Varför folk inte tänker självständigt

Till att börja med vill jag förtydliga rubrikens påstående genom att säga att jag faktiskt tror att de flesta tänker självständigt; men att de främst gör det inom vissa avgränsade områden. Sådana områden kan vara inom jobbet, inom en hobby, med mera. Sedan kan de givetvis också tänka självständigt ibland undantagsvis inom andra områden, men det är då ovanligare.

Det jag vill adressera här är att de flesta, eller i varje fall väldigt många, till stor del verkar, utan att ifrågasätta, följa och tro på vad auktoriteter och det stora flertalet anser vara sant och verkligt. Dessa två "sanningskällor", auktoriteter och majoriteten, ligger ganska nära två vägar till påverkan som Cialdini, i sin bok Influence kallar "Authority" respektive "Social proof".

 

Flockinriktad motivation

Att dessa två vägar kan användas till att påverka folk är begripligt utifrån förståelse av den flockinriktade motivationen. Inom flocken är det viktigt att följa flocknormer; det vill säga det gruppen anser viktigt och sant. Det är också viktigt att följa och tro på de med högre social status.

Eftersom flockinriktad motivation är så evolutionärt viktig kan den givetvis bidra till att folk till stor del följer och anammar både auktoriteters/makthavares och gruppens/samhällets synsätt. Då den flockinriktade motivationen till viss del verkar kunna verka utan att vi blir medvetna om den kan detta antagligen också i viss mån ske ganska automatiskt.

 

Vara accepterad och slippa bli utstött

Att följa normen och att följa de med högre social status är ett sätt att själv kunna få högre social status eller att åtminstone slippa falla i status och i värsta fall bli utstött. Normföljande i detta syfte kan till exempel komma till uttryck i form av så kallat godhetssignalerande.

Eftersom denna motivation kan vara stark kan den antagligen till och med gå så långt att man anammar detta även tankemässigt. Man inte bara följer normen, och visar upp att man tror på vad flocken tror på, utan man tror verkligen också på de verklighetsbeskrivningar som hänger samman med normerna.

Makthavare och auktoriteter som anknytningsfigurer

Flocken är för människan på många sätt som en utökad familj. Makthavare och auktoriteter blir för många i viss mån, ofta omedvetet, att fungera som anknytningsfigurer. Det gör då också att man vill tro att makthavarna vill undersåtarna väl.

På liknande sätt förhåller det sig vad gäller makthavarnas kompetens och verklighetsbild. Eftersom det finns ett starkt behov av att makthavarna ska kunna rädda individen kommer denne också att vilja tro att makthavaren är kompetent och kunnig. Det gör att individen då också har en tendens att tro på makthavarens verklighetsbeskrivning.

Spara energi genom att lämna över tänkandet

Förutom ovanstående anledningar till att inte tänka själv kan individen också vara motiverad att spara energi. Tänkande kostar mycket energi och det finns många kognitiva biases som antagligen till stor del beror just på behovet att spara energi.

Man kan beskriva det som att människor ofta använder en slags "tumregler" istället för att mer utförligt tänka igenom saker. Många sådana "tumregler" fungerar ofta bra men under vissa omständigheter stämmer de dåligt med verkligheten.

Man kan säga att tendensen att förlita sig på majoritetens respektive makthavarens/auktoritetens/expertens verklighetsbeskrivning är sådana "tumregler", eller kognitiv biases (även om jag inte sett den beskrivningen av fenomenen tidigare).

Liksom många andra kognitiva biases fungerar de ofta bra; om andra utgår från en verklighetsbeskrivning och det verkar fungera är chansen stor att den fungerar för dig också. De högt upp i hierarkin är ofta kompetenta och har alltså ofta en god verklighetsbild. 

Liksom många andra kognitiva biases spar dessa "tumregler" också energi och tankemöda; det är lättare att lyssna till andras verklighetsbeskrivning och anamma den än att själv utforska och tänka igenom saken.

Slutord

Jag har här identifierat fyra orsaker till varför många inte tänker självständigt utan i stället accepterar gruppens/samhällets eller makthavarens/auktoritetens verklighetsbeskrivning utan ifrågasättande:

• Relativt omedvetet och automatiskt följande av flockens normer och auktoriteters verklighetsbeskrivningar baserat på flockinriktad motivation.
  
• En strategi (medveten eller omedveten) att anamma normer och auktoriteters verklighetsbeskrivningar för att bli accepterad och slippa bli utstött.
• En tendens att tro på auktoriteters verklighetsbeskrivningar utifrån ett anknytningsbaserat behov att se dem som kompetenta och ofelbara.
• Att anamma majoritetens respektive auktoriteters verklighetssyn kan ofta fungera som en slags "tumregler" som gör att man själv slipper tänka och på så sätt kan spara möda och energi.
  

Dessa orsaker utesluter inte varandra; de kan alltså samverka. Listan behöver heller inte vara uttömmande.

Kognitiv motivationsgrundad dissonans

Kognitiv dissonans betecknar enligt psykologiguiden "bristande överensstämmelse mellan olika värderingar, attityder, tankar och uppfattningar som kan finnas hos någon samt mellan dessa och tanken på vad han eller hon vill göra och faktiskt gör".

Ett exempel är att "tanken på att röka cigarretter strider mot tanken på att rökning ger upphov till allvarlig ohälsa till exempel i form av KOL och cancer. Det uppstår en dissonans mellan dessa tankekomplex".

I mina ögon blir en sådan beskrivning för otydlig gällande vad som är viktigt rörande fenomenet. En tydligare beskrivning är att det handlar om konflikt mellan olika motivation. I exemplet finns konflikten mellan motivationen att vilja njuta av cigaretten och motivationen att vilja överleva genom att undvika farlig sjukdom.

Motivationskonflikt beroende på fantasi

Konflikt mellan olika motivation finns inte bara hos människor utan är något vi även kan iaktta i djurvärlden. Skillnaden är dock att människans förmåga att fantisera (kopplad till språkförmågan) gör att hon kommer att uppleva mycket mer sådana konflikter än vad andra djur gör.

Ett djur skulle till exempel inte kunna veta att den riskerar bli sjuk om den röker och skulle därför glatt kedjeröka utan en tanke på några risker. Djur måste ha signalen om risken närvarande i nuet. Det kan inte bearbeta och försöka bedöma en risk om ingen yttre signal aktiverar motivationen.

Om det till exempel ser ett bytesdjur men samtidigt hör ett ljud som skulle kunna komma från ett rovdjur kan den hamna i konflikt huruvida det ska försöka fånga bytesdjuret eller undvika det eventuella rovdjuret som kan finnas i närheten. Utan ljudet skulle det inte ske.

Människan kan alltså till exempel oroa sig för sin egen framtida död vilket inte djuret kan om det inte får en motivationsaktiverande yttre signal i nuet; till exempel genom att rovdjuret attackerar. Människans fantasi kan alltså handla om (eventuella) framtida händelser, ibland långt in i framtiden, som väcker motivation i nuet. Tanken på vår egen framtida död kan väcka rädsla och oro (motivation att vilja överleva) här och nu.

Förmåga att rikta uppmärksamhet kan minska motivation

Men människans förmåga att fantisera behöver inte aktivera motivationen lika starkt som en yttre signal gör för ett djur. Det beror på att människan också har en förmåga att rikta uppmärksamheten. Det gör att människan i viss mån kan välja att rikta bort uppmärksamheten från tanken på risken för sjukdom eller risken att ett rovdjur finns i närheten.

Sådant bortriktande av uppmärksamheten kanske inte alltid helt släcker en motivation men den kan ofta minska den. Samtidigt kan detta givetvis göra att en motivation som skulle ha kunna släckts fortlever eftersom vi bara "blundar" för behovet utan att lösa problemet.

Även denna förmåga att rikta uppmärksamhet är unik för människan och bidrar, liksom förmågan att fantisera, både till möjligheter och problem.

Sorg

Ett speciellt sådant problem där motivation kan finnas kvar länge efter att den borde ha avslutats är vid förluster där sorgeprocessen inte får löpa klart beroende på bortriktande av uppmärksamhet.

Sorgeprocessen syftar till att avsluta en motivation där det är omöjligt att nå målet, vilket till exempel är fallet då någon som betytt mycket avlidit. Sorg kan alltså beskrivas som en slags metamotivation som syftar till att avsluta en annan motivation; ofta handlar det om anknytningsbehov. Först när den andra motivationen, till exempel anknytningsmotivationen kopplad till den döde, upphört är sorgeprocessen klar.

Stark motivation som inte kan tillfredsställas

Sorgeprocessen brukar oftast komma igång och fylla sin funktion till slut även om den ibland kan bli fördröjd och utdragen beroende på vår förmåga att rikta uppmärksamheten. Detta problem kan dock bli väldigt stort när det handlar om stark motivation som inte kan tillfredsställas och som dessutom inte ligger nära sådant sorgeprocessen evolutionärt utvecklats för.

Att en stark motivation inte tillfredsställs och kanske inte kan sörjas och avslutas orsakar givetvis psykiskt lidande. Detta gör att det uppstår en konflikt mellan behovet att uppnå den starka motivationens mål (som alltså är omöjligt men ändå aktivt) och behov att slippa lida som aktiveras beroende på det psykiska lidandet. Detta är alltså ett exempel på svårlöst kognitiv dissonans.

Kognitiv motivationsgrundad dissonans

Kognitiv dissonans är alltså en slags stress som uppstår vid konflikt mellan olika motivation. Eftersom fenomenet lättare kan förstås om man beaktar motivationsaspekten föreslår jag att man hellre talar om kognitiv motivationsgrundad dissonans. Detta för att förtydliga att stressen har sina rötter i en motivationskonflikt.

Det är dock inte så konstigt att motivationsgrunden till fenomenet inte lyftes fram när fenomenet upptäcktes. En förutsättning för fenomenet är människans tankeförmåga och det är också i anslutning till den som det är tydligast och lättast att upptäcka. Den bakomliggande motivationen behöver till exempel inte vara medveten (beroende på bortriktande av uppmärksamhet) och kan därför vara svårupptäckt.

Hos människan kan kognitiv motivationsgrundad dissonans uppstå väldigt lätt beroende på förmågan att fantisera. Förmågan att fantisera gör ju att vilken tanke som helst kan aktivera en motivation. Dissonansen, motivationskonflikten, kan dessutom bli väldigt långvarig beroende på förmågan att rikta bort uppmärksamheten.

Personligheten, identiteten, självet, jaget och egot

Om man slår upp de olika begreppen personligheten, identiteten, självet, jaget och egot i https://www.psykologiguiden.se/psykologilexikon/ kan man konstatera att de används och definieras olika av olika tänkare.

Jag ska här säga något om detta och samtidigt försöka komma närmare en beskrivning av hur jag föredrar att använda begreppen.

Personligheten

Personligheten definieras av psykologiguiden som "begrepp inom psykologin i betydelsen individen tagen som helt reaktionssystem eller som hel person med flera olika egenskaper på flera olika områden, såväl psykologiska som sociala, såväl kulturella som andliga" vilket jag tycker är en utmärkt definition.

Identiteten

Beskrivningarna av identiteten handlar huvudsakligen om individens upplevelse av sig själv. Dels upplevelsen av sig själv som "unik med klara gränser mellan sig själv och andra" ("känner igen sig själv i de uppfattningar, minnen, behov och känsloreaktioner som man har"), och dels upplevelsen av att man själv "är den som svarar för de egna tankarna, känslorna, besluten, handlingarna osv.".

Att låta identitet vara en beteckning för individens upplevelse av sig själv tycker jag verkar vara funktionellt och oproblematiskt.

Identitetens uppkomst

Under beskrivningen av begreppet identitet tar man också upp två teorier om hur identiteten uppstår. Den ena är den socialkonstruktivistiska enligt vilken identiteten formas "genom en serie sociala händelser under livets gång, då vi definierar oss själva i relation till andra".

Den andra teorin förekommer inom protestantism där individen "helt själv inför Gud formar sin person och identitet". Ungefär samma teori finns i humanistisk och existentialistisk psykologi; "att individen fritt väljer sin egen personliga stil, sina värderingar och ambitioner".

Jag skulle hävda att bägge dessa företeelser bidrar till att forma identiteten och att det dessutom finns en tredje faktor som bidrar; även icke-sociala skeenden kan forma individens identitet. Det kan då handla om viktiga slumpmässiga händelser i individens liv samt dennes reaktion på, och förhållningssätt till, dessa. Sådana händelser kan till exempel vara en allvarlig sjukdom, en olycka eller en stor penning-vinst.

I och med att jag menar att både sociala och icke-sociala händelser bortom individens kontroll bidrar anser jag alltså att teorin om att individen själv formar sin identitet inte kan förklara hela identitets-tillblivelsen som det beskrivs i citaten. Identiteten blir till i ett spelrum mellan individens egna fria val och faktorer bortom individens kontroll (och ibland också bortom individens medvetenhet).

Självet

Begreppet självet används olika av många olika tänkare och jag kommer därför att endast säga några få avgränsade saker gällande detta begrepp.

Återkommande används begreppet i stort sett liktydigt med personligheten, alternativt ungefär liktydigt med identiteten. Det vill säga begreppet används ofta antingen som beteckning på individens psyke som helhet (personligheten) eller som beteckning på individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet (identiteten). Alltså behövs inte begreppet för att beteckna något av dessa fenomen eftersom dessa redan adekvat namngivits.

Man tar också upp att individen kan anses ha olika själv i olika situationer. När det gäller identiteten kan vi givetvis konstatera att individens upplevelse av sig själv kan fluktuera och vara olika vid olika tillfällen. Det innebär alltså att begreppet identitet inte syftar på något bestående även om det givetvis kan finnas aspekter som är er mer bestående och upplevelser av ens eget psyke som är mer vanligt förekommande.

När det gäller personligheten så förändras den givetvis under livets gång. I och med att begreppet inte betecknar en upplevelse utan snarare ett koncept är den dock inte lika fluktuerande som identiteten. Även om bara en avgränsad del av personligheten är aktiv vid ett visst ögonblick och bidrar till upplevelsen (identiteten) är denna aktiva del inte hela personligheten. Begreppet syftar på hela psyket; inte bara den del som är aktiv för tillfället.

Självet skulle kanske kunna få beteckna en upplevelse av psyket som helhet och då kanske även innefatta en upplevelse av psykets utvecklingspotential. En sådan upplevelse får nog betraktas som ett ideal man kan närma sig men aldrig helt nå upp till. Därför skulle begreppet självet istället kunna få beteckna denna potential till upplevelse av psyket som helhet.

Carl Gustav Jungs begrepp individuation kan i så fall lämpligen beteckna processen att närma sig självet; det vill säga att närma sig en upplevelse av sitt psyke som helhet. Effekten av en sådan process borde i så fall bli en mer stabil och rikare identitet (så som begreppet definierats här).

Jaget

Även begreppet jaget används i stort sett liktydigt med personligheten och/eller identiteten. Förslagsvis skulle begreppet jaget kunna användas ungefär som alternativ till personligheten och begreppet jagupplevelse ungefär som alternativ till begreppet identitet.

I psykologiguidens artikel om jaget tar man också upp att jaget, eller rättare jagupplevelsen (som jag nämnde nyss), kan vara att se som en illusion, en betraktelse som förekommer inom buddistisk och positivistisk filosofi. Det vill säga jagupplevelsen, eller identiteten, stämmer vanligen inte med vad psyket som helhet egentligen är.

I artikeln nämns också George Herbert Mead och symbolisk interaktionism. Jag är inte tillräckligt insatt i detta så jag kommer inte att kommentera det utöver att han verkar göra en distinktion mellan upplevelsen av att kunna styra en situation respektive att passivt bara uppleva utan att uppleva sig kunna påverka. Då jag själv kommit fram till samma distinktion som intressant och värdefull var det roligt att stöta på att även någon annan betonat detta.

När det gäller Sigmund Freuds användande av begreppet jaget tänker jag bara kort påpeka att det finns drivkrafter att vilja anpassa sig till "normer, värderingar och regler" varför normer etc. inte behöver vara i konflikt med driftlivet. Dessutom kan olika drivkrafter vara i konflikt med varandra och även andra yttre krafter än normer, värderingar och regler kan ställa krav på anpassning (till exempel gravitationen). Freuds beskrivning av jaget som anpassningsfunktion som finns i dynamiken mellan "å ena sidan driftlivet och å andra sidan utifrån kommande normer, värderingar och regler" verkar därför vara överförenklad.

Egot

Begreppet egot, slutligen, har ingen egen artikel men verkar vara en alternativ beteckning till jaget i Freuds teoribildning. https://dictionary.cambridge.org/dictionary/english/ego ger bland annat definitionen "your idea or opinion of yourself, especially your feeling of your own importance and ability".

Generellt skulle jag vilja hävda att ordet har en konnotation till egoism och att vara självisk. Jag tycker därför att begreppet skulle kunna vara användbart för att beteckna det jag ser som kärnan i personligheten som vanligen främst skapas under barndomen och som ofta kan prägla personligheten hela livet.

En anledning till att välja denna beteckning på personlighetskärnan är att den skapas utifrån barnets själviska motivation. Det handlar då främst om behov av att vara älskad och accepterad samt behov av att överleva.

En annan anledning är att det som främst kan motverka, minska och till slut kanske till och med förgöra den egoistiska personlighetskärnan är osjälvisk motivation, och då främst osjälvisk kärlek och medkänsla.

Att lyckas motverka den egoistiska kärnan för vanligen med sig en massa positiva upplevelser, ökad livskvalitet och framgång varför det bör betraktas som det främsta målet vid terapi och personlig utveckling.

Slutord

Utifrån ovanstående föreslår jag följande definitioner:

• Personligheten betecknar individens psyke som helhet. 
• Jaget betecknar de delar och aspekter av individens psyke som helhet som individen vanligen är medveten om. 
• Jagupplevelsen betecknar individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet i stunden. 
• Identiteten betecknar individens upplevelse av sitt eget psyke som helhet över tid.

Även om individen upplever (tror) att den upplever sitt eget psyke som helhet finns där vanligen mer att upptäcka. Det finns därför anledning att ge denna potentiella upplevelse en egen beteckning:

• Självet får då beteckna potentialen till upplevelse av psyket som (faktisk) helhet.
• Individuation får beteckna en process som tar individen närmare upplevelsen av psyket som (faktisk) helhet.

Slutligen föreslår jag en definition av egot som personlighetens (problematiska) kärna baserad på självisk motivation, vanligen inlärd under barndomen. Egot är då antagligen ett hinder under individuationen. Egots vanemönster hindrar alltså upptäckande, och upplevande, av delar av psyket.