Den själviska motivationens två dimensioner

Ett personlighetspsykologiskt analysverktyg II

Det är vanligt förekommande att människan beskrivs som i grunden självisk. Till viss del finns sanning i den beskrivningen. Men den behöver också problematiseras. Ett delproblem är då hur vi definierar "självisk".

Jag kommer här låta "självisk" syfta på motivation som ytterst handlar om den egna överlevnaden. Det innebär att jag då inte alltid räknar strävan efter eget välmående och lycka som nödvändigtvis självisk.

För att förtydliga kan till exempel en individ bli lycklig av att få chansen att offra sitt eget liv för sin grupp, sin familj, eller något annat större mål. Även om lyckan och välmåendet personen upplever kan ses som ett själviskt motiv räknar jag alltså motivationen i sådana fall ändå som huvudsakligen osjälvisk.

Utifrån denna definition är alltså inte människor alltid själviska. Till exempel offrar många föräldrar möjligheter till egna ökade överlevnadschanser genom att satsa tid och resurser på sina barn. Men trots att människor alltså kan betraktas som emellanåt osjälviska finns det anledning att titta extra på de själviska sidorna.

En stor anledning till det är att de allra flesta under sina första år är huvudsakligen själviska. De osjälviska sidorna blir vanligen starkare först senare i livet. Det beror på att människan behöver lång tid och mycket träning för att växa upp och bli tillräckligt väl fungerande. Som barn är vi i stort behov av skydd och omvårdnad.

Den själviska motivationens dimensioner

När det gäller den själviska motivationen finns det, om vi renodlar betraktelsen, huvudsakligen bara två vägar att trygga överlevnaden. Det ena är just att vara skyddad och omvårdad av andra; ett behov av att vara accepterad och älskad. Det andra är att själv utveckla tillräcklig kompetens och förmåga.

Att vara skyddad och omvårdad av andra är givetvis den enda möjligheten som riktigt litet barn eftersom vi då nästan helt saknar egen förmåga. Medan vi växer ökar sedan våra egna möjligheter och den andra vägen, att själv utveckla tillräcklig kompetens och förmåga, öppnar sig därigenom alltmer.

Under barndomen lärs olika föreställningar och förväntningar in i relation till dessa två vägar. Det gör att även om vi till exempel senare egentligen skulle kunna utveckla vår egen förmåga kan sådana tidigt inlärda föreställningar och förväntningar medföra att vi ändå inte gör det i fall vi lärt oss att vi inte kan lita på vår egen förmåga.

Sådana starkt formande inlärningar kommer att se olika ut för olika individer och detaljerna kan variera väldigt mycket. Till exempel kan en individ huvudsakligen komma att lita väldigt mycket på kvinnor men sakna förtroende för män.

Även om sådana inlärningar kan vara komplexa och se väldigt olika ut i de individuella fallen kan de potentiellt ändå alltid beskrivas utifrån två dimensioner; att lita på andra respektive att lita på sin egen förmåga. Generellt möjliggör alltså dimensionerna på så sätt en beskrivning av självisk motivation i alla sådana detaljer.

Dimensionerna sträcker sig alltså från ingen tillit till fullständig tillit. Utifrån detta kan vi beskriva fyra extremfall av självisk motivation som då kommer till uttryck som en individ vilken:

1. varken litar på sig själv eller på andra.

2. litar på andra men inte på sig själv.

3. litar på sig själv men inte på andra.

4. litar både på andra och på sig själv.

När det handlar om att lita på andra ska det tilläggas att det finns en skillnad i huruvida vi kan lita på deras välvilja (om de vill oss väl) respektive om vi kan lita på deras förmåga att värna våra behov. Om vi kan lita på bägge dessa aspekter kan vi ha full tillit, annars inte.

Jämförelse med andra beskrivningar

Dessa fyra extremfall påminner mycket om transaktionsanalysens fyra livspositioner. De påminner också mycket om de fyra typer som är en del av det personlighetspsykologiska analysverktyget och som har koppling till de fyra dimensionerna neuroticism, vänlighet, extraversion respektive samvetsgrannhet från femfaktormodellen.

Slutord

Även om dessa två dimensioner hos självisk motivation kan prägla människor starkt, ibland hela livet, finns också andra krafter som kan modifiera och bli ännu viktigare än dessa. En sådan är självisk motivation som inte handlar om överlevnad utan enbart om välmående. Sådan motivation handlar  vanligen i praktiken om utestängning av egen svaghet, sårbarhet och maktlöshet ur medvetandet.

Men viktigare än sådan självisk motivation är ofta osjälvisk dito. En sådan är flocklojalitet som brukar kunna börja utvecklas under ungdomsåren. En annan är den omvårdande osjälviska kärlek som väcks hos de flesta när de får egna barn. Sådan osjälvisk motivation finns dock redan hos små barn och kan väckas och växa beroende på många olika slags händelser.

Det personlighetspsykologiska analysverktyget kan med fördel kompletteras med det som beskrivs i denna artikel. Det handlar då alltså om de två dimensionerna i självisk motivation, den själviska motivationen inriktad enbart på välmående samt vikten av den osjälviska motivationen i personligheten.

Meningen med livet

Livet är inriktat på överlevnad. Överlevnad, i sin tur, handlar om makt eftersom makt ger möjlighet till överlevnad. Men det finns skillnader gällande vems eller vilkas överlevnad maktanvändningen inriktas på.

Makt kan användas för egen överlevnad, för avkommans överlevnad, för flockens överlevnad, eller för ännu större gruppers överlevnad som till exempel en folkgrupps eller arts. Den största utsträckningen är att vara inriktad på alla varelsers, allt livs, överlevnad.

Meningen med livet är ytterst livet självt; att använda den makt man har till att främja livet. Frågan är bara vems eller vilkas liv man främjar. Det finns flera skäl att anta att en inriktning på att främja fler liv i många avseenden är bättre än en snävare inriktning och att inriktningen på att främja allas liv är den allra bästa.

Den vidaste inriktningen är uppenbart den bästa ur det stora perspektivet. Om en varelse verkar för allas överlevnad är den varelsen bra för alla. Om den däremot verkar för en begränsad skara kan det komma att ske på andras bekostnad varför det då blir sämre för vissa.

Men frågeställningen är givetvis mer komplicerad än så. Om varelsen själv dör kan den inte längre verka för några andra. Den behöver alltså själv överleva så det är inte rimligt att helt bortse från egen överlevnad.

Ofta kan man behöva säkra sin egen överlevnad först för att kunna hjälpa andra. Ett exempel på det är när man vid tryckfall i ett flygplan först bör sätta på sig sin egen syrgasmask för att sedan hjälpa barnet att få på sig sin syrgasmask. Om man själv svimmar kommer man inte att kunna hjälpa barnet.

Men oavsett sådana komplicerande omständigheter är det alltså generellt fördelaktigt med den vidaste osjälviska inriktningen för allas bästa. Det är dessutom också ofta det bästa för oss själva av rent egoistiska skäl.

Vi blir lyckligare och mer välmående av att bry oss mer om andra. Så vår egen lycka främjas av en sådan osjälvisk inriktning. Dessutom blir vi också, paradoxalt nog, ofta mer kraftfulla och når större framgång om vi har sådan osjälvisk motivation.

Så mycket talar för att sådan altruistisk kärleksfull inriktning är att föredra. Sammantaget finns alltså skäl att anta att meningen med livet är att osjälviskt kärleksfullt verka för allas bästa.

Vår relation till samhälle och makthavare

Vi är i en beroendeställning till samhället. Samhället är väldigt mycket mäktigare än vad vi själva är. Vi behöver samhället för vår överlevnad. De flesta av oss skulle inte klara sig länge på egen hand. Dessutom är vi flockdjur med starka behov av social kontakt.

 

Föräldrar-relationen avspeglas i relationen till samhälle/makthavare

På många sätt påminner vår relation till samhället och dess makthavare om hur vi som små barn var helt beroende av våra föräldrar. Det verkar också som om inlärningar som skedde under vår uppväxt ofta i vuxen ålder kommer att prägla vårt förhållningssätt till samhället och makthavarna.

Vi människor har stark motivation att älska, skydda och vårda vår avkomma. De flesta föräldrar offrar också mycket för sina barn varför de flesta av oss huvudsakligen växte upp med en upplevelse av att våra föräldrar ville oss väl och att vi kunde lita på dem.

Denna upplevelse verkar många omedvetet ha överfört till sin syn på, och känsla för, samhället och makthavarna. Denna typ av relation avspeglas också i uttryck som "landsfader", "moder Svea" och "folkhemmet".

 

Omedvetna anknytningsbehov

Forskning kring anknytning visar på att vårt behov av att känna oss beskyddade och älskade ökar när vi känner oss sårbara vilket vi rimligtvis i någon mån gör (om än omedvetet) enligt vad som beskrivs i början av denna artikel. Uttryck som "landsfader" etc har alltså troligen en koppling till en längtan efter, och ett behov av, att samhället och makthavarna ska vara som goda föräldrar.

Vi kan, som sagt, anta att sådan upplevelse av sårbarhet och maktlöshet för de flesta oftast är omedveten. Även vår anknytningsbehovsbaserade längtan efter samhället och makthavarna som välvilliga och beskyddande är i så fall troligen även den vanligen omedveten.

En anledning att tro att detta är omedvetet är att de flesta människor förstärker och förstorar sin upplevelse av att vara kapabla och självtillräckliga (se till exempel self-serving bias) samt utestänger sina svagheter och sin sårbarhet ur medvetandet.

Troligen använder också många omedvetet sådana mekanismer för att fortsätta att tro att samhälle och makthavare är goda. Man utestänger då sådant som tyder på motsatsen och förstorar det som bekräftar den önskade godheten.

 

Makthavare och samhälle är inte alltid goda

Men samhället och makthavarna är inte alltid goda, rättvisa, beskyddande eller välvilliga. Det förekommer givetvis ibland; men även motsatsen förekommer. Historieskrivningen är full av skildringar av samhällens orättvisor och makthavares ondska. Makthavarna har inte samma relation till oss som våra föräldrar hade.

Vi är evolutionärt programmerade till att osjälviskt och uppoffrande älska våra barn. Så det är inte konstigt om de flesta av oss haft kärleksfulla föräldrar. Men makthavare är inte våra föräldrar och vi är inte deras barn. Det finns ingen anledning att tro att de skulle älska oss som våra föräldrar gjorde.

Oavsett vårt förhållningssätt till samhälle och makthavare är det här något som vi behöver undersöka hos oss själva. Det gäller alltså även om vi tror illa om samhälle och makthavare. Även detta har ofta rötter i barndomen.

Men den största faran är den vanligare tron på samhällets och makthavarnas godhet. Denna tro är ett hot mot demokratin eftersom den riskerar ge alltför stort utrymme för makthavare att tillskansa sig otillbörlig makt utan att upptäckas. I förlängningen öppnar detta för risk för allvarlig korruption och förtryck.

Historien är, som sagt, full av skrämmande exempel på samhällen som förvandlats och makthavare som blivit förtryckare. Ibland sker sådant snabbt. De flesta ryssar var nog inte beredda på en kommunistisk revolution liksom de flesta tyskar inte var beredda på att deras välfärdsstat (den första i historien) skulle drabbas av två världskrig och diktatur.

Så även om vi inte tycker oss se några moln på himlen finns all anledning att söka i oss själva på djupet vad gäller detta. På så sätt kan vi upptäcka och befria oss från felaktiga dolda föreställningar och börja se mer nyktert på samhället och makthavarna. Det är viktigt. Det gäller vår och våra barns framtid.

Människans målinriktade system

De målinriktade systemens människa

Människan består av flera målinriktade system. Men många av dem har evolutionärt växt fram ur samma övergripande mål och är inriktade på delmål som främjar det övergripande målet. Det gör att vi kan förenkla beskrivningen till att handla om fyra sådana övergripande mål.

De övergripande målen är egen överlevnad, gruppens överlevnad, avkommans överlevnad och eget välmående. Det fjärde målet, eget välmående, är inte evolutionärt skapat på samma sätt som de andra, utan mer att betrakta som en slags biprodukt av att vi mer direkt (och potentiellt på bekostnad av evolutionär framgång) kan påverka vårt eget mående.

Då alla dessa olika delsystem samsas inom en kropp (som alltså är en del som används av samtliga dessa system) måste kroppen överleva för att olika mål överhuvudtaget ska vara möjliga att uppnå; utan en kropp kan till exempel inte individen hjälpa till att säkra gruppens överlevnad. Det gör att system inriktade på den egna överlevnaden ofta prioriteras. Men inte alltid.

Då dessa delsystem ofta också har inlärningsförmåga måste vi, för att förstå hur de samspelar, också titta på vilken slags inlärning som sker. Eftersom tidig inlärning verkar ha stor betydelse för senare möjligheter och begränsningar ska vi därför börja där.

Tidig inlärning

Som litet barn kan människan ännu inte föröka sig eftersom hon inte blivit könsmogen. Hon är dessutom inte särskilt överlevnadsduglig utan behöver andras hjälp och skydd för att klara sig. Det gör att mycket av de inlärningar som sker i tidig barndom sker inom ramen för det övergripande målet egen överlevnad.

Barnet är alltså för sin överlevnad beroende av andra och anknytningsbehovet är därför starkt aktiverat. Men då systemen som skapar anknytningsbehovet antagligen bygger på, och använder sig av, funktioner för flockinriktad motivation kommer även motivation inriktad på gruppens överlevnad att aktiveras.

Det förhållningssätt barnet lär in för att säkra sin plats i "flocken" som utgörs av familjen kommer ofta att starkt prägla dennes framtida förhållningssätt till medlemskap i grupper, till samhället och till makthavare och auktoriteter. Det handlar alltså om en motivation som är inriktad på den egna överlevnaden genom att lyckas vara accepterad i gruppen.

Tidigt kommer barnet också att i viss mån kunna hantera sitt eget mående. Hon kan till exempel rikta uppmärksamheten bort ifrån något som får henne att må dåligt och istället fokusera på sådant som skapar välmående. Denna målinriktning blir alltså ofta att fungera som en slags känslomässig "flyktmekanism".

Senare inlärning

Den tidiga inlärningen lägger alltså oftast en grund som präglar individen starkt under resten av livet. Men senare inlärning kan omforma denna om den är tillräckligt stark. Ibland handlar det då om mer traumatiserande inlärning vilken också kommer att handla mycket om egen överlevnad och anknytningsinriktad motivation.

Under tonåren kan stark inlärning ske inom ramen för motivation inriktad på gruppens överlevnad som kan modifiera en del tidigare inlärning. Det handlar då om lojalitet med gruppen som aktiveras genom bildandet av grupperingar som ofta sker i den åldern.

Men även inlärning som handlar om avkommans överlevnad kan aktiveras och bli stark. Det gäller givetvis främst när individen själv får barn. Men även innan dess kan sådan inlärning ske. Det beror på att motivationen inte enbart behöver aktiveras av den egna avkomman utan kan även aktiveras av andra, både djur och människor. Människan har starka behov av att omvårda och skydda andra.

Slutord

Sammantaget kan människan alltså betraktas som åtminstone fyra målinriktade system i en och samma kropp. Dessa system använder sig av kroppen för att uppnå sina mål. Systemen måste alltså samsas om den resurs kroppen utgör.

Systemet som är inriktat på den egna överlevnaden kommer, som framgår ovan, ofta få stort spelrum eftersom det ofta är fördelaktigt även för de andra systemen att kroppen fortlever. Ibland är de dock inriktade på att offra kroppen, helt eller delvis, för att främja sina mål.

De olika systemen kan alltså hamna i konflikt och det behöver inte handla om att offra livet. Även att bara offra bekvämlighet innebär att offra lite av överlevnadschansen och kan alltså så tillvida ske på bekostnad av målet "egen överlevnad".

Vid konflikter kommer ofta det i situationen starkaste systemet att vinna och använda kroppen för sina ändamål. Men om två system är någorlunda jämbördiga kan konflikten bli mer bestående så att vi blir att sitta fast i ett dilemma. De fyra systemen samverkar dock också ofta utan konflikter.