Djupkultur

Jag har inom personlighetsteori argumenterat för att tidiga och starka inlärningar kommer att prägla personligheten. Det går att göra en liknande betraktelse gällande kultur. Det innebär i så fall att tidiga och långvariga levnadsförhållanden bör kunna komma att fortsätta att prägla en kultur länge.

Även stora omvälvande skeenden bör kunna komma att prägla kulturer. Sådana skeenden kan handla om massdöd som kan bero både på naturens och andra människors göranden. Även våld och förtryck som inte nödvändigtvis leder till massdöd bör kunna utgöra sådana skeenden.

En viktig faktor vid sådana här kulturskapande skeenden bör också vara i vilken mån de raderar, och "skriver över", tidigare kulturmönster. Till exempel kan ett tidigt etablerat kulturmönster leva kvar även om ett senare skeende skapar nya mönster; detta så länge dessa inte är inkompatibla med de gamla. 

Det innebär i så fall att de nya och gamla kulturmönstren lever sida vid sida. Om den nya kulturinlärningen är starkare och de nya mönstren är inkompatibla kommer däremot de gamla att försvagas och kanske försvinna.

Jägar- och samlarkultur

Mycket tyder på att människan under väldigt lång tidsrymd levde som jägare och samlare med en kultur som präglades av den livsstilen. Det gör att sådan kultur även bör kunna prägla folk som inte nödvändigtvis lever på det sättet längre.

En framgångsstrategi för jägare och samlare är att alla sprider ut sig och letar efter mat för att sen återvända och dela med sig av det de fått tag på. Chansen är stor att åtminstone någon hittar föda och beroende på att det då ofta kan finnas större mängder än vad en person behöver kan de bära hem tillräckligt för att kunna mätta flera munnar.

För att en sådan strategi ska vara effektiv behöver man stärka tendensen att dela med sig varför generositet och osjälviskhet ofta blir viktiga värden. Man behöver också motverka stridigheter inom gruppen varför även egoism och självförhärligande behöver motverkas. På så sätt kommer jägar- och samlarkulturer ofta att också utmärkas av konflikträdsla, konsensussträvan och någon slags "jantelag".

Sådana kulturdrag verkar än i dag prägla de nordiska länderna. Så sådan djupkultur verkar kunna leva kvar under vissa förhållanden. Men beroende på att de flesta icke nordiska folk inte verkar ha dessa kulturdrag trots att alla människor bör ha ett sådant kulturellt ursprung kan vi anta att andra kulturdrag kan ha raderat ut dessa, eller i varje fall minskat deras inflytande.

En del folk kan ha gått över till andra produktionsmetoder som med tiden kommit att ge en starkare prägel. Det kan till exempel handla om jordbrukskultur, herdekultur och handelskultur. Men det bör i så fall handla om folk som levt på detta sätt under långa tider för att det ska ha gett sådana effekter som vi kan se hos de nordiska folken gällande jägar- och samlarkulturmönstren. De nordiska folken har ju till exempel varit jordbrukare och handelsmän länge utan att dessa jägar-/samlarkulturdrag försvunnit.

Krigarkultur

Våld och krig är skeenden som kan antas vara tillräckligt omvälvande för att kunna sätta stark prägel på en kultur och även kunna utradera jägar-samlarkulturdrag. Våld och krig bör kunna motverka generositet och konflikträdsla.

Det mest effektiva sättet att föra krig verkar kräva en hierarkisk organisation varför krigarkultur även bör kunna motverka konsensussträvan och jantelag. Det verkar däremot stärka kulturdrag som pliktkänsla, lojalitet, meritokrati och osjälviskhet (i form av att vara beredd att offra sig för gruppen). I vissa sammanhang verkar krigarkultur även odla äventyrlighet.

Klankultur

Eftersom det i våldssammanhang ofta är avgörande att ha numerärt överläge är det viktigt att kunna skapa en så stor lojal grupp som möjligt. En stark sammanbindande faktor som kan skapa lojalitet är släktskap. Därför är klanbildning ett effektivt sätt att skapa en stor lojal grupp. Det är antagligen anledningen till varför klankultur är så vanligt förekommande i stora delar av världen. Jag vet dock tyvärr för lite om klankultur för att säga mer om den än att den verkar präglas av lojalitet med den egna klanen.

Slavkultur

Eftersom människans historia sedan vi blev bofast präglats av våld och förtryck och att detta ofta lett till förslavande av erövrade folk kan vi anta att det kan finnas folk som präglats av detta. Men min kunskap om slavkultur är även den väldigt begränsad så jag kan inte säga mycket om vad den präglas av.

Quigleys beskrivning av den ryska historien kan ge en aning om att rysk kultur kanske i viss mån präglats av detta. Vi kan i så fall vidare anta att det bland annat kommer till uttryck i att man i större utsträckning accepterar större skillnader i maktfördelning.

Slutord

Jag försöker här föra fram begreppet djupkultur och menar med detta kulturdrag som är mer motståndskraftiga mot förändring än många andra kulturdrag. Det bör givetvis finnas fler kandidater till detta än de jag här tar upp. Jag skulle gärna se exempel på sådana kandidater. 

Min främsta empiri är min egen erfarenhet av att ha växt upp i den svenska kulturen. Tillsammans med Kevin MacDonalds beskrivning av västerländsk kultur i boken Individualism and the Western Liberal Tradition inspirerade det mig till att tänka kring det jag här kallar djupkultur.

Jag tror att begreppet kan ha ett värde och att det är möjligt att förstå mer om kultur genom en sådan här ansats. Jag hoppas också att fler vill följa det här spåret så att vi kan få en djupare förståelse av hur människors kultur formas.

Om makt

Mycket tyder på att tidiga jägar- och samlarfolk levde väldigt jämlikt. En anledning till det kan ha varit att det inte fanns så mycket tillgångar intressanta att kontrollera. Till exempel kunde alla snabbt bygga en egen pilbåge och det fanns ofta inte möjlighet att samla på sig något större matförråd. Det fanns alltså inte så mycket incitament att skaffa sig makt över andra.

En annan anledning är att människoflockarna antagligen levde mer som stora familjer som delade allt. Detta är en väldigt effektiv metod för att överleva. Om alla sprider sig och letar mat kommer alltid någon att hitta något. Vanligen hittar man mer än man själv behöver. Genom att man delade med sig till gruppen fanns antagligen mat till alla nästan varje dag.

Men för att detta vinnarkoncept ska fungera behöver gruppen motverka inre stridigheter och egoistiska tendenser. Därför utvecklar sådana grupper en kultur präglad av konsensussträvan, konflikträdsla och någon slags "jantelag".

Makt över andra människor blev antagligen vanligt först i och med bofasthet och jordbruk. Genom bofastheten kunde man samla större matförråd eftersom man inte behövde bära maten med sig. Säd är också mer hållbart och kan sparas längre jämfört med den mesta föda man kan samla eller jaga i det vilda.

Stöld, våld, slaveri och hierarki

I och med att mat kunde ansamlas uppstod mer möjlighet till stöld. Motivationen att stjäla blev givetvis större om man själv hotades av svält. Men den som ägde matförrådet försvarade detta varför våld blev vanligare. Och med våld följer hämndbegär och avhumanisering av fienden.

Jordbruket krävde också mer arbete än jakt och samlande varför den mänskliga arbetskraften blev en resurs som kunde vara intressant att kontrollera. När fiender väl besegrats kunde man därför använda dem som slavar.

Genom bofastheten uppstod alltså mer hierarkiskt inriktad kultur. Vissa lyckades samla på sig mer rikedomar eller blev framgångsrika ledare. Specialisering och mer komplex organisering uppstod. I sådana hierarkiska samhällen utvecklades alltså utrymme för makt över andra människor.

Former av maktutövande

Vi kan från ovanstående se att en uppenbar form av maktutövande är våld, hot och tvång. Med tillräckligt våldskapital behöver man inte nödvändigtvis använda våld utan det räcker ofta med att hota.

En annan uppenbar form av maktutövande är att erbjuda andra sådant de vill ha i utbyte mot det man själv vill ha. Rikedom i olika former kan alltså användas till att utöva makt. Det gäller särskilt om man har monopol på det den andre vill ha.

En tredje form är att kunna påverka andras föreställningar, känslor och tankar. Det kan ske genom retorik men också genom vad man visar upp, till exempel i form av handlingar. Kyrkan och media är exempel på institutioner som utövat och utövar denna form av makt.

Övervakning och kartläggning

Övervakning är en viktig funktion för att kunna hålla kontroll på de man försöker utöva makt över. Genom våld och rikedomar kan man styra genom straff och belöning och genom olika slags påverkan och indoktrinering kan man få dem att internalisera önskvärda föreställningar.

Men utan övervakning är det svårt att veta när straff och belöning behövs. Det är också svårt att veta i vilken omfattning folk internaliserat de önskvärda föreställningarna om man inte kan iakta beteenden som tyder på internalisering. Övervakning behövs alltså ofta för att kunna utöva de olika formerna av makt.

Genom kartläggning och insamlande av data kan man dessutom gå ett steg till och i varierande grad förutse folks beteenden. Man kan på så sätt också kategorisera folk och bedömma vilka som utgör hot mot maktordningen.

Övervakning, kartläggning och databearbetning har blivit mer effektiv på senare år genom ny teknologi och större kapacitet för databehandling både kvantitativt och kvalitativt.

Allianser och samarbeten

Det finns styrka i antal. Därför ökar makten om man är flera som samarbetar. Därigenom blir allianser och samarbeten viktiga. Ofta vinner den som har flest på sin sida. Sådana samarbeten kan ske mellan aktörer inom en form av makt men även mellan aktörer inom olika former.

Att dölja makt

Det finns ofta fördelar med att dölja sina maktmedel. Det är till exempel uppenbarligen ofta en fördel att dölja att man försöker påverka någons föreställningar. Ett exempel på det är att det är lättare att värja sig mot påverkan genom reklam eftersom vi vet att reklam är vinklad. Det kan då vara svårare att undvika bli lurad om samma information istället presenteras i form av en förmodat neutral faktaartikel.

När det gäller den andra typen av makt kan det vara fördelaktigt att dölja sin förmögenhet för att undvika stöld eller beskattning. Ett annat exempel är att det kan vara bra att dölja att man faktiskt har (olagligt) monopol inom en bransch, till exempel genom att dölja sitt ägande i de bolag som dominerar.

I våldssammanhang är det ofta fördelaktigt att kunna överraska fienden. Därför används dolda vapen och hemlighållande av ny vapenteknologi. Genom att dölja våldskapitalet kan man också framstå som ofarlig för att på så sätt i vissa sammanhang slippa bli attackerad.

Om övervakning och kartläggning sker i det fördolda kan den avslöja sådant som kan möjliggöra hållhakar och utpressning. Den kan dessutom ge informationsövertag både i vålds- och affärssammanhang samt bidra till återkoppling som kan effektivisera indoktrinering.

Genom att hemlighålla allianser, samarbeten och karteller kan man dölja en maktkoncentration som annars skulle kunna framstå som problematisk och hotande.

Eftersom döljande är så viktigt i många maktsituationer blir det också viktigt för konkurrenter och andra att försöka upptäcka sådan dold makt. Det är antagligen en anledning till varför vissa intresserar sig så mycket för konspirationsteorier.

Att visa makt

Ibland är det också fördelaktigt att visa upp, och även överdriva, makt. Det gäller till exempel när man vill hota och skrämma så att motståndaren ger upp. Sådan maktuppvisning behöver inte enbart handla om våldskapital. Det kan också handla om ekonomiska muskler. Till exempel kan man få någon att ge upp en budgivning om denne tror att man har råd att gå mycket längre än dem.

En annan fördel med att visa sin makt är att det ofta ökar ens sociala status och höjer ens anseende i mångas ögon. Det är fördelaktigt för att kunna utöva påverkanstypen (den tredje formen) av makt eller knyta band och skapa allianser.

Övervakning och kartläggning kan utgöra ett indirekt hot om straff om folk vet att de är övervakade. Därför kan synlig övervakning räcka långt och göra att våld ofta inte ens behöver användas.

Monopol

Slutligen finns det ofta väldigt stora fördelar med att ha monopol. Om man har våldsmonopol kan man till exempel införa beskattning samt lagar och regler folk måste följa. Våldsmonopol möjliggör väldigt långt gående kontroll över en befolkning.

Branschmonopol gör det möjligt att maximera vinsten eftersom man kan sätta optimala vinstmaximerande priser. Om monopolet dessutom handlar om något livsnödvändigt - som luft, vatten eller vissa mediciner - kan man sätta vilket pris man vill eftersom folk inte kan välja bort det.

Monopol inom informationsspridning som till exempel media och skola gör det möjligt att förtiga konkurrerande synsätt, problemformuleringar, fakta, och så vidare. Det gör det också möjligt att sprida och etablera rena lögner eftersom inga protester och korrigeringar behöver få utrymme. Ett sätt att skapa sådant monopol är att isolera folk från andra informationskällor.

Slutord

Det finns givetvis mycket mer att säga om makt. Men detta borde vara en ganska grundläggande beskrivning av några av de viktigaste faktorerna. Beskrivningarna bör kunna vara användbara som stöd och tankeverktyg vid maktanalys.

 

 __________________________________

 

En intressant parentes är att de faktorer som jag tar upp här också kan jämföras med de element som kan användas för att beskriva en organisation. Organisationselementen är regler, sanktioner, övervakning, hierarki och medlemskap.

Vid en jämförelse kan vi se att hierarki är självklart kopplad till makt; den som har makt är högre i en slags hierarki. Sanktioner kan till exempel vara straff genom våld (första formen av makt) eller belöningar genom rikedom (andra formen). Övervakning är samma fenomen som nämns i denna artikel.

Regler går inte direkt att koppla till denna text men kan jämföras med det makthavare tvingar folk att göra. Motsvarigheten till regler är alltså makthavarnas direktiv. Motsvarigheten till medlemskap får ses som den situation alla individer som lever i ett samhälle och utsätts för makt befinner sig i. De är alltså att betrakta som vanligen mer eller mindre ofrivilliga tvångsanslutna medlemmar.

Jag tar upp lite om organisationselementen i artikeln Systemkomplexitet och organisationsteoretiska element. I samma artikel bygger jag också ut antalet element till åtta genom att lägga till mål, handlingsförmåga och föreställningar.

Motsvarigheten till mål skulle här vara det makthavare eftersträvar. Jag vill hävda att ett av deras viktigaste mål vanligen är att öka sin makt. Handlingsförmåga handlar om vad de har för maktmedel; till exempel vilka vapen de har. Föreställningar, slutligen, har direkt koppling till den tredje formen av makt, "att kunna påverka andras föreställningar".

Om makthavare

Vårt förhållande till makt är kluvet. Vi ogillar att drabbas genom att andra tvingar oss till sådant vi inte vill, orsakar oss skada och liknande. Vi ogillar alltså att drabbas av andras maktutövande.

Däremot gillar vi att kunna påverka vårt eget öde och ha makt över det. Vi gillar alltså ofta makt så länge det är vi som har den. Men även inom detta finns för många en viss kluvenhet. Makt kan till exempel föra med sig ansvar och vi kan vara rädda för att fatta fel beslut även om det inte direkt skulle drabba oss. De flesta vill inte ha andras lidande på sitt samvete.

En tredje sida av vår förhållande till makt är att vi vanligen gillar när andra stöttar, skyddar och hjälper oss. Det gör att vi då gillar att de har makt att kunna göra det. Så vi kan gilla att andra har makt. Åtminstone så länge de vill oss väl.

Kort sagt gillar vi makt därför att den kan ge oss det vi önskar, men vi ogillar den därför att den kan ge sådant vi inte önskar.

Makt och anknytning

Som små barn är vi beroende av de som tar hand om oss, vilket vanligen är våra föräldrar. Som små är vi alltså väldigt maktlösa och beroende av andra som har makt. Anknytning är en biologisk emotionell funktion som har med detta att göra.

Människobarn är bland de mest överlevnadsodugliga i naturen. Anknytningsfunktionen gör att vuxna, hos alla djur med sårbar avkomma, känner behov att hjälpa och skydda barnet medan barnet i sin tur känner behov att hitta och knyta an till vuxna som vill skydda det.

Anknytningsbehovet är för människan som starkast från ungefär ett till tre års ålder. Även om det är som starkast under denna period fortsätter det dock att prägla människor under hela livet.

Det finns skäl att anta att upplevelser under den tidiga anknytningsorienterade perioden starkt bidrar till personligheten. Det finns också skäl att anta att detta bidrar till vårt förhållningssätt till politik och makthavare.

En anledning till det är att vi i relation till samhället som helhet är väldigt maktlösa, på liknande sätt som vi var maktlösa i relation till hela verkligheten när vi var små. Vi förhåller oss alltså i viss mån till makthavare på liknande sätt som vi förhöll oss till våra föräldrar när vi var barn.

Anknytningsfiguren

Den individen knyter an till kallas inom anknytningsteori för "anknytningsfigur". Vilka egenskaper ska en anknytningsfigur då helst ha? Eller annorlunda formulerat; vilka egenskaper ska en individ ha för att bli sedd som en anknytningsfigur så att anknytningsbehoven väcks (oftast omedvetet) hos andra? Vad vill folk se hos en ledare, en kung, en frälsare...?

För det första vill man att anknytningsfiguren ska vara välvillig mot en; att den vill skydda och hjälpa en. För det andra vill man att den ska vara mäktig så att den också klarar att skydda och hjälpa. Den ideala anknytningsfiguren har bägge dessa sidor.

Det näst bästa alternativet är ofta en anknytningsfigur som åtminstone har kapacitet att skydda och hjälpa. För man har inte mycket nytta av en anknytningsfigur som vill väl men inte har makt att ge en det man behöver.

Detta är antagligen en anledning till att kriminella kan bli populära. De visar upp en handlingskraft som kan förknippas med makt att åstadkomma resultat oavsett vad som står i vägen. Något liknande gäller givetvis de som är rika eller framstående på annat sätt.

Att till och med kriminella kan bli populära visar på hur anknytningsbehovet ger makten strålglans. Individen som blir tjusad vill antagligen inte se att den mäktige kanske inte är särskilt välvillig gentemot dem.

De som får makt

De flesta som är kompetenta inom sitt område kommer att stiga i graderna. Så vi kommer att hitta makthavare med olika slags personlighet och inställning eftersom en och samma kompetens ofta kan odlas oberoende av sådant. Många av dessa har antagligen inte främst eftersträvat maktpositionen.

Men oavsett detta kan vi anta att det bland de som klättrat till höga maktpositioner också finns de som haft stark motivation att skaffa sig makt. Att vilja något och att arbeta för att uppnå det ökar ju vanligen chansen att så också blir fallet.

Bland dessa finns de som drivs av ideal och de som drivs av egoism. Det finns många olika ideal vilket gör att makthavare som drivs av ideal kan vilja något du också vill. Men de kan lika gärna drivas av ideal du inte gillar.

Eftersom idealet oftast är viktigare för en sådan makthavare än vad du är kan denne också offra dig för idealet oavsett om det gäller ideal du gillar eller inte. Det gör idealistiska makthavare potentiellt problematiska.

När det gäller makthavare som drivs av egoism tänker jag föreslå hypotesen att det bland dessa är vanligare med psykopatiska drag. Jag föreslår också att det bör vara vanligare med psykopatiska drag ju högre maktnivåer det handlar om.

Förekomsten bör också öka med tiden inom en maktstruktur eftersom det ger mer tid för fler med stark sådan motivation att klättra till toppen. Dessutom bör det relativa antalet idealister i makttoppen minska för att antalet psykopater ökar vilket jag argumenterar för nedan.

Psykopati

En sak som utmärker psykopater är att de saknar anknytning till andra. De har aldrig haft en anknytningsfigur de kunnat knyta an till vilket gör dem väldigt ensamma. Ett annat ord för detta är "utanförskap".

Bland fritänkare som tänker "utanför lådan" hittar vi ofta människor som präglas av någon slags utanförskap. Hos en del av dessa är det hög, kanske medfödd, intelligens som bidrar till utanförskapet. Men jag skulle vilja föreslå att förmågan att tänka på ett sätt som är befriat från konventioner och samtidskulturens föreställningar i sig ofta bidrar till en slags intelligens.

Då psykopater bara har sig själva att lita till och de, beroende på anknytningsstörningen, inte bryr sig om andra bör de ofta eftersträva makt. De kommer då att använda förmågan till att tänka friare i syfte att nå mer makt. Detta bör ofta ge dem ett övertag över idealister som tävlar om samma maktpositioner.

Deras ointresse av andras väl och ve bör även det kunna ge fördelar i många konkurrenssituationer. Så över tid bör de med psykopatiska drag vinna över idealisterna. Därför bör det över tid kunna bli fler med psykopatiska drag i toppen på bekostnad av idealister.

Vad gäller invändningen att idealister kan ha ett stort nätverk med samma ideal vilka hjälper dem till makten kan anföras att inget hindrar en psykopat att låtsas vara idealist för att på så sätt skaffa sig ett stort nätverk.

Vid kriser

Vid kriser ökar anknytningsbehovet. Till exempel söker sig folk till anhöriga och vänner vid dödsfall och andra svåra situationer. Det borde kunna göra att samhälleliga kriser kan öka behovet av ledare att ty sig till.

Vid större kriser bör också toleransen mot ledare som kanske inte framstår som välvilliga men visar handlingskraft och förmåga att lösa krisen öka. Även toleransen för mer represiv ordning bör kunna öka.

Maktpositionens krav

Makthavare behöver ofta fatta svåra beslut. Även makthavare som ser till allas bästa kan ofta bli tvungna att fatta beslut som drabbar vissa. Man kan till exempel vara tvungen att offra några människor för att rädda flertalet.

Sådana beslut är givetvis lättare att fatta för någon med mer psykopatiska drag. Det gör att psykopater ur det perspektivet kan fungera bättre som makthavare än de som får svårt att fatta sådana beslut. Även det bidrar antagligen till att psykopater lättare kan klättra i makthierarkin. Det gäller då särskilt vid kriser där fler sådana beslut måste tas.

 

Slutord

Sammantaget har alltså många, beroende på anknytningsbehovet, en tendens att tro gott om makthavare. Om psykopatiska drag är vanligare bland dessa makthavare är då risken att man tyr sig till någon som inte har allas bästa för ögonen.

Vid kristider kan man dessutom komma att ge denne större befogenheter än vad som annars skulle vara fallet. Det verkar alltså finnas anledning att undersöka detta närmare för att kanske kunna hitta sätt att skydda oss mot sådana risker.

En epistemologisk betraktelse

Hur kan vi på bästa sätt vinna kunskap om verkligheten? Hur kommer vi närmare sanningen?

För det första är det viktigt att konstatera att begreppet "sanning" har ett värde. Det är visserligen mycket som vi inte kan vara helt säkra på och vi kan då inte nå någon absolut fullständig sanning. Men vi kan ofta åtminstone, med säkerhet, undersöka vad som är falskt. Genom att rensa bort sådant som är falskt kommer vi i alla fall närmare sanningen. Därigenom är fruktbar sanningssträvan möjlig även om en fullständig slutligt korrekt förståelse av sanningen inte är det.

Vi själva som epistemologer

För att kunna komma närmare sanningen måste vi vara motiverade till det. Ett stort hinder är då annan motivation. Om det finns sådant som är viktigare för oss än sanningen finns risken att önsketänkande hindrar oss att nå en sanning som går emot det vi önskar.

Människor har en stor kapacitet att bedra sig själva till den utsträckningen att de inte ens är medvetna om att det är det de gör. De bedrar sig alltså i sin tro att de inte bedrar sig.

För att försöka komma runt det problemet sätter man ofta upp regler och metoder vilket givetvis förbättrar situationen. Men det löser inte helt problemet. Regler begränsar människans fulla kapacitet varför förmågor som skulle kunna bidra till sanningssträvan inte kommer till användning. Dessutom kan regler sällan täcka alla möjliga situationer som kan uppkomma. Det finns då alltså fortfarande utrymme för att bedra sig själv.

Något som kanske skulle kunna bidra till fler skickligare epistemologer är om vi kan utveckla tillräckligt bra metoder för att mäta motivationen hos individen. Vi skulle då kunna hitta de som har stor motivation för sanningssträvan och liten motivation till annat som skulle kunna komma i vägen.

En annan möjlighet är metoder för att förändra motivationen. Om vi kan minska konkurrerande motivation och öka motivation att komma närmare sanningen kommer vi att kunna bli bättre epistemologer.

Vi bör i vilket fall ägna oss åt ärlig introspektion och självrannsakan för att försöka upptäcka eventuellt önsketänkande samt försöka motarbeta sådant så gott vi kan. En bra början är att erkänna att människor ägnar sig åt självbedrägeri och att vi själva tyvärr antagligen inte är något undantag.

Vad kan vi lita på?

När vi på detta sätt försökt optimera oss själva som epistemologer blir nästa fråga vad vi faktiskt vet, det vill säga vad vi kan förlita oss på och utgå ifrån, samt vilka verktyg vi har för att kunna närma oss sanningen.

Vi kan vara helt säkra på den upplevelse som finns i nuet och mer generellt kan vi vara nästan helt säkra på vår egen fenomenologiska verklighets existens. Vi kan med andra ord vara säkra på att vi upplever det vi upplever; att våra upplevelser finns.

Vi kan också vara nästan helt säkra på att det finns någon slags "fysisk" verklighet som våra upplevelser har någon slags koppling till. Dock finns många osäkerheter i hur denna koppling ser ut. Sammantaget ger detta stor osäkerhet gällande hur verkligheten egentligen är beskaffad.

Vi kan till exempel missta oss eller hallucinera och vi upplever i vilket fall endast en liten del av verkligheten; det mesta sker någon annanstans, någon annan gång, utanför vår uppmärksamhet, bortom våra sinnens kapacitet och räckvidd, och så vidare.

Vi kan alltså inte vara säkra på att våra upplevelser representerar den fysiska verkligheten korrekt. Vi kan heller inte vara säkra på att våra minnen och bedömningar av vår inre värld är korrekta. Vi kan minnas fel och bedöma fel och har som sagt kapacitet för självbedrägeri.

Jag tänker i relation till ovanstående föreslå ett epistemologiskt verktyg som verkar vara underutnyttjat men som med fördel borde kunna användes mer inom sanningssträvande verksamhet; koherenssträvan.

Koherenssträvan

Ett stort hinder för att komma närmare sanningen är för många de, oftast omedvetna, strategier de använder för att hantera kognitiv dissonans. Dessa strategier består i att rikta uppmärksamheten bort ifrån det som verkar motsäga en föredragen verklighet.

Bortriktandet av uppmärksamheten kan ske på många sätt, till exempel genom att bortförklara det oönskade eller istället rikta uppmärksamheten mot något annat som väcker ens starka och engagerade känslor. Oavsett vilket sätt som används blir effekten att oönskade fakta får mindre utrymme, ofta ända till den grad att de helt bortträngs ur minnet.

Eftersom falsifiering är en av de viktigaste metoderna för att komma närmare sanningen ställer detta till med problem. För att kunna använda koherenssträvan behöver man alltså disciplinera sig till att söka sådant som motsäger det man tror. Det gäller särskilt om man gärna önskar att det man tror är sant.

När man lyckats träna upp ett sådant förfaringssätt öppnar sig en helt ny värld av möjlighet att komma närmare sanningen. Vi har nämligen tillgång till en oerhört stor mängd empiri i form av allt vi varit med om och tagit del av genom livet.

Dessa minnen har givetvis varierande tillförlitlighet men i och med att mängden är så stor kommer ett ärligt sökande och jämförande ge stora möjligheter att hitta sådant som motsäger den omhuldade hypotesen.

De hypoteser som överlever detta bör man fortsätta att hålla öppna. Det innebär att man fortsätter att vara vaksam på om något dyker upp som verkar motsäga dem. Men man kan samtidigt börja använda dem som provisoriska, fortfarande öppna, sanningar.

Eftersom ett sådant här förfaringssätt leder till en stor mängd öppna hypoteser behöver man, åtminstone informellt, vikta dessa mot varandra. Vissa hypoteser kommer att verka mer sannolika och bör alltså ges mer tid för vidare undersökning. De kan också anses ha större sanningsvärde som falsifierande provisoriska sanningar vid jämförelse med andra hypoteser.

Fördelar med koherenssträvan

En fördel med koherenssträvan har att göra med det faktum att det egentligen är så lite vi kan vara helt säkra på. Det innebär att vi egentligen borde förhålla oss till det mesta vi tror som att det handlar om hypoteser snarare än sanningar.

Koherenssträvan kan alltså ses som mer kompatibel med den faktiska verkligheten än många andra metoder; oavsett om vi främst undersöker den fenomenologiska eller den fysiska aspekten. Detta eftersom vi på det här sättet betonar och medvetandehåller det provisoriska i det vi tror.

De största fördelarna med metoden finns antagligen inom "mjukare" vetenskaper som till exempel samhällsvetenskaper där korrelation ofta är låg och det kan vara svårare att utföra experiment och isolera parametrar man vill undersöka.

Slutord

Koherenssträvan är en, antagligen underutnyttjad, metod som ger möjlighet att i större utsträckning använda alla våra erfarenheter för att komma närmare sanningen. Det förutsätter dock att vi disciplinerar oss och motverkar tendenser till att ge efter för kognitiv dissonans.

Det gör alltså att vi behöver jobba mer med oss själva som epistemologer. Genom att vara mer vaksamma på oss själva och bygga större motivation till sanningssträvan kan vi träna upp förmågan att hålla fler hypoteser öppna samtidigt.

När detta ständiga öppethållande av hittills hållbara, och falsifierande av icke hållbara, hypoteser blivit en vana kommer vi att ha tillgång till en kognitiv funktionalitet som möjliggör kontinuerligt vanemässigt undersökande av hela vår erfarenhetsbank. Det ger oss tillgång till både en väldigt rik empiri och samtidigt ett lämpligt förfaringssätt att hantera denna enorma mängd data.

En metafysisk betraktelse

Vi kan konstatera förekomsten av en fenomenologisk verklighet och, på goda grunder, även anta förekomst av en fysisk verklighet. Vi verkar dock inte ha någon uttömmande fullständig kunskap om dessa verkligheter.

Den fenomenologiska verkligheten är den verklighet vi ständigt upplever och i det avseendet är vår kunskap fullständig; vi vet ju vad vi upplever. Däremot vet vi inte vilka upplevelser som är möjliga men som vi ännu inte upplevt. Den delen av den fenomenologiska verkligheten är okänd för oss.

På liknande sätt förhåller det sig med den fysiska verkligheten. Vi vet vissa saker om den men det finns också sådant vi vet att vi inte vet. Dessutom kan det finnas sådant vi är omedvetna om att vi inte vet. Ser vi till mänsklighetens historia är onekligen fallet att människor inte visste saker vi vet idag. De visste heller inte att de var omedvetna om att de var ovetande.

Vi har ingen anledning att tro att just vi skulle vara de första i historien som nått fram till en kunskap där inget kvarstår att upptäcka. Det är givetvis möjligt att spekulera och ställa upp hypoteser om vad vi kanske är omedvetna om. Vi kommer dock inte kunna täcka alla sådana möjligheter.

Men även om vi kanske är dömda till ofullständig kännedom om dessa två verkligheter kan vi ändå säga något om några metafysiska frågor genom att titta närmare på dessa två och hur de förhåller sig till varandra.

Den fenomenologiska upplevelsen av den fysiska verkligheten

Är den fenomenologiska upplevelsen av den fysiska verkligheten en god representation av den faktiska fysiska verkligheten? Det korta svaret är nej! Vi upplever till exempel att den fysiska verkligheten består av tid och rum, som separata fristående fenomen. Men fysiker som undersökt detta verkar i dagsläget snarare tala om rumtid, vilket är att betrakta som en fyrdimensionell mångfald.

Det vi upplever som tid och rum är alltså antagligen föreställningar om verkligheten som inte stämmer helt med vad den fysiska verkligheten egentligen är. Dessa föreställningar fungerar antagligen väl för oss på liknande sätt som en fisk väldigt sällan skulle ha nytta av att vara medveten om vad som finns på land.

Den fysiska verkligheten

Mycket talar för att den fenomenologiska verklighet som individen upplever uppstår i den fysiska kroppen, som ju får betraktas som en del av den fysiska verkligheten. Dessutom verkar den vara beroende av denna fysiska kropp. Till exempel kan den snabbt förändras radikalt genom att individen konsumerar en drog eller drabbas av en hjärnskada.

Frågan är alltså om det inte är rimligt att betrakta den fenomenologiska verkligheten som en del av den fysiska? Alla de fyra typerna av fenomenologisk verklighet har ju koppling till den fysiska verkligheten och är alltså inte separata från den.

Genom kroppen påverkar dessutom den fenomenologiska verkligheten den fysiska verkligheten; både den egna fysiska kroppen och andra delar av den fysiska verkligheten. Våra föreställningar påverkar ju hur vi agerar i världen.

Men om vår föreställning om den fysiska verkligheten stämmer så dåligt bör vi kanske fråga oss om den fysiska verkligheten, som vi intuitivt och spontant tänker på den, finns? Ordet "fysisk" med dess konnotationer till vår upplevelse av fysiska objekt verkar kunna vara missvisande. En fråga är till exempel om det finns några fysiska objekt över huvud taget.

Finns den fysiska verkligheten?

För att belysa dessa frågor ska jag ta ett exempel på emergens som jag lånat från Marvin Minsky. Tänk dig att vi har några bitar kartong och en mus. Om vi fäster dessa kartongbitar vid varandra så att de bildar en hage kan vi fängsla musen.

Fängslandet av musen fanns inte inneboende kartongbitarna (åtminstone inte enbart); varken i en enskild bit eller i samlingen bitar. Fenomenet uppstod genom hur bitarna organiserades.

I många avseenden verkar det förhålla sig på ett liknande sätt med det vi tänker på som fysiska objekt. Olika egenskaper uppstår beroende på hur olika företeelser kombineras och organiseras. Vi kan uppmärksamma vissa företeelser som vi har sinnesorgan och hjälpmedel för att uppfatta. Vi kan också i viss mån slutleda oss till existens av vissa företeelser.

Vårt tänkande verkar dock anpassat till den verklighet som är viktig för oss. Det gör att vi tenderar att tänka på företeelser på vissa sätt. Vårt tänkande är anpassat till våra levnadsförhållanden på liknande sätt som fiskens tänkande är anpassad till dess levnadsförhållanden.

Det gör det svårt för oss att helt förstå vad den "fysiska" verkligheten egentligen är för någonting. Utifrån ovanstående resonemang anser jag en rimlig hypotes vara att den fysiska verkligheten går att förstå som emergens där en mängd olika egenskaper ständigt uppstår.

Sådan emergens bör då uppstå ur/i något som möjliggör detta. Detta "något" får anses vara den egentliga "fysiska" verkligheten. Och då vi har skäl att anta att även den fenomenologiska verkligheten, enligt tidigare resonemang, uppstår i den fysiska verkligheten bör detta "något" kanske även ses som inneslutande den fenomenologiska verkligheten.

Om vi till det lägger svårigheten att bevisa eller motbevisa några andra verkligheter än den fenomenologiska respektive den fysiska finns det visst skäl att tro att alla företeelser uppstår emergent ur/i detta "något".

En verklighet präglad av emergens och förändring

Baserat på detta resonemang föreslår jag hypotesen att det bara finns en verklighet och att allt vi känner till är en del av denna. Dessutom är allt som existerat, existerar och kommer att existera - fast som vi inte känner till - också en del av denna.

Vidare föreslår jag att denna verklighet präglas av emergens och att företeelser ständigt uppstår och upphör. När en företeelse väl uppstått kan den komma att bli en del av tillblivelsen av en ny emergens.

Till exempel är musen och kartongbitarna själva emergenta företeelser. Och hagen med musen i kan i sin tur komma att kombineras med något annat på ett sätt som gör att någon ny företeelse uppstår.

Denna hypotetiska enda verklighet är alltså en slags möjliggörare av emergens och förändring där företeelser uppstår och upphör. Utifrån denna hypotes kan vi då anta att de naturlagar man hittat kan vara exempel på emergenta företeelser som uppstått genom kombination av andra företeelser. Det innebär i så fall att naturlagarna inte nödvändigtvis är eviga.

Om verkligheten präglas av emergens och förändring implicerar det i så fall att orsak och verkan finns inneboende i denna verklighet eftersom något orsakar verkan i form av emergens eller upphörande.

Även någon slags skillnad mellan olika emergerade företeelser existerar eftersom det annars bara skulle uppstå samma företeelse om igen. Det bör innebära att även "antal" existerar som företeelse eftersom flera skilda olika emergenta företeelser uppstår.

Slutord

En rimlig hypotes verkar vara att det endast finns en verklighet där företeelser uppstår (genom emergens) och upphör. Emergensen och upphörandet innebär att också någon slags orsak-verkan existerar. Även antal och någon slags skillnad mellan olika emergenta företeelser existerar.

Vi som upplevare, våra upplevelser och det som skapar detta uppstår emergent i, och är en del av, denna enda verklighet. Det som vi ofta tänker på som en fysisk verklighet som bidrar till skapande av våra upplevelser är givetvis också en del av denna verklighet.

Vi vet inte allt om denna verklighet och vet heller inte vilka eventuella gränser som finns för vad som är möjligt att veta. Men än så länge verkar vi inte ha nått någon sådan gräns och om verkligheten präglas av emergens kommer nya företeelser ständigt att uppstå varför vi i så fall inte behöver oroa oss för att det ska ta slut på nya företeelser att upptäcka.

En ontologisk betraktelse

I den totala fenomenologiska verkligheten finns fyra typer av upplevelser; verklighet, fantasi, dröm och regelsystem. Upplevelse av verklighet, fantasi och regelsystem kan du själv testa i detta nu. Drömmar har du däremot i nuet bara tillgång till i form av minnen.

Utifrån vårt experimenterande med vår egen upplevelse i nuet kan vi alltså konstatera att tre av typerna av upplevelse finns. Om vi accepterar att vårt väldigt nära minne i nuet är någorlunda sant (vilket är en förutsättning för att acceptera att förändring faktiskt sker) bör vi kunna tillåta oss att i någon mån expandera den acceptansen även till minnen från längre tillbaka i tiden.

Om vi gör det kan vi alltså acceptera att minnen representerar, nu förfluten, upplevelse vi hade i det dåvarande nuet. Det gör i så fall att vi också kan acceptera drömmar som existerande upplevelser vi haft och kan förvänta oss ha igen på liknande sätt som vi antagligen förväntar oss att fortsätta uppleva de andra upplevelsetyperna.

Vi kan då ur ontologiskt perspektiv konstatera att den totala fenomenologiska verkligheten finns inklusive sådant som till exempel förändring, fenomen, relativ regelbundenhet (förutsägbarhet) och relativ styrbarhet.

En verklighet bortom den fenomenologiska – den fysiska verkligheten

Finns en verklighet bortom den fenomenologiska? Finns till exempel din säng medan du sover och drömmer, trots att du i din dröm inte upplever att du ligger i din säng? Vi kan givetvis inte veta helt säkert. Men alla våra upplevelser tyder på att den gör det och inga upplevelser tyder på motsatsen.

Alla våra upplevelser tyder på att en fysisk verklighet finns även när vi inte upplever den. Om vi till exempel känner en regndroppe finns inget som inte tyder på att droppen fanns, fallande mot oss, trots att vi var omedvetna om den innan den träffade oss. Upplevelsen är helt samstämmig med att vi ser en regndroppe falla mot oss och sedan känner den träffa; eller att vi ser en regndroppe falla utan att träffa oss, varför vi heller inte känner den träffa.

Vi har alltså skäl att anta att en fysisk verklighet finns oberoende av vår, eller någon annans, upplevelse. Jag föreslår därför att vi ur ett ontologiskt perspektiv även accepterar existensen av en fysisk verklighet kopplad till, men bortom, den fenomenologiska verkligheten.

Denna fysiska verklighet verkar dessutom ha några grundläggande likheter med den fenomenologiska upplevelsen av densamma. Även i den fysiska verkligheten sker förändringar och även i den fysiska verkligheten finns en åtskillnad, i rummet, mellan olika företeelser. Till exempel roterar jorden runt solen på ett visst avstånd; de är åtskilda på liknande sätt som du och jag är åtskilda i rummet.

Koppling mellan fysisk och fenomenologisk verklighet

Från exemplet med regndroppen kan vi förstå något av hur kopplingen mellan den fysiska och den fenomenologiska verkligheten kan se ut. Kort sagt verkar vi ha en fysisk kropp med sinnesorgan som kopplar vår fenomenologiska verklighet till den fysiska.

Det gör i så fall att det vi fenomenologiskt upplever som fysisk verklighet ofta har en nära koppling till den faktiska fysiska verkligheten. Dock har vår upplevelse inte koppling till hela den fysiska verkligheten utan bara till den del av densamma vi för stunden kan erfara genom våra sinnesorgan.

Kopplingen blir också mindre genom våra sinnesorgans begränsningar. En del av kopplingen sker dessutom genom tolkningar där bland annat minnen, fantasi och formaliseringar (regelsystem) påverkar. Vi kan misstolka, hallucinera, uppleva illusioner, och så vidare.

Inte bara verklighetstypen av fenomenologisk upplevelse påverkas av den fysiska verkligheten. Ett exempel är att när vi skapar regelsystem för att bättre förstå den fysiska verkligheten behöver de givetvis testas mot denna. Andra exempel är att fantasi ofta hämtar material från upplevelser av den fysiska verkligheten och att sinnesintryck ibland påverkar både våra drömmar och våra vakna fantasier i stunden utan att vi är medvetna om det.

En verklighet bortom den fysiska verkligheten

Är den fenomenologiska och fysiska verkligheten de enda verkligheter som finns? Det finns till exempel människor som hävdar att de haft erfarenhet av spöken, andar, änglar och andra okroppsliga väsen. Sådana okroppsliga väsen rapporteras också ibland påverka den fysiska verkligheten. Är det exempel på en verklighet bortom den fysiska?

Vetenskapen verkar hittills inte ha lyckats fastställa förekomsten av sådant, annat än som just påstådda erfarenheter. Företeelserna tillhör onekligen den fenomenologiska verkligheten för de som upplevt dem men det verkar hittills vara svårt att veta om de tillhör den fysiska verkligheten, och också om de tillhör en annan verklighet än den fysiska.

Dessa fenomen skulle kunna vara exempel som tyder på förekomsten av en verklighet bortom både den fysiska verkligheten och vår fenomenologiska verklighet. Det kan finnas de som har sådana erfarenheter att de har goda skäl att anta att så är fallet.

De som har sådana erfarenheter kan missta sig men om vi inte har något sätt att kontrollera det kan vi inte veta. Vi bör då rimligen varken anta eller förkasta förekomsten av sådana andra verkligheter.

Slutord

Sammanfattningsvis kan vi på ganska goda grunder anta förekomsten av två verkligheter; individens fenomenologiska verklighet och den fysiska verkligheten. Dessa två verkligheter har en viss koppling till varandra.

I bägge dessa sker dessutom förändringar och företeelser är åtskilda från varandra. I den fenomenologiska verkligheten är företeelser (fenomen) åtskilda genom distinktion som ofta är kopplat till benämnande. I den fysiska verkligheten är företeelser åtskilda i det fysiska rummet med fysiskt avstånd mellan sig.

Många av oss har, baserat på våra erfarenheter, inga starka skäl att anta en eller flera verkligheter utöver dessa två. Men vi har heller inga goda skäl att förkasta möjligheten att det skulle kunna finnas ytterligare verkligheter, lika lite som fiskar har anledning att förkasta möjligheten av landlevande djur. Vi bör alltså lämna det öppet.

En fenomenologisk betraktelse

Du har just nu en upplevelse av att du läser den här texten. Det är det enda du egentligen kan vara helt säker på; att det just nu finns denna upplevelse. I den upplevelsen ingår minnen. Du kan till exempel minnas att du gjorde något innan du började läsa texten.

Men du kan egentligen inte veta helt säkert att det är sant att du faktiskt gjorde det du minns att du gjorde. Minnet kan vara falskt. Det enda du säkert kan veta gällande detta är att upplevelsen av att minnas finns.

Givetvis finns det en massa anledningar att tro att mer än bara denna upplevelse existerar och är sann. Men just nu börjar vi med att bara konstatera vad vi faktiskt kan vara helt säkra på. Det finns då till exempel några saker vi kan konstatera som helt sanna om den upplevelse du har just nu.

Förändring

En sak vi kan konstatera är att upplevelsen inte är konstant utan förändras hela tiden. När du läser läser du till exempel först ett ord och sedan nästa och så vidare. Även när vi själva inte är aktiva, som vi till exempel är när vi läser, verkar upplevelser ständigt förändras.

Detsamma gäller dina minnen. Även i det som var förändrades saker. Du minns skeenden och inte statiska oföränderliga varanden. Förändring verkar alltså vara en kvalitet som generellt finns i upplevelse.

Fenomen

En annan sak vi kan konstatera är att det i upplevelsen finns en kvalitet av "skillnad". När du läser texten är till exempel bokstäverna och orden olika varandra och skilda från varandra. Det du upplever är inte en enhet utan du upplever istället en mängd åtskillnader.

Direkt sammankopplat med detta är att du måste kunna identifiera det, till exempel ett ord, som något som skiljer sig från det omgivande. Det gör också att det existerar som något eget, skilt från annat, i din upplevelse. Det har en egen existens. Detta verkar vara en kvalitet som generellt finns i upplevelsen; att det finns flera olika existenser skilda ifrån varandra.

Det du, i din upplevelse, kan urskilja från resten kommer jag i fortsättningen att kalla för "fenomen". Ett fenomen är alltså något som vi, i vår upplevelse, är medvetna om och kan sätta en beteckning på.

I och med att fenomen existerar i upplevelsen finns där också en slags motsats till förändringen; en, åtminstone tillfällig, permanens. Du kan till exempel titta på ett eller flera ord i texten och konstatera att de fortsätter att existera utan att förändras.

Typer av upplevelser

Även om du med tankens kraft försöker förändra de ord du tittar på så kommer de inte att förändras. Detsamma gäller annat som finns omkring dig. Du kanske hör ett ljud som du vill ska upphöra, eller önskar höra ett specifikt ljud. Men det sker inte bara för att du vill det.

Du kan däremot fantisera att du hör ljudet eller att orden du nyss läste förvandlas till pyttesmå fåglar som flyger iväg. I fantasin kan du själv bestämma helt och hållet vilka förändringar som ska ske.

Bägge dessa saker kan du testa i denna stund och konstatera skillnaden mellan fantasi och det du (antagligen) kallar verklighet. I verkligheten sker förändring, eller inte, oavsett din önskan medan fantasin är helt under din egen kontroll.

När du i denna stund utforskar verkligheten kan du alltså inte påverka den på samma sätt som fantasin. Men du kan använda din kropp och ditt tal och därigenom påverka. Dessa är dock en del av verkligheten med samma slags begränsningar som gäller resten av verkligheten; du kan till exempel inte göra dina armar fyra meter långa för att nå något.

Du kan dock förändra var och hur du riktar din uppmärksamhet. Det gör att du till exempel kan uppmärksamma en bokstav, ett ord, en mening, ett stycke... Du kan också rikta uppmärksamheten mot ljud omkring dig, eller hur det känns i kroppen.

Dina minnen av verkligheten har antagligen samma karaktär. Om dina minnen är korrekta har verkligheten aldrig kunnat styras på samma sätt som fantasin. Dessutom har den antagligen varit förutsägbar i en stor mängd andra avseenden. Till exempel har antagligen aldrig gravitationen plötsligt upphört att fungera.

Annorlunda är det med dina minnen av sådant du drömt om natten. I drömmar (som du minns dem) är inget förutsägbart och saker kan plötsligt förändras på vilket sätt som helst. I denna aspekt är drömmar lika fantasier. En skillnad är dock att vi vanligen inte kan styra drömmarna på samma sätt som vi kan styra fantasin. I den aspekten är drömmarna alltså mer lika vår vakna verklighet.

Mellan fantasi och verklighet

Drömmar verkar alltså befinna sig någonstans mellan fantasi och verklighet. De är "oreglerade" och oförutsägbara som fantasier men vi upplever dem som verkliga och kan inte viljemässigt påverka dem. Undantaget är lucida drömmar där man ibland viljemässigt kan påverka drömmen.

Även den vakna upplevelsen verkar kunna uppvisa blandformer. Vi kan till exempel se fel, uppleva en illusion eller hallucinera. Den innebär då att vi i den vakna verkligheten tar en omedveten fantasi för verklighet.

Gränsen mellan fantasi och verklighet är alltså inte nödvändigtvis så tydlig. De två typerna är dock viktiga, som renodlingar betraktade, för vår förståelse. I sin opåverkbarhet är verkligheten något vi nog måste förhålla oss till varför det bör vara viktigt för oss att försöka utröna vilken av typerna vi upplever. Om vi egentligen upplever en fantasi men tror på den, och agerar på den, som den vore verklig kan det få ödesdigra konsekvenser.

Fantasins användningsområden

Eftersom det förefaller kunna vara så viktigt att veta vad som är verkligt kan man fråga sig om fantasin inte utgör ett problem. Utan fantasi skulle vi ju till exempel slippa riskera hallucinera något som inte finns och slippa riskera att agera på det med negativa konsekvenser.

Det är sant att förmågan att fantisera kan ställa till med problem men den har också fördelar. Den kan givetvis användas till att skapa lustupplevelser genom att fantisera om något lustfyllt. Men den kan också användas i relation till verkligheten. Den gör det till exempel möjligt att utforska olika möjliga framtida scenarier vilket i sin tur gör det möjligt att planera.

Generellt kan den användas till att bättre förstå och förutsäga verkligheten (som förefaller existera även om vi inte kan veta helt säkert). Vi kan till exempel använda fantasin till att skapa regelsystem som förhåller sig till verkligheten så att vi kan operera med det för att lättare kunna utforska verkligheten. Matematik är ett exempel på ett sådant system.

Vi kan alltså tygla fantasin till att förhålla sig till verkligheten för att vi bättre ska kunna hantera densamma och därigenom skapa något som inte är en fri fantasi utan en slags "fantasi" som är bunden till verkligheten.

Slutord

Även om vi inte kan vara helt säkra på något annat än den upplevelse som just nu finns visar denna korta betraktelse på att vi ändå har ganska goda skäl att anta att en någorlunda regelbunden och förutsägbar verklighet existerar och att vår upplevelse kan vara kopplad till den.

Vidare verkar det då värdefullt att skilja på två typer av upplevelse; verklighet och fantasi. I bägge typerna av upplevelse sker förändring. Vi kan dessutom i bägge upplevelsetyperna göra distinktion mellan olika fenomen.

Dessa två typer av upplevelse har två kvaliteter; grad av regelbundenhet och därmed förutsägbarhet (1) samt grad av direkt styrbarhet (2). Verkligheten är regelbunden (förutsägbar) och inte direkt styrbar. Fantasin är däremot oregelbunden och styrbar.

Baserat på dessa kvaliteter i kombination med våra minnen kan vi hitta ytterligare två typer av upplevelser; drömmen som är oregelbunden och inte styrbar samt regelsystemet som är regelbundet och styrbart.

	Regelbunden	Ej regelbunden
Styrbar	Regel-system	Fantasi
Ej styrbar	Verklighet	Dröm

Slutligen bör givetvis även fantasier, drömmar och regelsystem betraktas som verkliga i bemärkelsen att de existerar. Därför kan namnet "verklighet" på en av typerna vara mindre lyckat. Fördelen med namnet är dock att många redan tänker i dessa termer. Vi bör dock se det som att alla dessa ingår i den övergripande totala fenomenologiska verkligheten.