående av organismer (bakteriekulturer, flockar, fiskstim, kulturer, etc...) och vissa system konstruerade av människan (apparater, datorprogram, organisationer, etc...).

Det som krävs för att ett system ska kunna vara målinriktat är att det har någon slags handlingsförmåga som gör det möjligt att uppnå ett eftersträvat mål samt någon slags beslutsfunktion som bestämmer när det ska agera eller inte.

Handlingsförmåga och beslutsfunktion
Handlingsförmågan kräver en ansamling av resurser organiserade på ett sätt som möjliggör agerande. Vissa resurser är nödvändiga för att handlingsförmåga överhuvudtaget ska finnas medan andra visserligen ökar handlingsförmågan men inte är nödvändiga.

Till exempel måste en organism ha vissa livsuppehållande delar intakta, till exempel ett hjärta, för att kunna fortsätta agera. Däremot kan den till exempel förlora ett öga och ändå fortfarande ha viss handlingsförmåga.

Handlingsförmågan är alltså ganska "plastisk" och kan förändras under den tid ett målinriktat system existerar. Beslutsfunktionen är däremot inte lika plastisk utan beslutet att börja agera i syfte att nå ett mål är absolut nödvändigt för att systemet ska vara målinriktat.

Beslutsfunktionen kan visserligen vara plastisk i vissa aspekter hos mer komplexa målinriktade system. Men hur beslutsfunktionen är grundläggande för själva målstyrningen, och på så sätt inte plastisk, syns tydligt hos enkla system.

Mikroorganismen kan till exempel förlora en tentakel men förlorar den förmågan att upptäcka föda och temporärt stänga av tentaklerna runt upptäcktspunkten förlorar den också målstyrningen. Termostat-/elementsystemet kan tappa effekt, till exempel om ett element av flera går sönder, utan att förlora målstyrningen.

Människan och hennes samarbetsgrupper
Distinktionen mellan handlingsförmåga och beslutsfunktion blir viktigare när vi kommer till mer komplexa målinriktade system. Bland dessa är människan och hennes samarbetsgrupper antagligen de mest komplexa målinriktade system vi känner till.

Människan består egentligen av flera beslutsfunktioner som delar samma kropp, samma handlingsförmåga. Men hon är att betrakta som ett system så länge ett övergripande mål dominerar över alla andra, vilket kan vara fallet under en, ibland lång, period.

Även samverkande grupper av människor består av flera olika beslutsfunktioner som delar samma "kropp" (d.v.s den samverkande gruppen). En kultur eller en organisation kan ha flera olika mål och målen kan skifta över tid.

Ett exempel på att människan har flera olika mål är att hon både kan ha egoistiska intressen och intresse av att vara lojal med en grupp. Dessa mål kan ibland komma i konflikt där en av beslutsfunktionerna, den egoistiska eller den grupplojala, kommer att vinna och dominera den andra.

Individen/gruppen som aktör
Baserat på ovanstående kan vi betrakta en människa eller en samarbetande grupp människor som en aktör när den strävar mot ett mål. Det som främst definierar aktören är alltså beslutsfunktionen och det mål den är inriktad mot.

Till aktören hör givetvis också handlingsförmåga. Den direkta handlingsförmågan finns givetvis i individen eller gruppens kropp. Men alla resurser som aktören har kontroll över utgör också en del av handlingsförmågan.

Sådana resurser kan vara verktyg, teknologi, kunskap, pengar, landområden, energi, naturresurser, organisationer, med mera. Även andra människor kan vara resurser man kontrollerar. Det kan handla om olika grad av kontroll; allt ifrån slaveri till betald arbetskraft eller annan form av avtalad allians.

Omvärlden
Aktören eftersträvar sitt mål i en omvärld som består både av andra aktörer och annat som inte är aktörer. Både andra aktörer och sådant som inte är aktörer kan utgöra hot, möjlighet eller vara neutralt.

Aktörsteorin
Aktörsteorin är alltså en integrerande teori (främst för samhällsvetenskap och humaniora). Att den är integrerande innebär att annan teoribildning och olika fakta går att förstå utifrån aktörsteorin så att aktörsteorin på så sätt kan bli ett övergripande synsätt som fakta och andra teorier berikar.

Aktörsteorin är en lite annan beskrivning i anslutning till bautateorin. I grunden säger den att det mesta inom samhällsvetenskap och humaniora kan förstås utifrån synsättet att aktörer agerar i en omvärld i syfte att uppnå sina mål i enlighet med vad som beskrivits ovan.

Det finns tre sorters aktörer enligt aktörsteorin; individen, kulturen och beslutsgruppen. Individen är ganska självklar som aktör och behöver antagligen inte så mycket förklaring. De andra två kan däremot behöva sägas lite mer om.

Kulturen som aktör
Kultur uppstår spontant när människor samverkar. Det gör att folk som har någon slags intressegemenskap kan komma att utveckla en (sub-)kultur som kan komma att fungera som en aktör.

En kultur agerar ytterst för sin egen överlevnad vilket bland annat kan innebära att den agerar för att få mer makt. I en kultur har alla medlemmar del i beslutsfunktionen även om medlemmar med högre social status vanligen väger tyngre vid beslut.

Besluten i en kultur kan ofta vara informella och i varierande grad omedvetna. Men de syftar alltid till kulturens fromma vilket vanligen innebär att det gagnar medlemmarna. Dock gagnas vanligen de med högre status mer.

Kulturen skiljer sig från de två andra formerna av aktör i det att beslutet oftare kan vara mer omedvetet. De vanligen mest medvetna besluten fattas antagligen i beslutsgruppen eftersom beslutet där måste formuleras explicit för att medlemmarna ska kunna enas kring det (vilket en individ inte behöver göra).

Beslutsgruppen som aktör
En beslutsgrupp kan vara ett informellt samarbete, en förening eller en styrelse. Medlemmarna har medvetet valt att ingå i gruppen och besluten fattas demokratiskt. Besluten syftar vanligen till att gynna medlemmarna.

En beslutsgrupp kan i viss mån ses som en organisation eftersom den blivit till genom medvetna beslut. Men den skiljer sig från de flesta organisationer i det att den inte är hierarkisk med regler, övervakning och sanktioner. I den mån beslutsgruppen har regler är de skapade genom konsensus.

Slutord
Det går att skriva mycket mer om detta men övriga texter som är länkade (och överhuvudtaget de texter som finns på mina bloggar) har sagt mycket av sådant som bör tilläggas. Ett tillägg, i anslutning till de tre typerna av aktörer, är att de kan påverkas av andra aktörer; till och med så långtgående att en annan aktör i praktiken kan sätta agendan och på så sätt egentligen vara den som styr.

Till exempel kan en individ i en kultur eller beslutsgrupp lyckas påverka övriga medlemmar så att denne i praktiken har kontroll över gruppens beslut och alltså är den egentliga aktören.

Så även om aktörsperspektivet ger stora möjligheter att bringa reda i förståelsen av samhällsskeenden är det inte alltid lätt att identifiera den egentliga aktören. Det ligger också i sakens natur att en aktör som vill flyga under radarn har månat om att hålla sig osynlig.

Av den anledningen måste flera hypoteser (och kanske särskilt hypoteser om vilka aktörer som finns/funnits) kontinuerligt hållas öppna och jämföras mot andra och mot övriga fakta. Men så länge man på så sätt arbetar med koherensnät ger aktörsteorin goda möjligheter att skapa en bättre förståelse.

Slutligen måste det finnas beslutsfunktion för att vi ska ha en aktör men handlingsförmågan (utöver bara den nödvändiga) är också väldigt viktig att titta på för att kunna ställa upp rimliga hypoteser om aktörer. När stora kontrollerbara resurser ansamlas är chansen stor att någon kommer att ta kontrollen över dessa och på så sätt bilda en kraftfull aktör.

Genom att leta efter stora kontrollerbara resursansamlingar kan vi alltså lättare hitta aktörer och på så sätt bättre förstå skeendena. Om vi också letar efter vilka andra aktörer som mäktiga redan kända aktörer umgås med (och alltså kanske samverkar med) har vi god chans att få en sannolik bild av aktörernas spel.

__________________

Tillägg

Även juridiska personer, och organisationer liknande juridiska personer, kan i viss mån ses som aktörer, liksom AI kanske kommer att kunna ses som det. Beskrivningen behöver därför kompletteras med dessa.