En epistemologisk betraktelse

Hur kan vi på bästa sätt vinna kunskap om verkligheten? Hur kommer vi närmare sanningen?

För det första är det viktigt att konstatera att begreppet "sanning" har ett värde. Det är visserligen mycket som vi inte kan vara helt säkra på och vi kan då inte nå någon absolut fullständig sanning. Men vi kan ofta åtminstone, med säkerhet, undersöka vad som är falskt. Genom att rensa bort sådant som är falskt kommer vi i alla fall närmare sanningen. Därigenom är fruktbar sanningssträvan möjlig även om en fullständig slutligt korrekt förståelse av sanningen inte är det.

Vi själva som epistemologer

För att kunna komma närmare sanningen måste vi vara motiverade till det. Ett stort hinder är då annan motivation. Om det finns sådant som är viktigare för oss än sanningen finns risken att önsketänkande hindrar oss att nå en sanning som går emot det vi önskar.

Människor har en stor kapacitet att bedra sig själva till den utsträckningen att de inte ens är medvetna om att det är det de gör. De bedrar sig alltså i sin tro att de inte bedrar sig.

För att försöka komma runt det problemet sätter man ofta upp regler och metoder vilket givetvis förbättrar situationen. Men det löser inte helt problemet. Regler begränsar människans fulla kapacitet varför förmågor som skulle kunna bidra till sanningssträvan inte kommer till användning. Dessutom kan regler sällan täcka alla möjliga situationer som kan uppkomma. Det finns då alltså fortfarande utrymme för att bedra sig själv.

Något som kanske skulle kunna bidra till fler skickligare epistemologer är om vi kan utveckla tillräckligt bra metoder för att mäta motivationen hos individen. Vi skulle då kunna hitta de som har stor motivation för sanningssträvan och liten motivation till annat som skulle kunna komma i vägen.

En annan möjlighet är metoder för att förändra motivationen. Om vi kan minska konkurrerande motivation och öka motivation att komma närmare sanningen kommer vi att kunna bli bättre epistemologer.

Vi bör i vilket fall ägna oss åt ärlig introspektion och självrannsakan för att försöka upptäcka eventuellt önsketänkande samt försöka motarbeta sådant så gott vi kan. En bra början är att erkänna att människor ägnar sig åt självbedrägeri och att vi själva tyvärr antagligen inte är något undantag.

Vad kan vi lita på?

När vi på detta sätt försökt optimera oss själva som epistemologer blir nästa fråga vad vi faktiskt vet, det vill säga vad vi kan förlita oss på och utgå ifrån, samt vilka verktyg vi har för att kunna närma oss sanningen.

Vi kan vara helt säkra på den upplevelse som finns i nuet och mer generellt kan vi vara nästan helt säkra på vår egen fenomenologiska verklighets existens. Vi kan med andra ord vara säkra på att vi upplever det vi upplever; att våra upplevelser finns.

Vi kan också vara nästan helt säkra på att det finns någon slags "fysisk" verklighet som våra upplevelser har någon slags koppling till. Dock finns många osäkerheter i hur denna koppling ser ut. Sammantaget ger detta stor osäkerhet gällande hur verkligheten egentligen är beskaffad.

Vi kan till exempel missta oss eller hallucinera och vi upplever i vilket fall endast en liten del av verkligheten; det mesta sker någon annanstans, någon annan gång, utanför vår uppmärksamhet, bortom våra sinnens kapacitet och räckvidd, och så vidare.

Vi kan alltså inte vara säkra på att våra upplevelser representerar den fysiska verkligheten korrekt. Vi kan heller inte vara säkra på att våra minnen och bedömningar av vår inre värld är korrekta. Vi kan minnas fel och bedöma fel och har som sagt kapacitet för självbedrägeri.

Jag tänker i relation till ovanstående föreslå ett epistemologiskt verktyg som verkar vara underutnyttjat men som med fördel borde kunna användes mer inom sanningssträvande verksamhet; koherenssträvan.

Koherenssträvan

Ett stort hinder för att komma närmare sanningen är för många de, oftast omedvetna, strategier de använder för att hantera kognitiv dissonans. Dessa strategier består i att rikta uppmärksamheten bort ifrån det som verkar motsäga en föredragen verklighet.

Bortriktandet av uppmärksamheten kan ske på många sätt, till exempel genom att bortförklara det oönskade eller istället rikta uppmärksamheten mot något annat som väcker ens starka och engagerade känslor. Oavsett vilket sätt som används blir effekten att oönskade fakta får mindre utrymme, ofta ända till den grad att de helt bortträngs ur minnet.

Eftersom falsifiering är en av de viktigaste metoderna för att komma närmare sanningen ställer detta till med problem. För att kunna använda koherenssträvan behöver man alltså disciplinera sig till att söka sådant som motsäger det man tror. Det gäller särskilt om man gärna önskar att det man tror är sant.

När man lyckats träna upp ett sådant förfaringssätt öppnar sig en helt ny värld av möjlighet att komma närmare sanningen. Vi har nämligen tillgång till en oerhört stor mängd empiri i form av allt vi varit med om och tagit del av genom livet.

Dessa minnen har givetvis varierande tillförlitlighet men i och med att mängden är så stor kommer ett ärligt sökande och jämförande ge stora möjligheter att hitta sådant som motsäger den omhuldade hypotesen.

De hypoteser som överlever detta bör man fortsätta att hålla öppna. Det innebär att man fortsätter att vara vaksam på om något dyker upp som verkar motsäga dem. Men man kan samtidigt börja använda dem som provisoriska, fortfarande öppna, sanningar.

Eftersom ett sådant här förfaringssätt leder till en stor mängd öppna hypoteser behöver man, åtminstone informellt, vikta dessa mot varandra. Vissa hypoteser kommer att verka mer sannolika och bör alltså ges mer tid för vidare undersökning. De kan också anses ha större sanningsvärde som falsifierande provisoriska sanningar vid jämförelse med andra hypoteser.

Fördelar med koherenssträvan

En fördel med koherenssträvan har att göra med det faktum att det egentligen är så lite vi kan vara helt säkra på. Det innebär att vi egentligen borde förhålla oss till det mesta vi tror som att det handlar om hypoteser snarare än sanningar.

Koherenssträvan kan alltså ses som mer kompatibel med den faktiska verkligheten än många andra metoder; oavsett om vi främst undersöker den fenomenologiska eller den fysiska aspekten. Detta eftersom vi på det här sättet betonar och medvetandehåller det provisoriska i det vi tror.

De största fördelarna med metoden finns antagligen inom "mjukare" vetenskaper som till exempel samhällsvetenskaper där korrelation ofta är låg och det kan vara svårare att utföra experiment och isolera parametrar man vill undersöka.

Slutord

Koherenssträvan är en, antagligen underutnyttjad, metod som ger möjlighet att i större utsträckning använda alla våra erfarenheter för att komma närmare sanningen. Det förutsätter dock att vi disciplinerar oss och motverkar tendenser till att ge efter för kognitiv dissonans.

Det gör alltså att vi behöver jobba mer med oss själva som epistemologer. Genom att vara mer vaksamma på oss själva och bygga större motivation till sanningssträvan kan vi träna upp förmågan att hålla fler hypoteser öppna samtidigt.

När detta ständiga öppethållande av hittills hållbara, och falsifierande av icke hållbara, hypoteser blivit en vana kommer vi att ha tillgång till en kognitiv funktionalitet som möjliggör kontinuerligt vanemässigt undersökande av hela vår erfarenhetsbank. Det ger oss tillgång till både en väldigt rik empiri och samtidigt ett lämpligt förfaringssätt att hantera denna enorma mängd data.