Den integrerande personlighetsteorin - ännu en kort beskrivning

Du befinner dig just nu i en motivationsdriven föreställningsvärld. Vi befinner oss nämligen alltid i en motivationsdriven förställningsvärld. Detta är central betraktelse i den integrerande personlighetsteorin.

Föreställningsvärldar

Personligheten består av en uppsättning sådana här föreställningsvärldar. Bara en föreställningsvärld är aktiv vid ett givet tillfälle. Vilken föreställningsvärld som är aktiv varierar alltså från en stund till en annan.

En sådan föreställningsvärld har i varierande grad en koppling till den faktiska verkligheten men är inte detsamma som denna. Trots det upplever vi att föreställningsvärlden vi befinner oss i för tillfället är den faktiska verkligheten. Vi är alltså inte medvetna om att upplevelsen egentligen är en slags fantasi.

Medvetenhet om våra andra föreställningsvärldar

Vår medvetenhet om våra andra föreställningsvärldar är också den begränsad när vi befinner oss i en av dessa föreställningsvärldar. Vi kan i varierande grad känna till att vi kan uppleva verkligheten på andra sätt än vi gör i stunden men vår föreställning om dessa andra föreställningsvärldar är färgad av den vi befinner oss i.

Om vi till exempel har en bra dag kan vi visserligen vara medvetna om att vi ibland har dåliga dagar men det känns ändå lite overkligt att vi skulle kunna fungera så dåligt som vi ibland kan göra. Vår förståelse för våra dåliga dagar är lite torftig och begränsad. Det gör bland annat att vi blir sämre på att fatta beslut i relation till våra andra föreställningsvärldar eftersom vi missbedömer hur mycket den föreställningsvärld vi befinner oss i, till exempel en dålig dag, faktiskt påverkar oss.

Svårigheter att anamma teorin

För vissa kanske det kan vara svårt att föreställa sig att dessa föreställningsvärldar faktiskt finns. Beroende på att man är "fångad" av den föreställningsvärld som för tillfället är aktiverad (på liknande sätt som man kan bli fångad av en film) så är det svårt att få en upplevelse av att den här beskrivningen av en uppsättning föreställningsvärldar faktiskt stämmer. Man har ju inte tillgång till de andra föreställningsvärldarna när man är "fångad" (lika lite som man tänker på andra filmer när man är fångad av en film).

En annan anledning till att det kan vara svårt att ta till sig beskrivningen är att de ytligare föreställningsvärldarna ofta är ganska lika varandra och därför förefaller vara en och samma. De djupare föreställningsvärldarna, som upplevelsemässigt skulle kunna bevisa teorin, är däremot oftast omedvetna för oss. Vi lever vanligen i de ytligare föreställningsvärldarna.

Tankeförmågan

Eftersom föreställningsvärlden är en slags fantasi finns det potentiellt en oändlig variationsmöjlighet. Ingen föreställningsvärld är helt en annan lik. Detta beror på vår mänskliga tankeförmåga.

Även om våran tankeförmåga skapats genom evolutionen är den ett väldigt flexibelt kognitivt verktyg på motsvarande sätt som handen är ett flexibelt motoriskt verktyg, eller motsvarande hur ögonen är ett flexibelt perceptivt verktyg.

Motivationen

Men samtidigt som föreställningsvärldarna på det sättet är obegränsade är de i ett annat avseende begränsade. Föreställningsvärldarna är alltid centrerade kring målsträvan. Och den målsträvan kommer från evolutionärt utvecklad motivation.

Motivationen är till skillnad från tankeförmågan inte flexibel och obegränsad utan består av en begränsad uppsättning motiv som syftar till att vissa specifika evolutionära mål ska uppnås.

Den integrerande personlighetsteorin

Den integrerande personlighetsteorin utgår alltså från evolutionsteorin men har trots det även likheter med relativistiska teorier beroende på att tankeförmågan möjliggör fantiserande och därmed föreställningsvärldar. Den integrerande personlighetsteorin kan sägas förena dessa två skilda sorters teorier.

Teorin beskriver alltså personligheten som bestående av en uppsättning föreställningsvärldar som blir till genom samspel mellan tankeförmåga och motivation. Den beskriver också hur denna tillblivelse sker i form av en beslutsprocess samt säger något om hur anknytning och flocktillhörighet bidrar till vanliga personlighetsmönster (typer).

Anknytning och personlighetsteori

Ett personlighetspsykologiskt analysverktyg

Naturen är ekonomisk. Evolutionen återanvänder genom att den behåller och modifierar redan utvecklade funktioner om dessa kan bidra till en ny funktion som behövs. Så verkar vara fallet med de evolutionärt utvecklade strukturer som skapar anknytningsfunktionen.

Motivationella funktioner som gör att individen anpassar sig till flocken fanns långt innan anknytning existerade. Anknytning verkar bygga vidare på, och använda sig av, dessa äldre funktioner och är alltså ett exempel på evolutionens ekonomiska sinnelag.

Vi kan tänka på det som ett program (anknytning) som anropar och delvis styr äldre, mer basala, program (flockfunktioner). Det hindrar dock inte att de äldre programmen ibland aktiveras och används som ren flockmotivation vilket emellanåt kan göra det svårt att bedöma när vi har att göra med anknytnings- eller flockfunktion.

Oavsett detta verkar det finnas poänger med att tänka på anknytning som en slags modifierad flockfunktion. Den huvudsakliga modifikationen är det starka omvårdnadsbehovet. Hos anknytningsfiguren (till exempel en förälder) handlar det om att vilja skydda och hjälpa den anknytningsbehövande (till exempel barnet). Hos den anknytningsbehövande handlar det om en motivation att få och behålla anknytningsfigurens omvårdnad.

Utifrån ovanstående betraktelse kan vi beskriva åtminstone tre ”flockar” som individen i de flesta fall kommer att interagera med under sin uppväxt; mammas, pappas och kompisgängets flock.

Jag kommer i det följande inte fördjupa mig i ”kompisflocken” även om den också är väldigt intressant, till exempel om man jämför den med Eriksons psykosociala utvecklingsteori och hans beskrivning av sökandet efter identitet i tonåren.

Anledningen till att jag här nöjer mig med att titta på de två första flockarna, moderns respektive faderns, är att de kan säga väldigt mycket om grundläggande inlärning som verkar avspeglas i många olika psykologiska beskrivningar. Det gäller till exempel beskrivningar av olika personlighetstyper och så kallad egenskapsteori.

 

Mammas flock

Den första flocken barnet blir medlem i är mammas flock där mamma är flockledaren. Pappa och eventuella syskon är då än så länge bara andra medlemmar i flocken. Men huvudsakligen består flocken till att börja med, medan barnet är riktigt litet, enbart av barnet och mamman.

I alla flockar ser man upp till flockledaren och härmar den. Den arketypiska mamman är en flockledare som prioriterar omvårdnad. Det gör att mammas flock präglas av vänlighet och omvårdnad. För att vara en bra flockmedlem behöver man alltså bara vara mjuk, vänlig och omvårdande.

Detta kan vi se komma till uttryck i egenskapen vänlighet som är en av fem personlighetsbeskrivande dimensioner i the five factor model (den idag förhärskande egenskapsteorin). Vi kan alltså tänka oss att en inlärning utifrån att ha upplevt sig få vara medlem i mammas flock som litet barn kan ha lagt grund för höga värden på egenskapen vänlighet senare i livet.

Men vad händer om barnet upplever att det blir utstött och inte får vara med i flocken?

Eftersom ett litet barn är så maktlöst och oförmöget att överleva på egen hand är dess behov av anknytning, att vara accepterad i mammas flock, väldigt starkt. En upplevelse av att ha blivit utstött är därför en väldigt stark inlärning som vi kan anta ofta ligger till grund för egenskapen neuroticism i the five factor model.

Hos den som har en stark inlärning av att ha blivit utstött ur mammas flock finns ett starkt behov, medvetet eller omedvetet, av att bli accepterad och få bli medlem igen. Innan individen känner sig accepterad och trygg som medlem i flocken kommer den inte kunna utveckla motivation att vilja bli med i pappas flock. En tillräcklig upplevelse av trygghet i medlemskapet är alltså en förutsättning för att nästa flock ska vara intressant.

Utifrån ovanstående beskrivning kan vi skissa fyra typer av inlärning beroende på vad som sker under anknytningen med mamman:

1. Individen upplever sig vara utstött och har helt gett upp hoppet om att få komma in i flocken. Detta är antagligen (när det handlar om tidig sådan inlärning) en grund för psykopati.

2. Individen upplever sig vara utstött och vill komma in i flocken. Detta ger en grund för högre värden av neuroticism.

3. Individen upplever sig vara medlem men känner sig inte trygg i att få vara kvar i flocken. En sådan inlärning skulle i det här fallet (mammas flock) antagligen resultera i höga värden av vänlighet eftersom sådant personlighetsdrag är sättet att försäkra sig om att flockledaren (mamma) accepterar en i flocken. Otryggheten bör också bidra till viss neuroticism.

4. Individen upplever sig vara medlem och känner sig trygg i sin tillhörighet i flocken. Detta gör det möjligt för individen att så småningom vilja vara medlem i pappas flock.

 

Pappas flock

Den arketypiska pappan är en flockledare som gillar prestation och resultat. Pappas flock präglas därför av att att uppnå specifika, tydliga, avgränsade mål. Omvårdnad som präglar mammas flock är i jämförelse inte lika tydlig; det går att vara omvårdande på många olika sätt och det är inte alltid lätt att bedöma resultatet. Framför allt är omvårdnadsmålet inte avgränsat i tid utan föremålet för omvårdnaden ska fortsätta att överleva, må bra, utvecklas, och så vidare. Pappas flock är mer tydligt hierarkisk.

Även här kan vi skissa upp ungefär samma fyra möjliga typer av inlärningar:

1. Individen upplever sig vara utstött och har helt gett upp hoppet om att få komma in i pappaflocken. Gissningsvis kan även detta resultera i mer psykopatliknande förhållningssätt, troligen dock mildare (kanske mer att beteckna som narcisism) än vad gäller motsvarande inlärning i relation till mammas flock.

2. Individen upplever sig vara utstött och vill komma in i flocken. Detta ger antagligen en viss grund för högre värden av neuroticism. Men framför allt ger det en grund för vissa drag som är framträdande i dimensionen extraversion. En anledning till det är att i den manliga flockfunktionen finns en inriktning på att vara möjlighetsinriktad och risktagande. Genom att hitta, göra eller utveckla något nytt och värdefullt kan man bli uppskattad och stiga i rang; och i det här fallet alltså kanske få komma in i pappas flock.

3. Individen upplever sig vara medlem men känner sig inte trygg i att få vara kvar i flocken. En sådan inlärning skulle i det här fallet (pappas flock) antagligen resultera i höga värden av samvetsgrannhet (som handlar om att vara noggrann, skötsam och prestera bra) eftersom sådant personlighetsdrag är sättet att försäkra sig om att flockledaren (pappa) accepterar en i flocken. Otryggheten bör också bidra till viss neuroticism.

4. Individen upplever sig vara medlem och känner sig trygg i sin tillhörighet i flocken. Detta gör det möjligt för individen att så småningom vilja vara medlem i kompisarnas flock.

 

Typer

Om vi förenklar och sammanställer ovanstående kan vi tänka oss fyra typer som skildrar de sammantaget åtta anknytningsinlärningar som beskrivits.

1. Utstött ur mammas flock; högre nivå av neuroticism.

2. Medlem i mammas flock; högre nivå av vänlighet.

3. Utstött ur pappas flock; högre nivå av extraversion.

4. Medlem i pappas flock; högre nivå av samvetsgrannhet.

Dessa fyra typer stämmer också i grova drag med många andra typbeskrivningar. Eftersom de flesta antagligen i någon mån kan hänföras till någon av dessa kategorier (det verkar endast finnas ett litet fåtal som upplevt sig helt trygg både i mammas och pappas flock tillräckligt länge för att det ska skapa en tillräckligt hållbar bas för vidare personlighetsutveckling helt fri från dessa mönster) räcker de långt som grovt verktyg för att analysera individer i personlighetshänseende.

Det finns mycket mer att säga om hur man kan tänka vidare och använda denna grova skiss. Jag ska dock bara avsluta med en kort sådan betraktelse.

Man stöter ibland på beskrivningen att folks relation till deras föräldrar avspeglas i deras relation till samhället och därmed även i deras politiska orientering. Vi kan snabbt se att de två första typerna borde kunna ha en starkare koppling till mer vänsterinriktade perspektiv medan de två senare snarare kan tänkas luta åt höger.

En sista betraktelse i relation till detta är att när barnet växer upp och lär in dessa föreställningar är det relativt maktlöst och beroende. Det är alltså en liknande situation som en vuxen individ befinner sig i i relation till samhället. Vi klarar oss inte själva och är alltså i beroendeställning till samhället som helhet. Det är alltså kanske inte konstigt om dessa anknytningsinlärningar kan aktiveras även i individens förhållningssätt till samhället.

Är du en rullande sten?

Om stimulus-respons, orsak-verkan, reflexer och motivation

Stimulus-respons

Jag har skrivit en del om stimulus-respons-teori, som klassisk- och instrumentell betingning, som en del av en artikel om motivationens och tankeförmågans evolutionära rötter. Jag tänker här ta upp lite mer om detta.

Orsak-verkan

Stimulus-respons syftar på att ett stimulus utlöser en respons och bara genom en första ytlig betraktelse kan man ganska snabbt komma fram till att stimulus-respons i det närmaste är detsamma som orsak-verkan. De flesta, om inte alla, företeelser har en slags ”responspotential”. De kan påverkas av vissa skeenden men inte andra.

Till exempel kan en sten flyttas eller gå sönder om en annan sten rullar in i den. Däremot kommer den inte att flyttas av att någon spelar Beatles på saxofon (rock spöar här sax-pop; men påse slår sten). Att stenen flyttas eller går sönder kan vi betrakta som en slags ”respons”. Den andra stenen som kom rullande kan vi betrakta som stimulus.

På motsvarande sätt som stenar kan påverkas påverkar också olika materiella beståndsdelar i levande organismer varandra. I den materiella orsakskedjan bakom beteenden och andra förändringar (som till exempel växande) finns bland annat kemikalier och kemiska reaktioner.

Reflexer

Reflexer är ett slags orsak-verkan som skapats av evolutionen. Ett stimulus utlöser en automatisk respons. Anledningen till att reflexen blivit till är att responsen har lett till ett evolutionärt fördelaktigt resultat hos förfäder. Till exempel har ögat skyddats av blinkningen när något kommit för nära.

Reflexer handlar om kortvariga, direkta beteenden men organismer uppvisar som bekant även mer långvariga, ihållande beteenden. I de fallen är också stimuli mer ihållande. Ett exempel är hunger där en inre signal, ett stimulus, fortsätter att skickas så länge man inte får i sig föda.

Motivation

Sådana ihållande stimuli är vad som utmärker motivation. Motivationen är aktiv tills stimulus upphör. Men ihållande stimuli är inte det enda som skiljer motivation ifrån reflexer. En annan skillnad är att motivation kan aktivera flera olika varierande beteenden för att uppnå målet och därigenom göra att stimulus upphör. Reflexen aktiverar endast ett förutbestämt beteende utan variation.

Ur motivationen växer också tankeförmågan fram. Den gör det möjligt att bedöma och flexibelt variera beteenden i syfte att nå målet. Den gör också att vi kan förstå och planera. Det vill säga vårt förhållningssätt till verkligheten springer huvudsakligen ur motivation.

De organiska strukturer som skapar motivationen består av en stor mängd enkla materiella orsak-verkan-kopplingar (till exempel kemiska reaktioner), reflexer och (under-)motivationer. En stor mängd sådana skeenden löper parallellt och orsakar i sin tur också en mängd olika resultat som bieffekt. Till exempel kan vissa muskler komma att spännas som en del av, eller som en bieffekt av, motivationen.

Från säck till påse

Ur det här perspektivet är det alltså kanske mindre skillnad mellan oss och, till exempel, en rullande sten än man skulle kunna tro. Om det i så fall innebär att vi är mindre besjälade än vi trodde, eller att stenen är mer besjälad, är en annan fråga. Eller finns det ett tredje alternativ?

Buddhism - 3. Osjälvisk kärlek och medkänsla

En buddhistisk metod som är bland de viktigaste, och som de flesta snabbt kan lära sig, är att odla osjälvisk kärlek och medkänsla. Det är en fantastisk metod som kan ta dig väldigt långt. Den betonas starkt i mahayana-buddhismen och är, något förenklat, att betrakta som ena halvan av det eftersträvade tillstånd som kallas upplysning eller uppvaknande.

Att det för de flesta går snabbt att lära sig att odla ett kärleksfullt sinnestillstånd innebär inte att det går snabbt att odla fram det fullt utvecklade starka stabila tillstånd som eftersträvas som slutmål. Men bara att överhuvudtaget börja uppleva lite mer medkänsla och osjälvisk kärlek är i sig väldigt välgörande.

Ju mer du kan befinna dig i mer kärleksfulla tillstånd desto mer välmående kommer du att bli. Detta är helt i överensstämmelse med vad lyckoforskningen funnit; att vi blir lyckligare av att göra snälla saker, att vårda relationer och att lära oss förlåta. Ett kärleksfullt sinnestillstånd gör givetvis detta mer tillgängligt.

Att odla osjälvisk kärlek och medkänsla

Det finns många delmetoder för att odla kärleksfulla tillstånd. En bra metod är att börja med att tänka på någon som du redan känner osjälvisk kärlek till; någon som du bara önskar ska vara lycklig och välmående. Det kan handla om ens förälder, ens barn, en vän, en kattunge eller hundvalp…

Det handlar alltså om att tänka på någon som vi spontant lätt kan känna osjälvisk kärlek för. Att jag kallar det ”osjälvisk kärlek” är för att särskilja det från behovet av att själva känna oss älskade av någon annan. Vi har givetvis också en sådan önskan att själva känna oss älskade men här är det fördelaktigt att undvika att aktivera det behovet och istället bara fokusera på den andre.

Det viktiga här är att hitta känslan av att bry oss om den andre för dennes skull, oavsett vad den för tillfället tycker om oss. Börja därför med någon där det är okomplicerat och enkelt att bara känna välvilja och mer omvårdande känslor.

När du väl hittat någon som väcker känslan går du vidare och hittar en till. Fortsätt att hitta fler och fler som väcker osjälvisk kärlek hos dig.

När du etablerat en bra kontakt med kärlekstillståndet går du sedan vidare med att behålla känslan samtidigt som du tänker på någon som inte spontant väcker kärlek och medkänsla men som heller inte skulle vara omöjligt att känna så inför. Känn känslan av osjälvisk kärlek samtidigt som tänker på personen och önskar dem lycka och välmående.

Den här metoden går att ta vidare ända till att kunna känna osjälvisk kärlek och medkänsla för fiender och människor vi innan detta utövande kände ilska och hat för. Men gå inte för fort fram utan bygg stabil upplevelse av känslan innan du går vidare och backa tillbaka till tankar på individer som lättare väcker osjälvisk kärlek hos dig om du märker att det blir för svårt. Känslan är viktigast.

Fler metoder att odla kärlek

Det finns väldigt många ytterligare metoder och jag kommer att återkomma till detta. Du kan också med fördel experimentera på egen hand. Du kan till exempel närhelst du ser andra människor (till exempel i trafiken, på tv, i affären...) tyst önska att de ska slippa lida, att de ska få allt de önskar sig i livet, att de ska bli lyckliga och få behålla lyckan, och så vidare.

Du kan också föreställa dig att det strålar kärleksljus till dem från ditt hjärta, tillsammans med en massa fluffiga kärlekssymboler. Du kan fantisera om att alla varelser på jorden blir befriade från lidande och blir lyckliga och välmående. Du kan läsa böcker eller titta på filmer som väcker känslan hos dig; till exempel filmklipp om hur djur blir räddade. Du kan bete dig kärleksfullt och till exempel säga snälla saker till människor du umgås med.

Använd det som fungerar bäst för dig. Poängen är att få kontakt med och känna känslan samt få den att växa i styrka och varaktighet. Gör detta så ofta du kan. Inom mahayana-buddhismen ägnar man mycket tid och kraft åt att odla sådana känslor av osjälvisk kärlek.

Till exempel inleder man alltid utövningen med att väcka sådana omvårdande känslor och tänka att man utövar för alla varelsers skull. Och det är på många sätt sant oavsett hur man ser det: Genom att du blir lyckligare, mer välmående och mer kärleksfull blir du också direkt bättre både för dig själv och för andra.

Buddhism - 2. Förändra upplevelsen

En av buddhismens grunder

Grunden i en metod är ofta bland det viktigaste och därför något man bör ägna mycket tid och kraft. Inom buddhismen består grunden bland annat av att fullt ut inse och acceptera några viktiga ofrånkomliga aspekter av verkligheten. En sådan viktig verklighetsaspekt är att du som människa kan förändra din upplevelse.

Förändra upplevelsen

Att viljemässigt kunna förändra sin upplevelse är antagligen en unikt mänsklig förmåga. Djur blir troligen alltid helt fångade av nuet och de känslor det väcker. Vi människor kan i viss mån rikta om vår uppmärksamhet och därigenom förändra vår upplevelse.

Ett enkelt sätt att demonstrera detta är att tänka på en citronklyfta. Föreställ dig hur du för den mot munnen och tar en rejäl tugga… De flesta upplever, när de ger sig hän åt en sådan fantasi, att saliv utsöndras och att de får en del av upplevelsen av att faktiskt bita i en citronklyfta.

Att just fantisera om att bita i en citron är kanske inte så användbart men förmågan går att använda till annat också. I buddhismen använder man den till exempel till att rikta sig mot sådant som väcker (osjälvisk) kärlek och medkänsla.

Genom att träna på sådant sätt kan vi gradvis förändra vår upplevelse av verkligheten. Och när vi upplever verkligheten på ett nytt sätt så är den i många avseenden en ny verklighet. Vi kan i mångt och mycket inte skilja på vår inre verklighet och den yttre.

Tänk till exempel på skillnaden mellan om du är irriterad eller om du känner dig nöjd och välmående. Är det inte på många sätt två olika verkligheter du befinner dig i beroende på vilken av de två sinnesstämningarna du är i? Ser du inte helt olika på människor, på möjligheter och risker? Och påverkar inte din inre sinnesstämning även ditt yttre beteende och andras upplevelse och bemötande?

När vi väl är i en specifik sinnesstämning så präglar den oss på samma sätt som den gör för djur. Särskilt om det handlar om starka känslor. Men skillnaden mellan oss och djuren är att vi har chansen att påverka vår sinnesstämning vilket de inte har. Även om vi ibland kan vara maktlösa att påverka de yttre omständigheterna så kan vi alltid potentiellt påverka vår inre upplevelse.

Denna grund till buddhistiskt utövande är det alltså bra att ofta kontemplera; att tänka på möjligheten att vända dig inåt och lägga märke till vilka känslor och tankar det i sin tur väcker. Buddhism, som metod, handlar till stor del om att vända sig inåt för att söka lyckan istället för att söka den utanför sig själv genom att eftersträva yttre mål (som en bieffekt kan yttre mål bli lättare att uppnå - men det är en fälla att ha sådant yttre fokus; det är mycket bättre att uteslutande fokusera på den inre upplevelsen).

Jag ska återkomma till detta senare men för tillfället nöjer vi oss med att kontemplera möjligheten. Vad innebär det att du genom buddhistiskt utövande så småningom skulle kunna ha en stabil stark och djup  upplevelse av välmående, lycka, medkänsla och osjälvisk kärlek oavsett de yttre omständigheterna? Oavsett vad som råkar hända i ditt liv?

Buddhism - 1. Ett västerländskt perspektiv

Även om buddhismen är en andlig väg så kan man ändå ha stor nytta av metoden trots att man inte är andligt inriktad. Jag ska därför här försöka förklara en del av hur buddhismen fungerar sett ur ett sekulärt västerländskt perspektiv.

Jag tror visserligen att andlighet krävs för att nå de riktigt djupa resultaten men anser samtidigt att det också för många världsligt inriktade kan vara väldigt värdefullt och berikande att utöva buddhism utan andlig inriktning. Mycket i buddhismen kräver inte ett andligt perspektiv utan går att förstå och utföra ändå.

Lyckoforskning

Ett exempel på hur buddhismen kan vara användbart även för sekulära människor finner vi i hur den stämmer väl överens med sådant man funnit inom psykologisk forskning om lycka. Där har man till exempel funnit att man kan bli lyckligare genom att sträva efter flow, genom att undvika grubblerier, genom att lära sig känslomässigt hantera svårigheter, genom att njuta mer och genom att låta bli att jämföra sig med andra.

Vad buddhismen kan ge

 

Välmående och lycka

Genom att använda en av de centrala metoderna inom buddhismen, meditation, bygger man en grund för att lättare kunna utföra ovan nämnda lyckostrategier. Det är kanske därför heller inte så konstigt att man inom forskning upptäckt att meditation ökar vårt välmående. Jag ska senare förklara varför meditation ger dessa effekter.

Relationer

Andra exempel på sådant man inom lyckoforskningen funnit gör oss lyckligare är att göra snälla saker, att vårda relationer och lära oss förlåta. Även här kan buddhismen bidra genom metoder som hjälper oss öka vår medkänsla, vänlighet och osjälviska kärlek. Också dessa metoder ska jag behandla senare.

Beslutsfattande och framgång

Buddhismen kan också göra oss till bättre beslutsfattare vilket i sin tur kan möjliggöra ökade världsliga framgångar. En anledning till detta är att stress ofta gör oss dummare och att den stressminskning buddhismens metoder kan åstadkomma därför gör oss smartare. Buddhismen har dessutom en välutvecklad filosofisk sida som kan hjälpa oss förstå viktiga aspekter av verkligheten och därigenom hjälpa oss fatta bättre beslut.

Innan jag avslutar denna artikel vill jag bara påpeka att jag inte är kvalificerad att lära ut buddhism inom den tibetanska vajrayana-tradition jag utövar utan bara beskriver det jag tror mig ha förstått baserat på erfarenhet av utövande kombinerat med min förståelse av motivations- och personlighetspsykologi.

Eventuella felaktigheter och missuppfattningar ska alltså inte lastas buddhismen eller någon av de fantastiska lärare jag träffat utan brister i beskrivningen är, om de förekommer, helt mitt fel. Jag tror dock att jag trots sådana eventuella svagheter kan ge ett unikt bidrag tack vare mitt arbete med den integrerande personlighetsteorin. Det andliga perspektivet genomsyrar redan massor av underbara texter av människor med mer och djupare erfarenhet än min medan mer materialistiskt grundade beskrivningar är ovanligare.

Den tibetanska buddhismen var i början svår för mig att förstå och utföra. Förhoppningsvis kan min beskrivning grundad i västerländsk psykologi och evolutionsteori underlätta för vissa att komma in i den så att dessa slipper de svårigheter jag hade.

Att jag här väljer att beskriva ur ett mer materialistiskt perspektiv ska dock inte tolkas som att jag tar avstånd ifrån det andliga perspektiv som finns inom buddhismen. Jag tror bara att ett mer världsligt perspektiv kan vara hjälpsamt för en viss kategori läsare som annars skulle ha svårt att dra nytta av texten.

För de som önskar mer andlighet vill jag bara försäkra att det perspektiv jag här använder inte på något sätt utesluter de mer andliga perspektiven. I mina ögon är de två betraktelsesätten lika kompatibla som samsara och nirvana. Bägge uppstår ur samma bakomliggande verklighet.

Inför kommande bloggposter om buddhism

Jag håller kontinuerligt på med något slags utforskande. Jag brukar säga att jag försöker förstå vad för slags varelse människan är. Det fångar en stor del av mitt intresse men kanske inte riktigt allt. Inför en kommande serie av bloggposter om buddhism tänkte jag här skriva något kort om detta.

Det bör vara uppenbart att ett av mina stora intressen är människans psykologi vilket resulterat i den integrerande personlighetsteorin. Detta är alltså till stor del ett intresse för individens upplevelsevärld.

Men jag har parallellt med detta även intresserat mig för människan på gruppnivå så som det utforskas inom antropologi, sociologi, historia, ekonomi, med mera. Jag har särskilt på senare år undersökt detta område djupare; bland annat med fokus på kultur och organisation.

Eftersom mitt tänkande drar åt det filosofiska hållet har jag givetvis även intresserat mig för filosofi och mer filosofi-nära områden. Det gäller kanske främst metafysik, epistemologi och ontologi. Inom det filosofi-nära har det nog främst handlat om systemteori och då särskilt om målinriktade system.

Jag har slutligen även intresserat mig för den mer tillämpade sidan av psykologi, pedagogik och kommunikation; bland annat i form av lärande och terapi. Detta har så småningom lett mig fram till buddhismen vilken jag håller för den främsta formen av terapi och djupt positiv förändringsmetodik jag känner till.

Dessa olika intressen (och kanske ytterligare några) har påverkat varandra och har på så sätt bidragit till fördjupad förståelse och rikare beskrivningar inom respektive intresseområde.