Fyra personlighetstyper

Det personlighetspsykologiska analysverktyget VII

Jag har i en serie artiklar föreslagit en grov skiss som visar på förekomsten av fyra personlighetstyper. Kortfattat kan dessa fyra typer beskrivas som;

Typ 1: Uppgiven - neurotisk - bristande tillit till sig själv och andra

Typ 2: Medgörlig - vänlig - tillit till andra men inte till sig själv

Typ 3: Självtillräcklig - utåtriktad (extravert) - tillit till sig själv men inte till andra

Typ 4: Envis - samvetsgrann - tillit till sig själv och till andra

Det enklaste sättet att förstå dessa fyra typer är antagligen att tänka på dem som fyra olika slags föreställningsvärldar präglade av i vilken mån individen tror sig kunna förlita sig på andra människor respektive sin egen förmåga.

Den första typen (Uppgiven) upplever alltså att dess egen förmåga är otillräcklig och att andra människor inte är att lita på antingen för att de är ovilliga att hjälpa och stötta eller för att de är otillräckliga. Detta skapar givetvis en upplevelse av uppgivenhet, maktlöshet och hopplöshet och därför närhet till nervositet, nedstämdhet och depression (neuroticism).

Typ 2 (Medgörlig) upplever också egen oförmåga men att andra människor är välvilliga och har kapaciteten att kunna hjälpa och stötta. Det skapar givetvis en mycket mer optimistisk utgångspunkt. Eftersom individen blir att förlita sig på andra människor finns en tendens att vara medkännande och samarbetsvillig (vänlighet), men också en benägenhet att lämna över ansvar eftersom den upplever sig sakna förmåga.

Den tredje typen (Självtillräcklig) upplever sig kunna förlita sig på sin egen förmåga men däremot inte på andra människor; antingen för att de inte vill vara hjälpsamma eller för att de är otillräckliga. Självtilliten skapar närhet till självsäkerhet och positiva känslor. Typen kan också ofta vara socialt utåtriktad eftersom den inte behöver andra människors stöd och därför kan vara avspänd och lekfull med andra.

Typ 4 (Envis) upplever sig kunna förlita sig både på andra och på sin egen förmåga. Det är givetvis en resursfull position. Men den kommer ofta att kunna uppleva mer krav, än till exempel typ 2 (Medgörlig), eftersom den har större förmåga att kunna bidra. Detta gör att typ 4 har tendens till självdisciplin och plikttrogenhet (samvetsgrannhet).

Typerna ur olika perspektiv

Ordningen på typerna kommer ifrån artikeln Anknytning och personlighetsteori som skildrar hur typerna uppstår genom att individen "fastnar" på en utvecklingsnivå. Den fjärde nivån (typ 4 - Envis) skulle då inte innebära ett "fastnande".

Men utifrån en betraktelse av typerna som baserade på självisk motivation (som jag tar upp i artikeln Den själviska motivationens två dimensioner) får det ändå ses som ett slags fastnande eftersom det egentligen, i viss bemärkelse, inte finns någon vidare utveckling inom den själviska motivationen; man kan bara förlita sig på sig själv och/eller andra - det finns inget utöver det (om vi till "andra" även räknar gudar, ödet, och så vidare).

I artikeln Eriksons utvecklingsfaser och den integrerande personlighetsteorin tar jag också upp just hur den vidare utvecklingen snarare främst handlar om osjälvisk motivation. Sådan osjälvisk motivation brukar bli tongivande när individen får egna barn.

Men även om personlighetstyperna har denna starka koppling till självisk motivation finns också kopplingar till osjälvisk motivation i form av att anpassa sig till flockfunktioner. I artikeln Statushierarki och personlighetstyper tar jag upp en del om detta.

Statusordningen följer i stort sett den ordning jag gett typerna utifrån de utvecklingspsykologiska faserna. Typ1 (Uppgiven) får ofta den lägsta statuspositionen och typ 2 (Medgörlig) nästa statusposition.

Det är dock lite mer komplicerat gällande de två översta statuspositionerna där typ 3 (Självtillräcklig) och typ 4 (Envis) ofta kan konkurrera om ledarpositionen. Dessutom passar mycket av inställningen hos typ 4 (Envis) väl för den näst högsta positionen, straffande mobbare (som ser till att normer efterlevs).

Om vi betraktar statuspositioner ur ett själviskt perspektiv visar artikeln Ständig trotsålder - Fri eller älskad? på att de två första typerna har kapitulerat, det vill säga gett upp friheten, och är undergivna i syfte att slippa bli mobbad (typ 1 - Uppgiven) eller att få bli älskad (typ2 - Medgörlig). Typ 4 (Envis) biter ihop och härdar ut i syfte att få sin vilja igenom medan typ 3 (Självtillräcklig) närmast förväntar sig det utifrån en fast (rigid) position.

Slutligen beskriver artikeln Personlighetstyperna och den osjälviska motivationen hur typerna tenderar att fungera i flockhänseende. Beskrivningen fördjupar främst sådant som redan framkommit i artikeln om statushierarki.

Bland de viktigaste fördjupningarna är att typ 1 (Uppgiven) riskerar drabbas av självdestruktivitet, typ 2 (Medgörlig) har en närhet till omvårdande motivation, typ 3 (Självtillräcklig) i flocksammanhang tenderar motiveras av att få känna sig stolt och typ 4 (Envis) är den som är mest investerad i flocken.

Typ 2 (Medgörlig) och typ 4 (Envis) är att betrakta som flocktillvända då de till stor del internaliserar normer. Grunden till detta ligger i tilliten till andra människor. Typ1 (Uppgiven) och typ 3 (Självtillräcklig) är mer asociala då de inte har samma tillit till andra och de internaliserar därför heller inte normer i samma utsträckning.

Mycket tyder på att typ 3 (Självtillräcklig) är minst stresskänslig följd av typ 4 (Envis) och därefter typ 2 (Medgörlig) medan typ 1 (Uppgiven) är mest stresskänslig. Dock har typ 2 (Medgörlig) ofta tillgång till lugn och trygghet som kommer ifrån den omvårdande motivationen kopplad till typen, ofta kopplad till högre nivåer av oxytocin.

Samtidigt har typ 4 (Envis) en mer komplex situation än typ 2 (Medgörlig) eftersom den behöver balansera två sidor; att förlita sig på sig själv respektive att förlita sig på andra. Denna mer komplexa situation kan komma att bidra till stress.

Typ 4 (Envis) tar vanligen också mer ansvar än typ 2 (Medgörlig) vilket även det kan bidra till stress. Så även om typ 4 (Envis) är mindre stresskänslig än typ 2 (Medgörlig) kan den uppleva mer stress.

Denna högre stressnivå kan vara något som avspeglas i en viss korrelation mellan personlighetsdimensionen Samvetsgrannhet (som ligger nära den envisa fjärde typen) och dimensionen Neuroticism (kopplad till den uppgivna typ 1).

Slutord

Det finns mycket att tillägga men jag nöjer mig med några få ytterligare påpekanden om respektive typ.

Typ 1 (Uppgiven) kommer givetvis att behöva förlita sig på något och det kommer vanligtvis att handla om sådant den kan göra själv utan att behöva samarbeta med andra. Det kan handla om allt från hantverk till filosofi. Just filosofi och tänkande generellt är extra fördelaktigt då ingen kan se och bedöma detta.

Typen utmärker sig också i att kunna vara mindre benägen till self-serving bias och är då alltså mer ärlig mot sig själv, och därigenom mer realistisk i många avseenden, än de andra typerna.

När det gäller beslutsstil kommer typen att undvika beslut i möjligast mån av rädsla för att situationen ska förvärras. Typen är alltså att betrakta som handlingsförlamad och pessimistisk. Epistemologiskt eftersträvar typen i högre grad att förstå än att kunna agera och uppnå mål (vilket den saknar hopp om att kunna).

Typ 2 (Medgörlig) kommer att ha en trygghet i sin förvissning om att andra är välvilliga och kommer att vara hjälpande och stöttande. Det gör att den ofta lämnar över ansvaret till andra.

Det präglar till exempel beslutsstilen där typen gärna vänder sig till andra för råd och stöd eller för att låta dem ta beslutet åt dem. Detsamma gäller den epistemologiska inriktningen där typen kommer att förlita sig mycket på vad andra anser vara sant utan att ifrågasätta.

Typ 3 (Självtillräcklig) är vanligen optimistisk vilket hänger ihop med en föreställning om att den kan lära sig och bemästra det mesta. Världen är därför full av möjligheter och om ett mål överhuvudtaget är möjligt att nå kan den nå det genom fortsatt ansträngning.

Det finns alltså en slags envishet i detta men den handlar inte om att stånga pannan blodig utan snarare om utforskande och flexibilitet och att prova nya vägar tills målet är uppnått.

Typens beslutsstil lutar åt det intuitiva och spontana hållet med uppmärksamhet på detaljer och tillit till infall och känslor. Den epistemologiska inställningen är pragmatisk och präglas av den starka inriktningen på att nå eftersträvade mål. Hur man gör för att åstadkomma ett visst resultat är för typen ofta den intressanta sanningen.

Typ 4 (Envis) följer vanligen regler och letar också ofta efter regler att förhålla sig till. Dessa behöver inte komma utifrån utan den kan också ofta ställa upp regler för sig själv som den sen håller sig till. Det här förhållningssättet vittnar om en tendens till att tänka kategoriskt, i termer av antingen-eller; svart eller vitt, bra eller dåligt, rätt eller fel.

Typens beslutsstil drar åt att samla in mycket information och systematiskt utvärdera alternativen i linje med typens noggrannhet och envishet. Detta sker dock vanligen utan att den fastnar i processen; den kommer vanligen fram till ett balanserat beslut inom rimlig tid.

Den epistemologiska hållningen präglas av regeltänkandet. Typen kan ha en tendens att tro att verkligheten går att förstå utifrån enkla regler även när det inte stämmer. Till exempel kan den tro att ett specifikt fenomen orsakar ett resultat när verkligheten snarare är den att flera olika fenomen tillsammans orsakar resultatet.

Avslutningsvis tänkte jag sammanfatta en del av det som sagts gällande typerna i en tabell:

	Typ 1 - Uppgiven	Typ 2 - Medgörlig	Typ 3 - Självtillräcklig	Typ 4 - Envis
Big 5 / FFM	neuroticism	vänlighet	extraversion	samvetsgrannhet
Tillitsinriktning	bristande tillit till sig själv och andra	tillit till andra men inte till sig själv	tillit till sig själv men inte till andra	tillit till sig själv och till andra
Statusposition	impopulär hackkyckling	vänlig lustigkurre	dyrkad ledare eller pragmatisk anpassning (inklusive snålskjutsåkare)	straffande mobbare eller dyrkad ledare
Gruppmotivation	självdestruera avvika	följa normer idolisera/belöna omvårda	stolthet avvika	följa normer lojal med gruppen göra skillnad på "vi" och "de" straffa
Beslutsstil	undviker beslut	låter andra besluta	intuitiv och spontan	noggrann och systematisk
Övrigt	förståelsesökande (osäker) och handlingsförlamad pessimistisk	litar på andra och internaliserar det allmänna synsättet	pragmatisk, resultatorienterad och flexibel optimistisk	kategorisk (antingen-eller) samt regelsökande och regelstyrd

Personlighetstyperna och den osjälviska motivationen

Det personlighetspsykologiska analysverktyget VI

Jag har hittills skissat på fyra personlighetstyper huvudsakligen utifrån individens själviska motivation. Typerna kommer dock också att präglas av osjälvisk motivation. Den kan ha rötter i gruppinriktad respektive reproduktionsinriktad (fortplantningsinriktad) motivation.

I grova drag kan man säga att gruppinriktad motivation är inriktad på hierarki medan reproduktionsinriktad motivation är inriktad på vänlighet och omvårdnad. Den gruppinriktade motivationen kan ofta vara omedveten.

Olika delmotivation av den osjälviska motivationen ligger närmare till hands för respektive typ vilket vi ska titta lite närmare på.

Typ 1 - Uppgiven

Den uppgivna typen har en upplevelse av att vara på botten av flockhierarkin eller till och med att vara utstött. Denna upplevelse kan ofta vara omedveten men ligger ändå till grund för den neuroticism som präglar typen. Den skapar också en bristande tillit till både sig själv och andra.

Närheten till upplevelsen av att vara utstött gör typen relativt asocial och den följer därför ofta bara normer för att slippa straff och problem. Normerna internaliseras inte och typen har ingen stark motivation att följa normer.

Upplevelsen av, och föreställningen (vanligen omedveten) om, att vara på botten av flockhierarkin, och alltså dålig för flocken, gör att det ligger nära till hands att den osjälviska gruppinriktade motivationen att självdestruera aktiveras.

Typ 2 - Medgörlig

Den medgörliga typen går ofta att förstå som att den tillhör mammas flock men inte riktigt fått utveckla den egna initiativförmågan och heller inte fått komma in i pappas flock. Det gör att den ofta utvecklat den osjälviska reproduktionsinriktade motivationen att omvårda som utmärker mamman och därför är att betrakta som normen i mammas flock.

Upplevelsen av att tillhöra flocken gör typen social och därför motiverad till att följa och internalisera normer. Det medgörliga draget gör att det också ligger nära till hands för dem att idolisera och belöna, att se upp till, de med högre social status.

Typ 3 - Självtillräcklig

Den självtillräckliga typen är, liksom den uppgivna typ 1, relativt mer asocial och det ligger inte lika nära till hands att ge sig hän till osjälvisk motivation. Den motivation som ligger närmast till hands är motivationen att känna sig stolt.

I det syftet försöker den självtillräckliga typen utveckla sig själv, lära sig saker, utforska och träna upp kompetens. Den kan också tävla med andra för i syfte att vinna och kunna känna sig stolt. Att känna sig stolt är givetvis inte till nackdel för individen och är på så sätt inte någon uppoffring för kollektivet. Men viss uppoffring kan finnas i strävan att erövra det som ska leda till stolthet.

Typ 4 - Envis

Den envisa typen är liksom den medgörliga relativt social och är antagligen den typ som vanligen offrar mest för gruppen. Den följer givetvis gruppnormen och är motiverad att vara lojal med gruppen, vilket kan innebära stor självuppoffring.

Typen både litar på sig själv och andra vilket gör att den upplever sig ha mycket att tjäna på att gruppen fungerar. Den är därför investerad i gruppen och motiverad att göra skillnad mellan ”vi” och ”de”, det vill säga prioritera gruppen och vara mer beredd att se andra som fiender. Den är också motiverad att straffa de som bryter mot normerna.

Slutord

Vi kan se hur de sociala typerna, den medgörliga och den envisa, i större utsträckning omfamnar den osjälviska gruppinriktade motivationen. Den uppgivna drabbas av den ur själviskt perspektiv negativa motivationen till självdestruktion medan den självtillräckliga kan lockas av den själviskt positiva motivationen till stolthet.

Ständig trotsålder

Fri eller älskad?

Det personlighetspsykologiska analysverktyget V

Stanley Keleman beskriver i boken Emotional Anatomy fyra typer som han identifierat i sitt arbete som kroppsterapeut. Han menar vidare att dessa kroppsliga typer hänger samman med fyra olika mönster inom känslor och attityder.

De fyra typerna kallar han för Rigid (stel), Dense (tät), Swollen (svullen) och Collapsed (kollapsad). Han kopplar dessa till startle-reflexen och menar att de lärts in i relation till denna.

Rigid utgör då den första "försvarspositionen" medan Dense följer som en mer uthärdande, långvarig reaktion i fall den första rigida hållningen inte fungerat. Swollen är en slags kapitulation men verkar ge utrymme för egna själviska önskningar i smyg. Collapsed är en slags sista fullständig kapitulation som inte lämnar utrymme för egna själviska önskningar inom det sociala livet.

Vi kan anta att dessa mönster går att förstå som i första hand inlärda utifrån barnets reaktion på krav från föräldrar. Det vill säga att det handlar om att barnets själviska motivation stöter på de gränser föräldrarna sätter upp.

De kan dock givetvis förstärkas senare i livet genom andra gränser, krav och utmaningar. Möjligen kan de också modifieras och förändras. Förändringen bör i så fall endast kunna gå i den riktning Keleman pekar på från Rigid mot Collapsed. Det vill säga en Swollen bör till exempel inte kunna lära sig bli Dense eller Rigid men däremot Collapsed.

Fri eller älskad

I grund och botten uppstår de här typerna utifrån konflikten mellan två själviska behov; behovet att vara fri respektive behovet att vara älskad. Alla fyra typerna är då att betrakta som en slags kompromisser.

Det enda alternativet som erbjuder fullständig kompromisslös frihet att endast eftersträva själviska mål utan hänsyn till vad andra tycker är en fullständig avsaknad av behov att vara älskad i kombination med fullständig avsaknad av osjälviska behov som till exempel behov att omvårda och osjälviskt älska.

Det här alternativet finns antagligen inte i sinnevärlden utan är att betrakta som en slags ideal psykopat. Faktiska psykopater kan antagligen ligga nära detta men de verkar till exempel kunna ha behov att straffa eller hämnas vilket kanske vittnar om en slags minimal social koppling där de inte förhåller sig helt instrumentellt till andra.

Styrkan hos inlärningen

Psykopati får antas vara en stark inlärning som huvudsakligen sker när en Collapsed pressas över en gräns där den inte längre har något hopp om att kunna få någon hjälp eller stöd av andra utan bara kan lita till sig själv. Möjligen kanske även en Rigid kan pressas till en liknande inlärning under vissa omständigheter.

Den mesta typinlärning är antagligen svagare än psykopat-inlärningen. Oavsett vilken typ det handlar om kan antagligen inlärningen variera i styrka. En svagare inlärning kommer då att lämna större utrymme att utveckla osjälvisk motivation som motverkar det själviska typmönstret.

En svagare inlärning ger antagligen också mer utrymme för flexibilitet som gör att typmönstren inte blir så förhärskande. Till exempel kan en Dense som vanligen ganska slaviskt följer regler gradvis bli mer flexibel och mindre strikt regelföljande om typinlärningen inte är så stark.

Slutord

Dessa typer är främst att betrakta som begränsande och ju svagare inlärning desto mer gynnsamt är det antagligen för individen. Kelemans beskrivning kan i relation till detta ge intryck av att Rigid då ändå är den minst ogynnsamma typinlärningen.

Det kan kanske stämma. En problematik som ändå antagligen kan finnas där är att Rigid visserligen kan ha fått större frihet än de andra typerna. Men det kan bero på att de som borde älska inte gjort det tillräckligt för att sätta upp och hålla de gränser som barnet kanske behövde. Det kan kanske alltså skapa en föreställning, sann eller falsk, om att inte vara tillräckligt älskad.

Ur det perspektivet kanske Dense har en fördelaktig position som kan ha blivit "hårdare hållen". Samtidigt riskerar en sådan inlärning att få prägel av villkorad kärlek; ett krav på att prestera för att duga. Det kan antagligen riskera skapa en upplevelse av brist på ovillkorlig kärlek.

Dessa två korta betraktelser kring Rigid och Dense visar förhoppningsvis på den komplexitet i dynamiken mellan behovet av frihet och kärlek som kan finnas i denna slags inlärning. Swollen och Collapsed är inte förskonade från sådan komplexitet. Typen är ingen slutlig lösning utan innehåller spänning som kan motivera till utvecklingssträvan.

Slutligen ska påpekas att Kelemans fyra typer givetvis har likheter med de olika typer som tidigare behandlats ur olika perspektiv. Likheten kan kort beskrivas så här:

Typ 1 (uppgiven) - neuroticism - bristande tillit till sig själv och andra - Collapsed

Typ 2 (medgörlig) - vänlighet - tillit till andra men inte till sig själv - Swollen

Typ 3 (självtillräcklig) - extraversion - tillit till sig själv men inte till andra - Rigid

Typ 4 (envis) - samvetsgrannhet - tillit till sig själv och till andra - Dense

Statushierarki och personlighetstyper

Det personlighetspsykologiska analysverktyget IV

Människan är ett flockdjur. Det är därför värdefullt att förstå flockdynamik (vilken har nära koppling till kultur) för att kunna förstå människan. Jag kommer här att peka på några sådana flockdynamiska funktioner i relation till individens behov av att tillhöra flocken respektive behov av att klara sig på egen hand.

En grundläggande funktion i flocken är att flockmedlemmar behöver följa normerna. Normerna i sin tur uppstår och upprätthålls genom att flockmedlemmar härmar och följer individer med hög social status. Individer får hög status genom att lyckas med sådant som är viktigt för flocken, till exempel att hitta mat. Men individer får också status, eller slipper i alla fall förlora status, genom att följa normerna.

Statushierarki

Flocken ordnas i en statushierarki där de med högst status är ledare. Nästa skikt är sådana som ser till att normer efterföljs. Skiktet under det är sådana som samarbetar och sköter sig. Slutligen finns också de med lägst status som blir hackkycklingar.

Popularitetsforskning visar att framgång i sådant som är viktigt för gruppen är en förutsättning för att överhuvudtaget bli populär. Men bland de som uppfyller grundkriteriet finns tre typer i stigande popularitetsordning; de vänliga, de tuffa (ovänliga) och de som kan vara både vänliga och tuffa.

En illustration av hur detta kan komma till uttryck finns i Howard Blooms bok The Lucifer Principle. Han beskriver där forskning som visar att individer som bildar en grupp spontant organiserar sig enligt ovanstående. På ett sommarläger kan man till exempel iaktta hur en pojke blir "ledare", en annan "mobbare", en tredje trevlig "lustigkurre" och en fjärde "tönt".

Impopulära hackkycklingar

De med lägst status, "tönten" i exemplet ovan, utgör en påminnelse om hotet att falla i hierarkin. Men också en påminnelse om att man, om man har högre rang, i dagsläget har en högre position som man kan glädjas åt. Någon måste alltid vara lägst i en rangordning.

Individer med låg status kommer ofta att försöka hålla en låg profil för att undkomma den mobbing de annars riskerar utsättas för. Samtidigt skapar lågstatus-situationen stress vilket kan åstadkomma beteenden som inte bidrar till den eftersträvade låga profilen. Dessutom bryter stresshormonet kortisol i längden ner kroppen och försämrar hälsa och mående.

Vänliga lustigkurrar

De med näst lägst status skyddar ofta sin position genom att vara vänliga och undfallande. Det gör att de vanligen heller inte tävlar om högre positioner för att inte utmana de som skulle kunna bli arga och då kanske sänka deras status.

De tydligaste dragen hos individer i denna flockposition är vänlighet och undfallenhet men de kan också vara skämtsamma eftersom det ofta är ett bra sätt att kunna vara uppskattad och accepterad utan att riskera utmana någons status. Sammantaget gör detta att de kan komma att bidra till bättre och mjukare stämning i flocken.

Straffande mobbare

De med näst högst status skapar ordning genom att straffa de som avviker från flockens normer. Det motverkar att individer åker snålskjuts och skaffar fördelar av att vara med i flocken utan att själva bidra.

Att straffa medför viss risk eftersom den man straffar kan försöka försvara sig. Vinsten för den straffande mobbaren är att det ofta höjer dennes status.

Dyrkade ledare

De med högst status får mycket fördelar av sin position. De andra flockmedlemmarna ser upp till dem, härmar och följer dem och låter dem få mer av flockens resurser. Dessutom belönas de av sin egen kropp genom ökning av signalsubstansen serotonin som skapar välmående och hälsa.

Ledare fungerar alltså som en slags rollmodell för flockmedlemmarna. De visar upp framgångsbeteenden som man vill efterfölja.

Personlighetstyper och statuspositioner

Det är antagligen tydligt för de flesta att den personlighetstyp (1 - uppgiven) som karaktäriseras av neuroticism och en upplevelse av att varken kunna lita på sig själv eller andra bör sammanfalla med impopulär hackkyckling.

Det är antagligen nästan lika tydligt att personlighetstypen (2 - medgörlig) som karaktäriseras av vänlighet och att lita på andra men inte på sig själv bör kunna sammanfalla med statuspositionen vänlig lustigkurre.

Det är däremot mer komplicerat när vi kommer till de återstående två typerna. När det gäller straffande mobbare ligger det troligen närmast till hands att personlighetstyp 4 (envis), som karaktäriseras av samvetsgrannhet och att lita både på sig själv och andra, inriktar sig på att inte bara sköta sig själv utan också se till att andra sköter sig och alltså ofta intar den statuspositionen.

När det gäller statuspositionen dyrkad ledare kan vi konstatera att även den ofta kan innehas av en personlighetstyp 4 (envis). Men den kan också ofta innehas av en personlighetstyp 3 (självtillräcklig - extravert och litar på sig själv men inte andra). Personlighetstyperna 3 (självtillräcklig) och 4 (envis) kan alltså ofta konkurrera om ledarpositionen.

Men var hamnar personlighetstyp 3 (självtillräcklig) om den inte får ledarrollen? Den kommer då kanske söka sig till en annan flock om det är möjligt. Men den kan också lära sig de beteenden som är lämpliga för någon av de andra positionerna och då fylla en sådan roll.

Eftersom denna personlighetstyp har tillit till sin egen förmåga, och dessutom kan ses som relativt asocial beroende på den låga tilliten till andra, kan det ofta ligga nära till hands att gå sina egna vägar även om det bryter mot normer. Det möjliggör bland annat både chanser att hitta okonventionella framgångsvägar som leder till uppskattning och status och chanser till att åka snålskjuts på flocken.

Slutord

Människan är ett flockdjur och de flesta människor är väldigt socialt orienterade. Flocken är människans främsta överlevnadsmöjlighet och därför inriktas det mesta av den själviska motivationen på att vara accepterad av flocken.

Det är särskilt sant eftersom detta lärs in under barndomen när individen är extra sårbar och behöver föräldrarna som skydd och vårdgivare. Denna inlärning lägger grunden för hur individens själviska motivation kommer att fungera under resten av livet.

Självisk motivation kommer alltså till stor del att vara inriktad på gruppen. För typ 1 (uppgiven) och 2 (medgörlig) innebär det vanligen att undvika statuskamp som bara riskerar försämra situationen. Typ 1 (uppgiven) kan komma att dra sig undan så mycket som möjligt medan typ 2 (medgörlig) vanligen kommer att vara mer social men med ett undfallande beteende vid statuskonflikter.

Typ 3 (självtillräcklig) och 4 (envis) kommer däremot ägna sig mer åt statuskamp. Typ 4 (envis) kommer i större utsträckning hålla sig till reglerna, vilket i vårt samhälle oftast kanaliserar statussträvan till karriärvägar. Typ 3 (självtillräcklig) kan komma att söka mer okonventionella vägar, till exempel genom entreprenörskap, där till exempel monetär framgång kan komma att ge status.

Se även de tidigare artiklarna om det personlighetspsykologiska analysverktyget:

Anknytning och personlighetsteori

Den själviska motivationens två dimensioner

Eriksons utvecklingsfaser och den integrerande personlighetsteorin

Eriksons utvecklingsfaser och den integrerande personlighetsteorin

Det personlighetspsykologiska analysverktyget III

Eriksons utvecklingsfaser stämmer ganska väl med det jag hittills skrivit om det personlighetspsykologiska analysverktyget kopplat till anknytning och den själviska motivationens två dimensioner. Det gäller särskilt de första faserna.

1. Spädbarnsålder (ca 0-2 år)

Erikson beskriver den första fasen som utspelas under spädbarnsåldern, under två års ålder, som att den för barnet främst handlar om att utveckla tillit till andra. 

2. Tidig barndom (ca 2-3 år)

Den andra fasen handlar om autonomi, att kunna lita på sig själv och sin förmåga att lära sig och utveckla kompetens. 

3. Barndom (ca 3-6 år)

Den tredje fasen handlar hos Erikson om "initiativ". Jag uppfattar den huvudsakligen som en fortsättning på den andra fasen men med mer komplext lärande.

De tre första faserna och det personlighetspsykologiska analysverktyget

Eriksons tre första faser verkar huvudsakligen stämma med de två dimensionerna gällande självisk motivation och de fyra typer som beskrivs av det personlighetspsykologiska analysverktyget. Men några påpekanden behövs i anslutning till detta.

Typ 1 - neuroticism - bristande tillit till sig själv och andra

Om barnet inte lär sig lita på andra och på världen under den första fasen kommer det att utveckla brist på tillit till andra. Om inlärningen är stark kommer det dessutom att utveckla högre nivå av personlighetsdraget neuroticism, vilket i sin tur ger mindre utrymme för att kunna lita på sig själv. Detta eftersom den räddhågsenhet som är kopplad till neuroticism lämnar mindre utrymme för för experimenterande och utveckling av egen kompetens.

Givetvis kan dock ett barn i en sådan situation ändå komma att hitta någon aktivitet inom vilket det utvecklar kompetens. Risken är dock stor att det blir ganska avgränsat och att mycket annan nödvändig kompetens utvecklas otillräckligt för att barnet ska kunna bygga tillräcklig självtillit.

Ett undantag från detta verkar kunna vara om barnet går så långt i sin brist på tillit till andra att det helt slutar att söka anknytning. Vi får då någon slags mer psykopatisk typ av inlärning där barnet blir mer orädd och skamfri vilket gör att det kan bli mer ohämmad i sitt utforskande av världen.

På så sätt kan barnet utveckla tillräcklig egen kompetens och komma att lita på sig själv. Det innebär att individen mer kommer att likna typ 3 i extraversion och tillit till sig själv. Den kommer dock att ha ännu större avsaknad av tillit till andra än vad gäller den inlärning av typ 3 som är den vanliga.

Detta är alltså ett undantag från typ-inlärningen, om vi skulle klassificera personen som typ 3, i det att en sådan individ inte har basen av att ha upplevt sig ha blivit medlem i mammas flock. Den saknar därför en grad av tillhörighet som man annars finner hos typ 3, men den skiljer sig även från typ 1 i det att den inte har hög nivå av neuroticism. Den kan alltså inte enkelt klassificeras som någondera av dessa även om den har likheter med båda.

Typ 2 - vänlighet - tillit till andra men inte till sig själv

Om barnet lär sig lita på andra under den första fasen men inte utvecklar tillräcklig tillit till sig själv under de två andra faserna kommer det att behöva förlita sig mer på andra. Det ligger då ofta nära till hands att utveckla mer av personlighetsdraget vänlighet för att andra ska vara välvilliga.

Vänlighet har också en koppling till mammans omvårdande inriktning och eftersom denna tillit till andra vanligen främst lärs in i relation med mamman kommer barnet att ta efter och lära in det omvårdande draget hos mamman som, på en nivå, upplevs som flockledare.

När det gäller Eriksons beskrivning av att misslyckande med den andra och tredje fasen leder till skam respektive skuld så verkar det inte vara en rimlig beskrivning. Skam och skuld har snarare en stark koppling till att inte duga i flocken och bör alltså prägla individen i större utsträckning ju starkare upplevelsen av att vara utstött ur flocken är. Det gör att typ 1 (undantaget psykopatisk inlärning) snarare borde löpa störst risk för sådana känslor.

Typ 3 - extraversion - tillit till sig själv men inte till andra

Som framgår av tidigare resonemang kommer typ 3 att ha utvecklat viss tillit till andra och saknar alltså inte detta helt. Vad det ofta handlar om är att de visserligen upplever sig kunna lita på folks välvilja men att de däremot inte kan lita tillräckligt på andras kompetens.

Då det finns stark evolutionärt betingad motivation att utveckla egen kompetens kommer barnet, om den vägen är öppen, att prioritera detta framför att förlita sig på andra under fas två och tre. Samtidigt finns då alltså en grundläggande trygghet vad gäller andras välvilja som utvecklats under den första fasen.

Typ 4 - samvetsgrannhet - tillit till sig själv och till andra

Om barnet känner tillräckligt stöd och tillit till andra, ofta främst pappan, under de andra två faserna kommer det också utveckla en inriktning som handlar både om att utveckla egen kompetens och att förlita sig på andra.

Senare faser

De första tre faserna och de fyra typer som därigenom utvecklas blir att utgöra en grund för senare faser vad gäller den själviska motivationen. Denna motivation verkar huvudsakligen fungera enligt samma mönster under resten av livet och modifieras vanligen främst genom att osjälvisk motivation får större spelrum.

Det kan komma att ske modifieringar beroende på starka inläringar även efter de första faserna; dock vanligen inte så att grundmönstret gällande typ-tillhörighet förändras. Större modifikation beror vanligen på traumatiseringar, till exempel genom mobbing eller att en förälder dör. Även terapi kan modifiera.

4. Skolålder (ca 7-12 år)

Min tolkning av Eriksons beskrivning är att denna fas till stor del handlar om mer av samma som vi såg i föregående fas. Det vi dock kan konstatera är att barnet under den här perioden också hamnar i en situation som är väldigt annorlunda än hemmets.

Lärare utgör en ny vuxen flockledargestalt och barnet lär känna en massa barn i samma ålder. Andra barn som blir till kompisar gör att barnet själv för första gången i större utsträckning befinner sig i en flock utan en självklar ledare som den vuxne, vare sig det handlar om föräldrar eller lärare, i tidigare sammanhang utgjort.

Det skapar en situation där barnet själv kan bli flockledare och där ledarrollen kan skifta mellan olika kompisar. Dynamiken med jämnåriga bidrar också till att börja väcka osjälvisk motivation inriktad på flocken; flocklojalitet. sådan motivation blir ännu mer viktig i nästa fas.

5. Ungdom (ca 13-19 år)

Denna fas utgör en brytpunkt; att gå från barndom till att bli vuxen. Den handlar som sagt till stor del om att utveckla lojalitet. Kompisrelationer och kompisgäng är ofta viktiga, liksom att vara accepterad och omtyckt. Eftersom sexualiteten vaknar under denna fas läggs också grunden för det som blir viktigare i nästa fas.

6. Ung vuxenålder (ca 20-39 år)

Den sjätte fasen handlar mycket om att kunna göra det stora åtagande det innebär att bilda familj. I och med det får osjälvisk motivation inriktad på de egna barnen för många ett stort utrymme i livet.

7. Vuxenålder (ca 40-59 år)

Även denna fas handlar fortsatt mycket om osjälvisk motivation. Det gäller givetvis till stor del de egna barnen och så småningom barnbarnen men som produktiv och engagerad samhällsmedborgare kan den osjälviska motivationen ofta också vara en stor del av andra aspekter av livet.

8. Sen vuxenålder (ca 60- år)

Under den sena vuxenåldern börjar åldrandet märkas, till exempel genom försämrad fysik. Döden börjar närma sig. Det innebär ofta stora omställningar i inriktning och inställning.

Slutord

Jag har behandlat Eriksons utvecklingsfaser ganska summariskt och därigenom antagligen gjort dem viss orättvisa. Ett värde med denna summariska beskrivning är dock att ytterligare visa på de fyra typernas funktion och vikt. De verkar utgöra en väldigt stabil grund för den själviska motivationen, i de flesta fall genom hela livet.

Ett annat värde är att peka på hur viktig den osjälviska motivationen är och hur stor del av livet den antagligen är för det stora flertal som passerar genom de olika faserna någorlunda välbehållna. Det är glädjande eftersom osjälvisk motivation bland annat, enligt lyckoforskningen, är starkt bidragande till lycka och välmående.

Slutligen pekar kanske den sista fasen hos Erikson på att någon form av större perspektiv, större än det egna livet, bör vara värdefullt att hitta och odla om man kan. Lyckoforskningen visar också på värdet av religion och andlighet vilket ytterligare stödjer ett sådant antagande.