Grundläggande fenomenologi

Fenomenologi definieras så här av Stanford Encyclopedia of Philosophy: "Phenomenology is the study of structures of consciousness as experienced from the first-person point of view."

Jag föreslår här en gradering av fenomenologin i relation till hur säker kunskap vi kan utvinna genom att använda denna metod:

1. Den första graden ger säker kunskap men bara om den upplevelse vi har i nuet.

2. Den andra graden ger något mindre säker kunskap men kunskapen gäller då individens upplevelser mer generellt (baserat på minnen av tidigare upplevelser) och inte bara upplevelsen i detta nu. Med andra ord accepterar man här tiden som en faktisk verklighet.

3. Den tredje graden ger ytterligare något mindre säker kunskap men kan i gengäld säga något om en verklighet som går bortom den som individen upplever vilket i sin tur ger möjlighet att också säga mer om individens upplevelsevärld än vad de två lägre graderna kan. Man inkluderar alltså här en acceptans av rummet och materian som faktisk verklighet.

De olika graderna av fenomenologi rör sig alltså mot mindre säker kunskap. Men i gengäld rör de sig också mot rikare kunskap som kan säga mer om upplevelsen och det upplevelsen innehåller.

1. Första gradens fenomenologi - upplevelsen i nuet

Som redan konstaterats i bloggposten En fenomenologisk betraktelse är den upplevelse du just nu har det enda du kan vara helt säker på. De minnen du till exempel kan uppleva i stunden kan vara falska och upplevelse av kontinuitet och sammanhang kan också den vara falsk.

Men du kan konstatera att vissa kvaliteter finns i denna stund som till exempel förändring, olika åtskilda fenomen och, åtminstone relativ, oföränderlighet hos vissa fenomen.

Du kan också lägga märke till att mycket av dina upplevelser i nuet upplever du vara "verklighet". Du upplever dig till exempel se denna text samtidigt som du också upplever att den, texten, finns i verkligheten.

Men du kan också tänka på vad du gjorde precis innan du började läsa. Du upplever då istället ett minne. Det minnet upplever du också som verklighet, fast förfluten sådan. Som kontrast till detta kan du fantisera att du istället gjorde något helt annat. Fantasin kan vara realistisk eller orealistisk (till exempel att du teleporterade dig till månen och tillbaka igen). Du kan alltså i nuet uppleva verkligheten, ett minne eller en fantasi.

Vidare kan du i viss mån också påverka verkligheten i nuet. Du kan till exempel välja att rikta ditt fokus, till exempel mot att lyssna på ljud i din omgivning, så att din upplevelse förändras. Din uppmärksamhet kan vara mer eller mindre fokuserad. Du kan också flytta på ett föremål i din närhet och ändra den upplevda yttre verkligheten.

Men mycket kan du inte påverka i det du upplever som verklighet. Till exempel kan du inte påverka vilka ljud som förekommer i omgivningen (utom de du själv eventuellt producerar). Det är också många föremål du inte kan flytta på utan hjälp.

Vi kan alltså visserligen på detta vis utforska den upplevelse vi har just nu men utan att acceptera minnen som någorlunda korrekta "avbildningar" av tidigare upplevelser kommer vi inte så mycket längre än så här.

2. Andra gradens fenomenologi - acceptans av tid som faktisk verklighet

Om vi accepterar och jämför alla minnen vi har tillgängliga, och bedömer som tillförlitliga, kan vi konstatera att vi kan säga mer om upplevandets natur och gränser. Vi kan bland annat konstatera att det vi upptäckter när vi experimenterar med nu-upplevelsen även verkar gälla våra minnen.

Alla dina minnen präglas till exempel antagligen av förändring och upplevelse av flera olika fenomen. Mer generellt stöder antagligen alla dina minnen av vaken tillvaro antagandet att du bör ha fungerat på samma sätt som du gör i din nu-upplevelse vad gäller de saker som behandlades under första gradens fenomenologi.

Skillnad finns dock vad gäller minnen av drömmar. Om vi undantar lucida drömmar kan du antagligen inte minnas någon dröm där du kunnat påverka i samma grad som du kan påverka en fantasi.

Drömmar skiljer också ifrån det vakna tillståndets verklighets-upplevelse i det att de är mer oordnade och kaotiska. I drömmen upplever du vanligen skeendet som verklighet, på motsvarande sätt som du gör som vaken, men du kan inte förutse saker på samma sätt som du kan i det vakna tillståndet.

I anslutning till det kan vi också betrakta en helt annan typ av upplevelse som präglas av mer ordning och förutsägbarhet än vad till och med det vakna tillståndet gör. Det handlar då om skapade regelsystem som till exempel spel och lekar.

Dessa är helt förutsägbara inom ramen för de regler som uppställts. Det går till exempel i schack att förutse en ofrånkomlig matt inom två drag så länge spelaren också ser det. Reglerna utgör ett relativt slutet och på så sätt förutsägbart system. Men andra faktorer, som till exempel slump eller mänskliga misstag, kan givetvis öppna systemet för oförutsägbara faktorer.

Skapade regelsystem kan givetvis upplevas och till och med skapas i nu-upplevelsen. Men de blir mer intressanta först när vi expanderar fenomenologin till andra graden eftersom det möjliggör en större komplexitet och användbarhet.

Ännu mer intressant blir det när sådana system inte bara är till för lek och spel utan även kopplas till andra upplevelsevärldar. Ett exempel på det är språket som har en koppling till de andra upplevelsetyperna, och särskilt upplevelsen av verklighet.

Ett annat exempel är matematik som också har en stark koppling till den upplevda verkligheten. Vi kan till exempel konstatera att den, till synes, ofrånkomliga förekomsten av flera fenomen i nu-upplevelsen i sig lägger en direkt upplevelsebas för matematik.

Genom användande av regelsystem som verkar ha koppling till den upplevda verkligheten kan vi expandera vår förståelse och möjlighet att förutsäga. Om vi dessutom accepterar antagandet att det utöver vår upplevelse finns någon slags faktisk rumslig och materiell verklighet kan vi ytterligare öka användbarheten.

Eftersom det inte verkar vara orimligt att en faktisk fysisk verklighet som har koppling till vårt upplevande existerar bör vi kunna expandera fenomenologin ytterligare för att också ta hänsyn till detta.

En sak som stöder antagandet om en faktisk rumslig och materiell verklighet är till exempel att vi kan blunda ett tag. När vi sedan åter öppnar ögonen finns allt vi såg innan relativt oförändrat kvar. Det är alltså rimligt att anta att de fenomen vi upplevde finnas där fortsatte att existera även när vi blundade. De existerar i så fall alltså även då vi inte upplever dem.

3. Tredje gradens fenomenologi - acceptans av rum och materia som faktisk verklighet

Så även om vi inte kan vara lika säkra på förekomsten av en fysisk verklighet bortom vår upplevelse finns ändå starka skäl att anta att så trots allt är fallet. Och eftersom vi redan har accepterat minnen som en tillräckligt pålitlig källa bör det inte vara orimligt att expandera fenomenologin ett steg till.

Det vill säga att om vi tillåter oss att utforska våra upplevelser över (den upplevda) tiden baserat på våra minnen så bör vi även kunna tillåta oss att utforska våra upplevelser i (det upplevda) rummet med utgångspunkt i att rummet och materian faktiskt existerar i någon form.

Utifrån den positionen blir det också rimligt att anta att de varelser (bland annat människor liknande oss själva) som vi möter i våra vakna upplevelser också upplever på ett liknande sätt som vi själva upplever (varelser i drömmar och fantasier gör det dock antagligen inte).

Vi kan alltså konstatera att både den första och andra gradens fenomenologi är solipsistisk. Men i och med den tredje gradens fenomenologi lämnar vi solipsismen. Det öppnar möjligheten att på olika sätt undersöka även andras upplevelser.

Slutord

Det finns givetvis osäkerhet i den kunskap om en eventuell faktisk verklighet vi får genom vårt upplevande. Minnen kan vara falska och det vi upplever kan vara en illusion, en hallucination, ett missförstånd, eller liknande.

Men väldigt mycket talar ändå för att någon slags rumslig och temporal verklighet finns och att vårt upplevande sker i en fysisk kropp som är en del av denna verklighet. Utifrån det perspektivet är de olika graderna av fenomenologi kanske heller inte så lätta att renodla.

Vår nu-upplevelse är till exempel i sig väldigt sällan fri från minnen eller antaganden om en fysisk verklighet. För att vi till exempel ska kunna uppleva förändring måste någon slags minnesfunktion finnas med. En fullständig nu-upplevelse kan inte upplevas som föränderlig. Den andra och tredje gradens fenomenologi finns alltså antagligen nästan alltid närvarande, om än omedvetet, i försök till den första gradens.

Detta hindrar dock inte att det kan finnas intressant kunskap att vinna genom att föröka renodla de olika graderna av fenomenologi och utforska upplevelser utifrån dessa.

Minnets fenomenologi

I bloggposten En fenomenologisk betraktelse konstaterade jag att vi ytterst inte kan veta ifall de minnen vi har tillgång till i stunden faktiskt avspeglar något som verkligen har hänt. Med "verkligen har hänt" menar jag då ett upplevande motsvarande det du har i denna stund, när du läser detta. Huruvida det finns någon faktisk verklighet som upplevelsen ger sken av kan vi givetvis inte vara säkra på.

Du kan alltså egentligen inte helt säkert veta att du gjorde det du minns att du gjorde precis innan du började läsa detta. Helt säker kan du bara vara på att du upplever ett minne av det.

Minnen är opålitliga

Men om vi frångår den strikta fenomenologin och antar att det finns en faktisk verklighet enligt konventionellt föreställning och betraktar våra minnen från den utgångspunkten. Då kan vi ändå konstatera att de faktiskt inte är helt pålitliga. Vi minns inte allt och det vi minns är bara delar av det som skedde; vi minns inte alla detaljer.

Dessutom kan vi minnas fel, vilket de flesta nog har varit med om. Minnet är dynamiskt; inte en statisk fast avbildning. Man kan dessutom ha helt falska minnen av sådant som egentligen aldrig har hänt. Så även om minnen har en koppling till en faktisk förfluten verklighet är de inte helt pålitliga.

Minnet är alltså problematiskt som verktyg för att söka kunskap även om vi inte håller oss till en strikt fenomenologi. Det är dock det enda vi har utöver vår direkta upplevelse i nuet. Det finns därför all anledning att vara desto noggrannare med vårt minne så att vi åtminstone minskar risken för fel.

Minnet som upplevelse

Om du just nu tänker på vad du gjorde innan du började läsa denna text kommer du att uppleva någonting som gör att du får någon slags upplevelse av vad du gjorde. Denna upplevelse kommer att skilja sig från det du upplever när du läser texten eller om du lyfter blicken och ser dig omkring där du befinner dig.

Upplevelsen av minnet kommer att vara mer lik en fantasi. Du kan prova att fantisera att du gjorde något annat istället för det du minns att du gjorde. Det kommer troligen inte vara så stor skillnad i hur du upplever det bortsett från att du, på något sätt, vet att det ena är ett minne och det andra en fantasi.

Både det faktiska minnet och fantasin är antagligen mer lika varandra än vad de liknar upplevelsen av att läsa texten eller lyfta blicken och se dig om. Men någon slags skillnad gör att du vet att det ena är ett minne och den andra en fantasi.

Minnets nödvändighet för verklighetsupplevelsen...

Vi kan alltså särskilja tre olika slags upplevelser i nuet som vi kan kalla verklighetsupplevelse (till exempel upplevelsen du har om du nu lyfter blicken och ser dig om), minne (till exempel din upplevelse när du tänker på vad du gjorde innan du började läsa) och fantasi (till exempel din upplevelse av att fantisera om att du gjorde något helt annat precis innan du började läsa).

Men när du lyft blicken och återgår till att läsa finns också någon slags kontinuitet. Du vet att du lyfte blicken som ett experiment för att sedan återgå till läsningen. Kontinuiteten finns också i själva läsandet. Du minns sådant som du redan läst i denna text vilket bidrar till förståelsen av det du just nu läser.

Minnet är på många sätt oftast en del av den upplevelse vi har i stunden. Ibland är nu-upplevelsen mer "ren" och fri från minnen. Men oftast är den i varierande grad färgad av våra minnen. Vi skulle annars ha svårt att orientera oss, förstå och kunna agera.

Så minnet verkar ofta vara en nödvändig komponent för att vi ska kunna ha den verklighetsupplevelse vi faktiskt har i stunden. Dessutom är minnet en förutsättning för att vi ska kunna expandera den fenomenologiska betraktelsen bortom en väldigt begränsad sfär av nu-upplevelse.

 

...och fenomenologin

Vi bör givetvis ifrågasätta och undersöka våra minnen för att säkra deras användbarhet, till exempel i ett fenomenologiskt undersökande. Men de är också en förutsättning för att vi ska kunna säga något mer generellt.

Till exempel kan jag inte generalisera mina iakttagelser (som jag gjorde i bloggposten En fenomenologisk betraktelse) att vi upplever en åtskillnad mellan olika fenomen (till exempel olika ord i texten) till att gälla alla upplevelser.

För att kunna göra en sådan generalisering behöver jag anta att andra upplevelser jag minns faktiskt skett och att bristen på motexempel i mina minnen tyder på att det är en generell egenskap hos upplevelser att märka åtskillnad.

Om inte någon slags bakomliggande, relativt kontinuerlig, verklighet finns och om inte våra minnen avspeglar denna någorlunda väl kan vi inte generalisera. Vi behöver alltså acceptera minnets någorlunda korrekta avspegling av förflutna upplevelser som sann för att kunna ha en mer användbar och rikare fenomenologi.

 

Slutord

Sammanfattningsvis kan man säga att vi visserligen kan ha en nu-upplevelse av kontinuitet i upplevelser som också upplevs hänga samman med någorlunda korrekta minnen som vi upplever avspegla någon slags faktisk sammanhängande verklighet utan att så egentligen är fallet; det kan vara en illusion.

Men för att vi överhuvudtaget ska kunna operera med antagandet om en sådan faktisk verklighet måste vi också acceptera minnen som huvudsakligen, möjligen med några få undantag, någorlunda avspeglande upplevelser vi faktiskt haft.

Minnet är alltså en förutsättning för en sammanhängande verklighet ur sinnets (upplevandets) perspektiv. Detsamma gäller för ett fenomenologiskt perspektiv. För att vi ska kunna jämföra olika upplevelser och generalisera gällande dessa måste minnet finnas och fungera tillräckligt väl.

 

Hypnos - Metodsammanfattning

Jag kommer i denna bloggpost sammanfatta det jag skrivit om hypnos i de fyra föregående posterna, och då särskilt det som berör hypnos som metod.

Iakttagelse och bedömning

Iakttagelse och bedömning är central och något du använder genom hela den hypnotiska processen. Du inleder med att bedöma vad som är ett lämpligt sätt att börja ta personen in i trans och fortsätter kontinuerligt att iaktta vad som händer samt bedöma hur du går vidare för att nå de mål ni (du och den du hypnotiserar) eftersträvar. Slutligen bedömer du när målen är uppnådda så att ni kan avsluta processen.

Suggestioner

Suggestioner är det verktyg man huvudsakligen använder för att åstadkomma alla de resultat och delresultat man önskar inom hypnos. Du kan alltså till exempel använda suggestioner för att den du hypnotiserar ska ge tydligare information för dig att iaktta och bedöma om du behöver det.

Ofta kan suggestioner handla om att åstadkomma och förstärka det hypnotiska sinnestillståndet och andra hypnotiska fenomen. Men du kan också bedöma att du behöver förstärka förtroendet för dig hos den du hypnotiserar. Detta kan du också använda suggestioner till.

Det är viktigt att bedöma vilken "styrkenivå" du ska använda; suggestioner kan läggas på allt ifrån en subtil och dold nivå där individen är helt omedveten om suggestionen (men ändå kan komma att följa den) till en väldigt öppen och rak nivå där suggestionen är helt uttalad och medvetet uppfattad.

En mer subtil nivå är vanligen säkrare i det att risken är mindre att den åstadkommer någon oönskad reaktion (som till exempel att deras förtroende för dig minskar) men i gengäld är den ofta mindre kraftfull och skapar kanske därför inte någon reaktion (inklusive den eftersträvade).

Förtroende

Ju mer förtroende den du hypnotiserar har för dig desto större är chansen att den följer dina suggestioner. Om den helt förlorar förtroendet är risken stor att inga suggestioner kommer att fungera. Du måste alltså skydda förtroendet och det kan ofta vara gynnsamt att också göra det större.

Ett sätt att öka förtroendet är, som nämnts, att ge suggestioner om det. Ett exempel på en sådan suggestion (i vid bemärkelse) är att överraskande snabbt skapa ett tydligt hypnotiskt fenomen. Detta kommer ofta få till följd att individen blir övertygad om att du har stor kompetens vilket tenderar öka förtroendet.

Slutord

Den hypnotiska metoden handlar alltså om att ge lämpliga suggestioner utifrån dina iakttagelser och bedömningar av den du hypnotiserar. Samtidigt som du gör det behöver du också tänka på att behålla, och gärna öka, deras förtroende för dig.

Kom ihåg att alla människor är unika. Du behöver alltså alltid anpassa det du gör till den person du för tillfället hypnotiserar. Och även om du hypnotiserat en individ på ett visst sätt vid tidigare tillfällen kan du vara tvungen att göra något helt nytt vid nästa tillfälle.

Varken de eller du är oföränderliga. Allt förändras ständigt och hypnos bidrar till att saker ännu lättare kan förändras. Bejaka detta; förvänta dig förändring och sök ständigt nya vägar. Din kompetens kommer att växa ännu snabbare genom ett sådant förhållningssätt.

Hypnos - Hypnotiska fenomen

Jag har hittills i denna bloggpostserie om hypnos behandlat det hypnotiska sinnestillståndet, suggestioner och iakttagelse-/bedömningsförmåga. Jag tänker nu lite kort skriva om hypnotiska fenomen. Några kända sådana, till att börja med, är:

• Hypnotisk trans
• Dissociation
• Katalepsi
  
• Minnesförlust
• Förbättrat återkallande av ett minne
• Smärtlindring och smärtfrihet
• Hallucination
• Ideomotorfenomen
  
• Post-hypnotisk suggestion
  
• Regression
  
• Tidsförvrängning
  

Dessa går att använda på många olika sätt beroende på vad man försöker åstadkomma till hjälp för den man hypnotiserar. De är också väldigt användbara för att träna hypnos eftersom de ofta kan vara enkla att verifiera när man lyckas suggerera fram dem. Du kan till exempel märka när någon inte kommer ihåg sitt eget namn eller inte känner smärta då de borde göra det.

Det är fördelaktigt som hypnotisör att själv ha upplevt fenomenen. Till att börja med kan du söka upp en hypnotisör som suggererar fram det du vill uppleva. Sedan är det bra om du också tränar dig så att du själv kan framkalla fenomenen hos dig själv genom självhypnos.

På så sätt kommer du att mer effektivt kunna hjälpa den du hypnotiserar till att uppleva fenomenen genom att också samtidigt framkalla dem hos dig själv (dra nytta av att sinnestillstånd "smittar"). Det kommer också att vara lättare att bedöma hur väl den du hypnotiserar lyckas få tillgång till fenomenet tack vare att du själv vet hur fenomenet upplevs.

Hypnos - Iakttagelse- och bedömningsförmåga

Detta är den tredje bloggposten om hypnos. Jag har tidigare skrivit om det hypnotiska sinnestillståndet och suggestioner. Jag kommer här att behandla ytterligare en viktig komponent; hypnotisörens iakttagelse- och bedömningsförmåga.

Sinnesbaserad iakttagelse

Iakttagelseförmåga handlar om att märka vad som händer med den du hypnotiserar. Det handlar alltså om att med alla sinnen i realtid iaktta vilka förändringar som sker med personen. Börjar den till exempel andas på ett annat sätt?

Detta kan du märka genom att du ser eller hör förändringen i andning. Om du vidrör den du hypnotiserar kan du också känna det taktilt.

Du kan även märka förändringar genom spegelneuroner. Spegelneuroner är förklaringen till att vi till exempel kan uppleva ett obehag om vi ser någon slå sig på tummen; som om vi själva skadade oss. Genom spegelneuronerna kan du även känna en känsla (emotion) den andre upplever i stunden.

Bedömning av förändring hos den hypnotiserade

När du iakttar att någons sinnestillstånd eller beteende förändras kan du även tolka och bedöma vad förändringen beror på och vad den innebär. Är förändringen en reaktion på dina suggestioner? Reagerar den med att följa suggestionen eller reagerar den på något annat sätt? Reagerar den på något ljud från gatan?...

Innebär förändringen att personen nu är mer eller mindre mottaglig för vissa suggestioner? Innebär den att individens förtroende för dig förändrats?...

Bedömning av förväntad verkan av suggestioner

Ju mer erfarenhet du har av att hypnotisera desto mer kommer du att träna upp mer rimliga förväntningar gällande vilka reaktioner olika personer kan uppvisa på olika suggestioner i olika situationer. Ju mer erfarenhet du har av att interagera med en specifik individ desto mer kommer du dessutom att kunna förutsäga just den personens reaktioner.

Slutord

Träna på alla tre formerna av iakttagelse och bedömning genom att vara närvarande och pröva dig fram. Pröva till exempel att förstärka en reaktion genom att ge fler suggestioner i samma riktning och iaktta vilka reaktioner det ger.

Fråga också den du hypnotiserar om dennes upplevelse och reaktioner. Men var medveten om att den kanske inte själv är medveten om vad som faktiskt händer/hände. Den kanske även själv misstolkar eller, av någon anledning, ljuger om det den upplevt.

Så länge du hela tiden försöker motbevisa dina egna hypoteser och söker alternativa förklaringar kommer du att kunna förfina din iakttagelseförmåga och dina bedömningar. En väl ifrågasatt iakttagelse/bedömning som fortfarande, trots hårda tester, verkar hålla har goda chanser att stämma med verkligheten.

Det viktiga här är alltså att träna och bli allt bättre på att i realtid;

• lägga märke till förändringar hos individen.
  
• bedöma vad förändringar hos individen beror på och vad de innebär.
• bedöma vilket resultat olika suggestioner kommer att ge.
  

Hypnos - Suggestioner

Jag tog i förra bloggposten upp det hypnotiska tillståndet. Här tänker jag istället behandla suggestioner eftersom det är det ena av de två viktigaste verktygen du har som hypnotisör (det andra är iakttagelse- och bedömningsförmåga).

Jag definierar suggestion som riktad kommunikation som syftar till att åstadkomma något hos den andre. Det man vill åstadkomma kan vara ett beteende, en upplevelse, en förändring av sinnestillstånd, en övertygelse, ett omedvetet skifte, med mera...

Utifrån en sådan här bred definition är väldigt mycket att betrakta som suggestioner. Det kan vara lämpligt att då tänka på suggestioner som något som finns i ett spektrum från de mest direkta och påtagliga till de mest indirekta och subtila.

Direkta suggestioner

Den mest direkta formen av suggestion innebär att du ger en öppen och tydlig uppmaning. Några exempel på direkta suggestioner är "slut ögonen", "lyft armen", "låt din arm lyftas av sig själv" eller "låt en bild spontant dyka upp i ditt inre".

Behålla förtroendet

Så länge individen kan och vill följa är detta en effektiv form av suggestion. Men om personen inte kan eller vill följa riskerar den direkta suggestionen undergräva deras förtroende för dig. Du bör därför huvudsakligen ge direkta suggestioner du bedömer individen kommer att följa.

Skapa passivitet, följsamhet och öppenhet

Det finns dock en god anledning att också i viss mån tänja på den gränsen. Ju mer den andre följer dina direkta instruktioner, även mer de "utmanande" och svåra, desto mer van blir den att följa.

En sådan vana bidrar till att personen blir mer passiv och mottaglig istället för att hålla fast vid sin egen vilja under hypnossessionen. Därigenom ökar också chansen för att dennes undermedvetna impulser och förmågor ska kunna få ett större utrymme. Den egna medvetna viljan är ofta ett hinder för att nya vägar ska kunna öppnas.

Indirekta suggestioner

Fördelen med indirekta suggestioner är att risken för att de förlorar förtroendet är mindre. En lite mindre direkt form av suggestion är att mjuka upp uppmaningen. Du kan till exempel säga "skulle du kunna sluta ögonen ett tag" eller "jag vet inte om du kan låta din arm börja lyftas av sig själv".

Prajming

Ännu mer indirekta former av suggestioner är sådana som är tänkta att inte registreras av medvetandet. Ett exempel på det är så kallad prajming (engelska; priming). Det går till så att du pratar om sådant som personen undermedvetet kommer att kunna associera till det du vill ska ske.

Du kan till exempel prata om lyftkraften hos ballonger, hur man kan lyfta ett armeringsjärn med en ballong, hur blinda och även apor spontant gör segergesten (uppsträckta armar) när de lyckats väl med något och hur det känns att vara i mer viktlöst tillstånd (till exempel under vatten) för att prajma att armen ska börja lyfta sig av sig själv.

Betona som uppmaning

Att subtilt betona ord som en uppmaning är ett annat sätt att ge indirekta suggestioner. Du kan till exempel säga "det är inte nödvändigt att slappna av för att hypnosen ska fungera" och betona "slappna av " som en uppmaning.

Eget sinnestillstånd

En ännu mer indirekt form av suggestion är att själv gå in i ett sinnestillstånd du vill den andre ska gå in i. Du kan till exempel själv gå in i trans för att öka chansen att den andre ska gå in i trans. Spegelneuroner gör att vi kan känna det den andre känner vilket gör att sinnestillstånd smittar.

En annan form av indirekt suggestion genom ditt eget sinnestillstånd är att till exempel öka chansen att den andre uppfattar dig som kompetent och välvillig genom att tänka på hur du hjälpt andra (tänk på dina mest lyckade hypnossessioner) så att din egen upplevelse av att vara kompetent och välvillig därigenom ökar. På så sätt kommer din "utstrålning" som kompetent och välvillig att öka.

Förutsätta

Du kan också prata om hur du hjälpt någon som kom till dig genom en rekommendation av någon annan du hjälpt. Milton Erickson, en av de främsta hypnotisörerna, brukade ha tackkort från sina tidigare patienter synliga i behandlingsrummet. Bägge dessa exempel förutsätter indirekt att man är en hypnotisör som hjälpt andra och att de alltså bör kunna ha förtroende.

Ett annat sätt att förutsätta det du vill ska hända är till exempel att säga "jag vet inte hur eller när du kommer att märka att du varit i djup hypnotisk trans men...". Du förutsätter då alltså att de någon gång i framtiden kommer att märka att de varit i trans. Detta är ett exempel på en suggestion som kan vara lite mer tillgänglig för deras medvetande men som ändå brukar passera obemärkt och öka chansen att de går in i trans.

Slutord

Det finns en fördel med att i hypnossammanhang tänka på nästan all kommunikation som suggestioner som syftar till specifika resultat. Det finns också en fördel med att tänka på nästan allt du gör och inte gör som kommunikation.

Det kan handla om vad du pratar om, hur du pratar, hur du står, sitter och rör dig och gestikulerar, hur du tänker och känner, ditt sinnestillstånd, med mera... Allt kan vara suggestiv kommunikation om du använder det som sådan.

Genom att ha sådant fokus tränar vi oss i att kommunicera med avsikt i allt vi gör som hypnotisör. Låt allt i ditt beteende vara sådant som hjälper den du hypnotiserar att rikta sitt fokus, tänka och uppleva på ett sätt som ger den det den önskar och behöver.

Du behöver inte bry dig om hur de uppfattar dig så länge de inte förlorar förtroendet för dig; förtroendet måste du alltid skydda. Men du är inte där för att de ska gilla dig, bli imponerade, tycka du är trevligt, eller något sådant... Du är där för deras skull; för att hjälpa dem.

Hypnos - Det hypnotiska tillståndet

Jag har för många år sedan arbetat med hypnos och tänkte därför skriva lite om fenomenet.

Hypnos definieras lite olika av olika källor. Gemensamt är att det beskrivs som ett sinnestillstånd präglat av fokuserad uppmärksamhet och ökad mottaglighet för suggestioner (förslag, uppmaningar och instruktioner). Ofta syftar även begreppet på metoden som används för att uppnå detta tillstånd.

Ibland beskrivs tillståndet vara mellan vakenhet och sömn, karaktäriserat av avslappning och fantasi. Det är lätt att förstå att detta kan vara gynnsamt för fokus och suggestibilitet vilket kan förklara varför det är vanligt förekommande i hypnossammanhang.

Men även tillstånd av förhöjd vakenhet, anspänning och begränsad fantasi används ibland och kan även det vara användbart. Det viktiga, oavsett avslappning eller anspänning, är att frammana fokuserad uppmärksamhet och mottaglighet för suggestioner.

Mottaglighet för suggestioner

Människor är olika, beroende på personlighet, i hur påverkbara och mottagliga för suggestioner de är. Men oavsett personlighet ökar mottagligheten om personen har stort förtroende för den som ger suggestionerna.

Förtroende

Förtroende beror i sin tur på att man tror att den andre vill en väl och är kompetent. Det viktigaste för förtroendet är vanligen kompetensen. Människor är oftast beredda att lita på experter som till exempel läkare och andra former av terapeuter.

Kompetens bevisas dock inte bara genom formella meriter utan också genom det du säger och uppvisar. När du har stor erfarenhet att hjälpa människor genom hypnos kommer din kompetens att lysa igenom hela ditt beteende utan att du behöver tänka på det. Sådan djupt erfarenhetsgrundad, naturlig och ofta omedveten (till stor del icke-verbal) kommunikation är väldigt kraftfull och övertygande.

Välvilja och ambition att hjälpa förmedlas även den mest kraftfullt på motsvarande sätt genom att du verkligen vill den andre väl. Detta är dock, som sagt, oftast inte lika viktigt. Så länge de inte tror att du vill dem illa eller att du har andra agendor än att hjälpa dem kommer de vanligen att lita på dig så länge de tror att du är kompetent.

Rekommendationer är också förtroendebyggande. De som kommer till dig eftersom någon rekommenderat dig har vanligen stort förtroende eftersom den som rekommenderar dig gör det baserat på att de fått den hjälp de ville ha. Att ha ett sådant gott rykte är alltså också det väldigt kraftfull förstärkare av folks förtroende för dig som hypnotisör.

Suggestionernas svårighetsgrad

Förutom personens förtroende för dig spelar det också stor roll vilka suggestioner du ger. Ju mer personen vill och kan göra det du ber dem om desto större är chansen att de kommer att göra det.

Personer är olika i sin förmåga samt i vad de vill och inte vill göra. Om du till exempel ber någon att visualisera något men de inte kan visualisera (vissa människor behärskar inte detta) kommer de inte att kunna utföra din suggestion. Man kan alltså ibland först behöva lära dem göra det man vill att de ska utföra.

Om en person inte vill utföra det du ber dem om kan du öka chansen för att de ändå ska göra det genom att ta bort sådant som gör att de inte vill. De kan till exempel vara rädda för att göra det. Om du då kan visa dem att det inte kommer att vara farligt kan du få bort hindret.

Även om avlägsnandet av hinder är viktigast kan du också behöva förstärka deras motivation så att de blir mer entusiastiska att göra det du ber om. Det kan du till exempel göra genom att ta dem till en starkt positiv upplevelse av att redan ha utfört suggestionen framgångsrikt och belönande.

Fokuserad uppmärksamhet

Fokuserad uppmärksamhet är ett naturligt förekommande fenomen. Ett exempel är när man plockar bär. Efter ett tag blir ens fokus ensidigt inriktat på det man söker. Bären sticker ut och "lyser" kraftigare än allt annat i omgivningen.

Ett annat exempel är när man ser en film eller läser en bok. När berättelsen fångat en är man helt fokuserad på den och ibland märker man man kanske inte ens att någon försöker påkalla ens uppmärksamhet.

Som hypnotisör kan du använda en stor mängd olika metoder för att fånga deras uppmärksamhet. Du kan till exempel berätta om situationer där uppmärksamheten är fångad, be dem berätta om någon gång de varit helt fokuserade i nuet, berätta en historia som griper tag i dem eller ge direkta suggestioner om att hålla fokuset ensidigt riktat.

Slutord

I grund och botten handlar alltså det hypnotiska tillståndet om fokuserad uppmärksamhet och mottaglighet för suggestioner. Beroende på vart man riktar uppmärksamheten och vilka suggestioner man ger kan en stor mängd olika resultat åstadkommas.

Direkt och indirekt har jag i texten gått igenom en del sätt att åstadkomma både fokus och mottaglighet för suggestioner. Det finns dock mycket mer att säga om detta vilket jag kommer att göra i kommande bloggposter.

Förhoppningsvis har du i alla fall börjat få en bild, om än kanske suddig och skissartad, av vad det hypnotiska tillståndet är och hur man kan använda det till att åstadkomma en stor mängd önskvärda resultat.

Alla får hypnotisera.

Buddhas första undervisning - vägen till lycka

De flesta människor längtar efter något. Det kan handla om att bli fri från problem och lidande eller om något som ska göra livet bättre. Det kan till exempel komma till uttryck i form av att man inte är nöjd förrän man uppnått ett visst mål, som till exempel ekonomiskt oberoende.

En vän kallade detta att man gett sig själv villkorligt. Jag tror han menar att man, istället för att bara välja att vara lycklig här och nu, ställt upp krav på något som ska ge lyckan. Man villkorar lyckan.

Han har en poäng i det att allt sådant som människor tror ska göra dem lyckliga vanligen bara fungerar ett litet tag. De är inga permanenta lösningar utan otillfredsställelsen uppstår igen. Dessutom kan "lösningen" gäcka individen och vara svår att få tag på så att inte ens en tillfällig lycka uppnås. Det är inte säkert att man till exempel uppnår ekonomiskt oberoende hur hårt man än kämpar.

Hållbar lycka

Buddhas första undervisning handlar om lösningen på det här problemet; det vill säga hur du uppnår hållbar lycka oavsett yttre omständigheter. Med "hållbar lycka" menar jag lycka som inte försvinner och som inte för med sig några andra dåliga konsekvenser (vilket till exempel är fallet om man tar en drog som gör en lycklig - i längden brukar det fungera dåligt).

Buddhas lösning är att först inse att strävan efter det du begär inte leder till hållbar lycka. Han menar till och med att begäret i sig är orsaken till lidande. När den insikten slagit rot kan du istället rikta din kraft mot det som kan göra dig lycklig oavsett om du når dina andra mål eller inte.

Osjälvisk kärlek

Detta är alltså ett slags skifte av motivation. Men det är i sig inte tillräckligt; ytterligare ett motivationsskifte behövs för att metoden ska fungera helt och hållet. Man behöver också skifta till att inrikta sig på medkänsla och osjälvisk kärlek.

Genom att odla medkänsla och osjälvisk kärlek växer upplevelsen av lycka och välmående. Paradoxalt nog ökar det också chansen att uppnå de mål som tidigare gäckade även om de inte längre känns lika viktiga att uppnå.

Inåtkännande och att välja det goda

Utöver det hittills beskrivna består metoden i att ständigt (tills det blivit automatiserat) känna, lyssna och se inåt i oss själva (vara vaksamma på vårt eget sinnestillstånd), samt att vara ärliga mot oss själva i vad vi upptäcker när vi gör det. Vidare ska man, utifrån sådan ständigt fördjupad självkontakt, kontinuerligt välja det som leder en närmare att bli kärleksfull och lycklig samt välja bort sådant som leder åt motsatt håll.

Meditation

Slutligen pekar buddha också på meditation som en grundläggande och viktig metod. Utifrån min erfarenhet bidrar den bland annat starkt till att underlätta utövandet av övrig, ovan beskriven, metod.

Slutord

Sammanfattningsvis kan vi alltså beskriva buddhas metod som att det handlar om att avsiktligt förändra vår egen motivation till att bli mer medkännande och kärleksfulla vilket gör oss mer lyckliga och välmående.

Den kanske viktigaste anledningen till att osjälvisk kärlek gör oss lyckliga är att vi därigenom kan börja älska oss själva. En annan vän upptäckte och pekade nyligen ut detta. Ett sätt att beskriva det är att vi, genom att odla osjälvisk kärlek, till slut uppnår en nivå där vi har tillräckligt med kärlek för att även ge den till oss själva.

Vi älskar inte oss själva tillräckligt. Lidandet och den hopplösa strävan härrör antagligen främst från det. Vi strävar efter sådant som ska ge oss kärlek utifrån. Genom att äntligen kunna älska oss själva blir vi också fria från den strävan och det lidande den orsakar.