Lockelsen med relativism och postmodernism - att slippa sanningens ok

Relativism är besläktat med sådant som postmodernism, poststrukturalism och socialkontruktivism. Förenklat kan långt dragen relativism beskrivas som en föreställning om att det inte finns någon objektiv sanning.

Relativistiska synsätt har blivit allt vanligare. Vad beror det på? Vari ligger lockelsen med ett relativistiskt perspektiv?

Om det inte finns någon sanning kanske allt är möjligt. Det som hindrar dig att få det du önskar kanske inte ens är verkligt. En lockelse med relativismen är alltså att den som omfamnar ett sådant perspektiv lättare kan fortsätta tro att dennes drömmar kan förverkligas, oavsett bevis på motsatsen.

I den integrerande personlighetsteorins termer gör alltså relativismen det lättare att upprätthålla en föreställningsvärld genom utestängning. Att relativism blivit vanligare hänger antagligen samman med något som utmärker det moderna samhället; att vi är rikare och mer skyddade än våra förfäder.

Det finns dock, sannolikt, en objektiv sanning. Och även om vi inte direkt kan erfara denna objektiva sanning så gör det stor skillnad i vilken mån vi lyckas hålla oss närmare den eller om vi går vilse ifrån den. Vilsenhet kommer att kosta. Så länge vädret är fint, vi är utvilade och har mat så märker vi inte problemet men det innebär inte att problemen inte kommer att komma...

Relativismen och den integrerande personlighetsteorin

Den integrerande personlighetsteorin ansluter på många sätt till en del mer relativistiska synsätt i och med att den beskriver verklighetsuppfattningen som skapad utifrån inlärning. Den beskriver hur den subjektiva verkligheten inte är densamma som den objektiva även om den kan ha bättre eller sämre koppling till denna.

Det som dock ofta går förlorat i relativistiska perspektiv är det faktum att det sannolikt finns en bakomliggande objektiv verklighet och att det är viktigt att få den subjektiva verkligheten att stämma så väl med denna som möjligt. Detta är viktigt i den integrerande personlighetsteorin med dess avstamp i evolutionen och människan som evolutionärt skapad varelse.

Teorin problematiserar också på vilka sätt och inom vilka ramar inlärningen kan ske. Detta verkar ovanligare i andra relativistiskt anstrukna beskrivningar. Men den stora skillnaden är ändå att andra relativistiska beskrivningar inte verkar ta avstamp i evolutionen.

Anhängare av andra relativistiska synsätt verkar snarare ta avstånd ifrån "biologism", "socialdarwinism" och liknande halmgubbar. Detta antagligen grundat i en (van-)föreställning om evolutionsteorin.

Evolutionsteorin ses då ofta som deterministisk. Determinism är på många sätt motsatsen till den frihet relativismen utlovar. Men verkligheten innehåller begränsningar. Och även om inte evolutionsteorin ensidigt kan kallas deterministisk så beskriver den vissa begränsningar för oss människor.

Kanske den avoga inställningen till evolutionsteorin beror just på att de inte vill förlora (illusorisk) frihet - den frihet relativismen ger dem att slippa sanningens ok.

Moderna människor lever (alltmer) i en fantasivärld

De flesta anser sig nog ha en bra uppfattning vad som är verkligt (även om de kanske borde ifrågasätta det i större utsträckning). Ibland blir man dock givetvis osäker och känner sig tvungen att ta reda på hur saker förhåller sig. Men till stor del upplever de flesta huvudsakligen att de vet vad som är verkligt och att de kan fatta beslut utifrån det.

Ett stöd för den uppfattningen finns i det faktum att vardagen fungerar tillräckligt väl. De beslut man tar fungerar oftast bra och verkar på så sätt bekräfta ens verklighetsuppfattning. Ett annat stöd är att andra människor verkar ha en liknande verklighetssyn som man själv.

Men det finns egentligen väldigt mycket vi inte vet och mycket som vi antagligen heller aldrig kan veta. Mycket av det som är okänt för oss är dessutom väldigt viktigt. Vad kommer att hända i framtiden? Vad händer när vi dör? Existentiella frågor.

Ett förhållningssätt till detta är att strunta i det vi antagligen aldrig kan få reda på och istället fokusera på det vi kan veta. Detta förhållningssätt verkar ha blivit vanligare i det moderna samhället jämfört med äldre, kärvare tider.

En anledning till det är antagligen att risker med att strunta i det okända har minskat tack vare teknologi och rikedom. Om vi fattar fel beslut finns ofta en räddning. Vi är mer skyddade än våra förfäder och våra beslut handlar sällan om liv eller död.

Rikedomen och tryggheten gör också att vi kan få större belöningar genom att fokusera på möjligheter. Osäkerhet leder till kontemplation och fram tills vi känner oss tillräckligt säkra hämmas handlingskraften. I en värld rik på möjligheter, med få risker, tjänar man ofta på att agera snabbt utan att hämmas av osäkerhet.

Den moderna världen bör alltså skapa incitament som ökar chansen att människor i större utsträckning undviker osäkerhet och kontemplation samt fattar snabbare beslut. Det bör leda till att vi i större utsträckning lever i en mindre väl verklighetsförankrad föreställningsvärld än våra förfäder.

Människan har alltid levt i en föreställningsvärld som hon upplever som verkligheten. Vår tankeapparat fungerar nämligen på det sättet. Men denna föreställningsvärld kan ha bättre eller sämre koppling till den faktiska verkligheten.

En föreställningsvärld med starkare koppling till den faktiska verkligheten kan därför sägas vara mindre av en fantasivärld. Det moderna samhället möjliggör, och belönar ofta, en sämre koppling. Därför går det alltså att hävda att den moderna människan i större utsträckning än sina förfäder lever i en fantasivärld.

Fantasivärldar som tas för verkliga

Människan kan uppleva en imaginär värld som verklig och till och med tro att det också faktiskt är verkligheten man upplever. När vi sover och drömmer är vi till exempel vanligen fångade av drömmen och upplever det som sker som helt verkligt.

Ett annat exempel är när människor hallucinerar och under sinnesförvirring tror att hallucinationerna är verklighet. Ett mindre dramatiskt exempel som ofta förekommer är när vi ser något och misstar oss på vad det är vi ser. Vi kan till exempel se ett rep men rygga tillbaka i tron att det är en orm.

Vår hjärna har bevisligen förmågan att skapa en verklig sinnesupplevelse som är helt fiktiv. Nattens drömmar illustrerar det tydligt. Under dagen verkar dock våra upplevelser ha en koppling till någon slags faktisk verklighet. Utan sådan koppling skulle vi inte överleva länge.

Men även om denna upplevda verklighet har en koppling till den faktiska verkligheten så är den inte detsamma som denna faktiska verklighet. Den skapas av samma hjärna som skapar drömmarna på ett liknande sätt som drömmar skapas. Det är alltså en fantasi; men en fantasi som har en koppling till verkligheten.

Ett exempel som illustrerar detta är uppochner-glasögonen. Om man kontinuerligt bär specialglasögon med prismor som "vänder" ljuset som kommer in mot ögat så att synintrycken blir upp och ner kommer hjärnan efter ungefär fyra dagar att vända det rätt. När man sedan tar av sig glasögonen är allt upp och ner igen tills hjärnan åter vänder det rätt. Hjärnan skapar alltså den rättvända synupplevelsen utifrån sinnesdata som är kopplad till den faktiska verkligheten.

Kopplingen till en faktisk verklighet ger oss visst fog för att uppleva den subjektiva verklighet hjärnan skapar som detsamma som den faktiska verkligheten. De flesta ifrågasätter dock denna (egentligen subjektiva) verklighet i mindre utsträckning än de kanske borde.

En orsak till det går antagligen att finna i utestängning (vilket är ungefär detsamma som Freuds "försvarsmekanismer", som till exempel "bortträngning") som gör oss mer handlingskraftiga och skyddar mot smärtsamma upplevelser, till exempel upplevelser av maktlöshet.

Sammanfattningsvis utgår jag alltså ifrån att en faktisk verklighet finns men att vår subjektiva upplevelse av den (vår föreställningsvärld) egentligen aldrig helt stämmer med den. Däremot kan föreställningsvärlden ligga närmare, eller längre bort ifrån, verkligheten; det vill säga närmare, eller längre bort ifrån, vad som är sant.

Men oavsett hur långt bort ifrån verkligheten den befinner sig tror vi vanligen ändå att det är den faktiska verkligheten vi upplever. Vi lever alltså i en fantasivärld som vi tar för verklig.

Tankens påverkan på motivationen

Tanken kan aktivera motivation

Människans välutvecklade tankeförmåga gör att hon kan bli motiverad av många fler stimuli än djuren.

Sinnesintryck fungerar som stimuli både för människor och djur. Vi kan till exempel bli hungriga av att känna doften av mat eller av att förnimma inre signaler som blir starkare beroende på att det var länge sen vi åt.

Men människan kan också komma att tänka på mat på andra vägar och därigenom bli hungrig. Vi kan till exempel tänka på en månskära och inse att den påminner om en banan vilket i sin tur kan fungera som ett stimulus som väcker hunger.

Vår fantasi och associationsförmåga gör alltså att vi har mycket fler stimuli som potentiellt kan aktivera motivation än vad djuren har. Även sådant som mönsterigenkänning, abstraktionsförmåga och metaforiskt tänkande bidrar till detta.

Avsiktlig aktivering av motivation

Vår tankeförmåga gör dessutom att vi i viss mån kan aktivera motivation avsiktligt. Vi kan i mycket större utsträckning än djuren viljemässigt rikta vår uppmärksamhet. Därigenom kan vi aktivera motivation genom att just rikta uppmärksamheten mot stimuli som aktiverar önskvärd motivation.

Tanken kan hämma motivation

Förmågan att rikta uppmärksamhet kan också användas till att hämma motivation (något jag kallar utestängning i den integrerande personlighetsteorin). Det gör vi alltså genom att viljemässigt rikta uppmärksamheten bort ifrån stimuli som aktiverar motivationen vi vill motverka.

Genom att dessutom aktivera annan motivation kan vi ytterligare motverka oönskad motivation. Ju starkare motivation vi lyckas aktivera desto mer kommer den nya önskade motivationen att motverka den gamla oönskade.

Motverka kognitiv dissonans

Att på sådant sätt hämma motivation är en vanlig metod att motverka kognitiv dissonans. Kognitiv dissonans innebär att två inkompatibla motiv är aktiverade samtidigt. Människan drabbas ofta av kognitiv dissonans beroende på den utvecklade tankeförmågan. Men tankeförmågan kan alltså också motverka den kognitiva dissonansen, bland annat på det här sättet.

Omedvetna kognitiva strategier

Sådana här strategier att aktivera och hämma motivation är ofta omedvetna. Ofta har de uppstått i tidig ålder och eftersom de använts och tränats mycket, sen lång tid, sker de snabbt och reflexmässigt.

Omedvetenheten är givetvis också en fördel vid hämmande av motivation eftersom medvetenhet om att man försöker hämma riskerar utgöra stimulus som kan aktivera den oönskade motivationen igen.

Motivation som mest präglar människan

Jag hävdar i artikeln Vad är motivation? att motiven hedonistisk motivation, direkt överlevnad, att vara älskad/accepterad, att omvårda (osjälvisk kärlek) samt att motverka kognitiv dissonans är bland de starkaste hos människan. Det gör att de präglar oss mer än andra motiv.

I artikeln framgår också att människans tankeförmåga spelar in i den dynamik som gör dessa motiv extra viktiga. Behovet av direkt överlevnad skapar till exempel en stark motivation hos alla djur men de kan inte föreställa sig framtiden till den grad att deras egen död i en osäker framtid kan oroa dem. Men det kan vi.

Det här skapar en problematisk oro för framtiden. Vi ska belysa detta med hjälp av den här enkla modellen:

stimulus → respons → måluppnåelse

Oro för framtiden

Ett djur kan hamna i en hotfull situation (stimulus) och då aktiveras motivation (respons) att undkomma hotet, till exempel genom att fly (respons). När den undkommit hotet (måluppnåelse) upphör motivationen.

För människans del upphör dock aldrig viss motivation. När vi till exempel blir medvetna om att vi en dag kommer att dö (stimulus) blir vi oroliga och försöker hitta en lösning (respons) men vi hittar ingen lösning vilket gör att motivationen aldrig helt upphör. Vi uppnår inte målet och är därför alltid i någon mån motiverade.

Ett av de viktiga motiven, direkt överlevnad, är alltså alltid i någon mån aktiverat eftersom vi inte löst problemet (eftersom det inte går att lösa).

Liknande problematik finns vad gäller att vara älskad/accepterad. Vi kan aldrig hitta något som garanterar att vi inte kommer att bli svikna eller utstötta. Även denna motivation är alltså att betrakta som ständigt aktiverad.

Vi kan också oroa oss för framtiden baserat på de övriga tre motiven. Till exempel kan vi oroa oss för framtida smärta. Men jag vill ändå särskilt lyfta fram just motiven direkt överlevnad och att vara älskad/accepterad som de som kanske huvudsakligen präglar människor.

Direkt överlevnad och att vara älskad/accepterad - de viktigaste motiven?

Det finns många anledningar till att lyfta fram just dessa två. Till exempel handlar alla de andra motiven utom omvårdnad (osjälvisk kärlek) till stor del om just att överleva. När det gäller hedonistisk motivation så försvinner till exempel smärtan när vi dör. Smärtan är dessutom egentligen vanligen just en signal som manar till handling för att säkra överlevnaden. Det vill säga att hotad överlevnad på många sätt är ett större problem än smärta.

När det gäller motivet att vara älskad/accepterad så är visserligen även det på motsvarande sätt "underordnat" överlevnad men det verkar trots det kunna spela en lika stor roll som det direkta överlevnadsmotivet. En anledning till det kan vara att vi så ofta påminns om huruvida vi är älskade och accepterade eftersom vi så ofta befinner oss i sociala sammanhang som de sociala flockdjur vi är.

Det finns, som synes, mer att säga om detta men jag nöjer mig här för tillfället.

Vad är rationalitet?

Utifrån en betraktelse av målinriktade system kan vi beskriva rationalitet som att man fattar sådana beslut som ökar chansen att eftersträvade mål uppnås. I den integrerande personlighetsteorin beskrivs hur beslut fattas genom en beslutsprocess. Det är alltså i denna beslutsprocess vi hittar eventuell rationalitet hos människan.

I en bemärkelse kan en människas alla beslut sägas vara rationella eftersom vi kan utgå ifrån att evolutionen optimerat människan så att hon vet vad hon vill och kommer att välja de vägar hon, efter sin förmåga, bedömer har störst chans att kunna leda till hennes mål.

I en annan bemärkelse är dock inte alla beslut rationella eftersom de sker inom en föreställningsvärld som sätter begränsningar. Individen har egentligen potential att fatta bättre beslut än den gör idag.

För att vi ska kunna vara rationella måste vi kunna veta vilka mål som är viktigast för oss. Föreställningsvärlden upprätthålls dock delvis genom utestängning och ensidigt riktat fokus vilket gör att vi inte alltid har kontakt med vår djupaste motivation.

På liknande sätt är det med information. För att vara rationella behöver vi också tillgång till relevant information om vad som är möjligt, metoder för hur mål kan nås, risker och möjligheter. Utestängning och ensidighet begränsar även detta.

Så vi kan alltså bli mer rationella om vi lyckas byta föreställningsvärld till en som möjliggör mer rationalitet. Det innebär att det bör vara en föreställningsvärld centrerad kring det som motiverar oss starkast. Föreställningsvärlden bör också tillåta stort lugn för att vi ska kunna begrunda alla alternativ utan stress som fördunklar tänkandet.

Men att avsiktligt byta föreställningsvärld är inte enkelt. Att dessutom byta till detta slags mer fördelaktiga föreställningsvärld är oftast ännu svårare. För att lyckas krävs vanligen bra metoder, ihärdighet och tid. Det handlar om djupt upptäckande av, och lärande om, sig själv och verkligheten. Det är inte gjort i en handvändning.