Maktcentrering, anknytningsbehov och maktdyrkan

När makten centreras, till exempel hos en kung eller en statsapparat, samlas väldigt mycket synlig makt på ett och samma ställe. Detta har varit vanligt förekommande sen vi blev bofasta eftersom det ledde till att det skapades mer resurser som gjorde att makt kunde ansamlas.

Det mest anknytningsbehövande djuret

Detta maktcentrum blir ofta dyrkat av folket och den antagligen främsta anledningen till det är att människan är det mest anknytningsbehövande djuret. Hos alla flockdjur dyrkar flockmedlemmarna ledaren. Men hos människan präglas denna flockfunktionella dyrkan dessutom starkt av vårt starka anknytningsbehov.

Människans starka behov av en anknytningsfigur som skyddar beror på att människobarn är sårbara och behövande under så lång tid. Men behovet upphör inte bara för att vi växer upp utan det finns kvar hela livet.

Människans sårbarhet

Det beror antagligen dels på att behovet är så starkt och dels på att människans tankeförmåga gör henne medveten om framtida möjliga faror och att hon en dag ofrånkomligt kommer att dö. Då detta väcker rädsla känner hon sig, även som vuxen, fortsatt sårbar vilket aktiverar det anknytningsbaserade behovet av skydd.

Maktens strålglans

En anknytningsfigur måste vara mäktig och välvillig för att kunna skydda oss. Den viktigaste av dessa parametrar är mäktigheten eftersom en maktlös och välvillig anknytningsfigur ändå inte kan skydda oss medan en mäktig kanske kommer att göra det även om den inte alltid verkar välvillig.

Den centraliserade makten är ofta den största synliga världsliga makt som finns. Därför ligger den nära till hands som anknytningsfigur. Den centraliserade makten utmålar dessutom vanligen sig själv som god och välvillig vilket givetvis ökar dess potential som anknytningsfigur för de som accepterar den beskrivningen.

Tidigare utgjorde Gud eller Jesus ofta ett andligt alternativ till den världsliga makten som anknytningsfigur. Men sedan kristendomen sekulariserats och fått mindre plats i människors liv har den vägen antagligen blivit ovanligare.

Maktens otillräcklighet som anknytningsfigur

Att ha den världsliga makten som anknytningsfigur är dock givetvis infantilt. Även om den världsliga centralmakten har mycket resurser finns det inget som tyder på att den skulle vara tillräckligt mäktig. Den kan definitivt inte skydda mot döden och dess beslut drabbar inte sällan individen snarare än hjälper den.

Den är heller inte välvillig oavsett vad propagandan säger. Den korrumperas lätt och blir vanligen att tjäna själviska intressen. Till skillnad från föräldrar, som vanligen älskar sitt barn, hyser centralmakten ingen kärlek till dig. Så det är givetvis naivt att vänta sig välvillighet och godhet.

Den maktdyrkan, medveten eller omedveten, som ofta riktas mot centralmakten har alltså sina rötter i anknytningsbehovet. Detta är dock olyckligt eftersom kärleken inte är besvarad och den maktdyrkande individen ofta blir lurad och utnyttjad av centralmakten.

_______________________________________

Se också artiklarna Vår relation till samhälle och makthavare och Om makthavare

Två sorters lycka

I grova drag finns två sorters lycka. Den ena är främst kopplad till neurokemikalien dopamin och att vara på väg mot målet. Den andra är huvudsakligen kopplad till serotonin och att ha uppnått målet och vila i det.

Den första innebär alltså ett mer exalterat sinnestillstånd där man är uppe i varv och lycklig för att man närmar sig målet. Den andra är mer stillsamt vilande präglat av nöjdhet som är kopplat till att ha uppnått målet.

"Vara på väg"-lyckan lämpar sig väl för att uppnå världsliga mål; att utforska, skapa eller tävla. Nöjdhets-lyckan lämpar sig mer för andlig kontemplation men ligger också nära mer stillsam världslig aktivitet som omvårdnad, vila och återhämtning.

Mitt intryck är att mycket av buddhismens metoder, liksom annan andlig utövning, främst är inriktade på att uppnå nöjdhets-typen av lycka. Den uppstår ofta i meditation, osjälvisk kärlek och medkänsla, vördnad och kontemplation som förekommer i mycket andlig aktivitet. Världslig aktivitet och världsliga nöjen är däremot oftare inriktad på den första typen av lycka.

Ett mer stillsamt sinnestillstånd tenderar ofta att vara mer öppet och inte lika inriktat på ett specifikt mål som ett mer exalterat. Det gör att mer exalterade sinnestillstånd fungerar bättre för att hålla uppmärksamheten riktad bort ifrån oönskade tankar och känslor.

Av den anledningen kommer aktiviteter som leder till "vara på väg"-typen av lycka att vara mer förekommande som metoder för utestängning (bortträngning/psykiskt försvar). "Vara på väg"-lycka kan alltså vara ett sätt att hålla psykiskt lidande borta men kan då samtidigt potentiellt komma att hindra psykiskt läkande och utveckling.