Samhället

Jag tror att det de flesta menar med "samhälle" går att förstå utifrån en kombination av kultur och organisation. Sen finns givetvis samhällen i samhällen, likt ryska dockor, från dyadiska relationer upp till världsomspännande kulturmönster och organisering. Så det gäller att hålla tungan rätt i mun gällande vad man syftar på när man talar om samhället.

En kultur kan sträcka sig över flera organisationer och vise versa. Kulturer, organisationer och samhällen påverkar varandra och blir också påverkade av andra faktorer som till exempel miljöförändringar, teknologisk utveckling och individers agerande.

Allt detta, och mer därtill, måste tas i beaktande om man vill försöka förstå samhällen. Men mycket går att förstå bara genom att betrakta kombinationen av kultur och organisation och hur dessa två påverkar varandra.

De som fattar besluten i organisationen kan välja att medvetet försöka påverka kulturen (vilket också förekommer med framgång). De har också en indirekt påverkan genom att beslutsfattare, om de är synliga som makthavare, ofta blir rollmodeller i kulturen.

Men beslutsfattare är, liksom andra människor, kulturvarelser så att kulturen formar dem och påverkar deras motivation. På så sätt påverkar kulturen också organisationen. Dessutom uppstår kultur spontant i organisationer genom att människor samverkar och umgås.

____________________________________

Se även bloggposten Organisation och kultur (genom historien)

Materialism och andlighet

Den integrerande personlighetsteorin har sin grund i evolutionsteorin. Därmed är den också en materialistisk (eller fysikalistisk) teori eftersom den beskriver hur motivation som formar personligheten växer fram ur en evolutionär process som uppstår i materien.

Det finns många anledningar till varför jag valde att grunda den integrerande personlighetsteorin i en materialistisk utgångspunkt. En sådan anledning är att vårt psyke och upplevande verkar hänga väldigt nära samman med materien. Till exempel kan en hjärnskada komma att förändra vår personlighet radikalt.

Men även om en materialistisk utgångspunkt ger stora förklaringsmöjligheter rörande personlighet innebär det inte att materialismen beskriver den mest troliga metafysiska grunden för verkligheten. Jag lutar personligen mer åt att idealismen beskriver den troligare grunden; det vill säga att verklighetens grund egentligen är ande.

Om så är fallet har alltså anden skapat materien. Denna materia har sedan utvecklats så att liv till slut uppstått. Och liv består visserligen av en materiell kropp, men också av ett upplevande medvetande - en ande. Men anden behöver då egentligen inte materia för att finnas eftersom den ju, om den skapat materien, fanns innan materian blev till.

Oavsett vad vi tror om verklighetens grund kan vi i vilket fall konstatera att både materia och ande (upplevande) är en del av verkligheten så som vi uppfattar den. Sedan kan var och en fritt välja att tro att medvetandet uppstår i materian genom materiella processer eller att istället tro att medvetande skulle finnas även om materia inte fanns.

Jag tänker dock här argumentera för fördelen med att omfamna ett andligt perspektiv och tänker dessutom säga något om hur man kan odla ett sådant baserat på den integrerande personlighetsteorin. Jag tänker alltså använda en materialistisk teori till att främja ett idealistiskt (andligt) synsätt.

Fördelar med ett andligt synsätt

För det första tror jag att en materialistisk tro, kanske ofrånkomligt, riskerar skapa en upplevelse av meningslöshet. Om medvetandet bara uppstår i materian kommer det ju en dag upphöra att existera. Vårt eget medvetande kommer att upphöra när vi dör och allt medvetande kommer att upphöra när universum upphör att existera. Vad finns i så fall för mening med tillvaron?

En idealistisk (andlig) tro ger däremot möjligheten att vårt medvetande kanske kan fortsätta finnas efter döden. Ande och någon slags medvetande kommer i vilket fall generellt finnas även efter universums upphörande eftersom det fanns innan och ändå inte behöver materia för att existera.

Men egentligen är upplevelse av mening eller meningslöshet i sig direkt kopplat till den materialistiska delen av verkligheten. Den materiella verkligheten präglas av orsak och verkan. Och för en materiell varelse består den i en strävan efter att uppnå mål, det vill säga motivation. Att något är meningsfullt är detsamma som att det kan leda till att vi uppnår ett mål vi eftersträvar.

Problemet är bara att vi aldrig kan uppnå de viktigaste målen. Vi vill leva men vi kommer ofrånkomligt att dö. Vi vill bli älskade men kärleken kan vara undflyende och kommer annars en dag att gå förlorad, om inte annat genom döden. Livet innehåller ofrånkomligt också lidande. Även om du just nu är mätt kommer du åter bli hungrig och i bland finns heller inget att stilla hungern med.

En ande utan materiell kropp däremot behöver inte sträva; den bara är. Förutom att den slipper otillfredsställelsens lidande behöver den inte oroa sig för döden eftersom den är sedan begynnelselös tid och alltid kommer att vara.

Vi befinner oss onekligen, ofrånkomligt så länge vi lever, i en materiell värld men ett bejakande av andlighet kan minska lidande och göra tillvaron mer meningsfull under den tid vi befinner oss här i detta liv.

Materialistiska vägar till andlighet

Eftersom vi befinner oss i en till stor del materiell värld är det den startpunkt vi måste utgå ifrån om vi ska kunna ta oss till ett mer andligt förhållningssätt. Därför kan den integrerande personlighetsteorin, som materialistiskt grundad, säga något om hur vi kan gå till väga.

Det finns flera möjliga vägar till andlighet som går att närma sig utifrån den integrerande personlighetsteorin. Jag tänker dock här avgränsa beskrivningen till en av dessa vägar; osjälvisk kärlek och medkänsla, vilket i många traditioner är bland de viktigaste vägarna till andlighet.

Osjälvisk kärlek och medkänsla

Den integrerande personlighetsteorin visar på att människan i grova drag har fyra sorters motivation; två sorters självisk och två sorters osjälvisk sådan.

De två osjälviska typerna av motivation handlar om att värna gruppen (flocken) respektive att värna den egna avkomman. Bägge har fördelen att de motverkar självisk motivation som ofta kan vara ett hinder för andlig utveckling.

Bägge har också fördelen att de är ihållande och syftar till att vara aktiva under långa tider jämfört med till exempel motivation att undkomma en fara där motivationen avaktiveras när faran inte längre finns. Barnet eller flocken finns där under lång tid, ofta under hela vårt liv. Det gör att de ligger nära det tillstånd som präglar anden och dess (ihållande) varande.

Men av de två osjälviska motiven har värnandet om gruppen nackdelen att den har närmare till ogillande av andra som inte tillhör den egna gruppen medan värnandet om den egna avkomman i större utsträckning saknar ett motsvarande element.

Värnandet av den egna avkomman kan visserligen ibland innebära att med våld skydda barnet från hot men bortsett från sådana vanligen sällsynta situationer saknar motivationen antagonistiska drag och präglas dessutom av mer lugn och medkänsla än den flockinriktade formen av osjälvisk motivation.

Lugnet i motivationen inriktad på omvårdande av avkomman ligger närmare tillståndet som präglar andens stabila varande än vad den flockinriktade motivationens ofta mer agiterade sinnesläge gör.

Motivationen att värna den egna avkomman lånar sig också lättare till att utsträckas till att omfatta alla varelser beroende på den relativa frånvaron av antagonism. Även detta verkar ligga närmare anden än materian eftersom anden på den mest grundläggande nivån verkar vara EN (upplysningstraditioner hävdar ofta något sådant).

Denna aspekt ligger också närmare den omvårdande motivationen (vanligen) riktad mot den egna avkomman i det att den också inrymmer ett starkare element av medkänsla (att försöka känna det den andre känner). Att omfamna alla varelser med samma osjälviska kärlek och medkänsla ligger alltså nära att omfamna den grundläggande bakomliggande enheten hos alla medvetanden/upplevare.

Slutord

Genom att odla en osjälvisk kärlek och medkänsla (som har sina evolutionära rötter i målet att värna den egna avkomman) och rikta den mot alla varelser (istället för enbart den egna avkomman) kan vi alltså utveckla vår andlighet.

Ju mer vi låter en motivation uppfylla vårt medvetande desto mindre plats finns för annan motivation och då den osjälviska kärleken fyller oss helt finns inte längre plats för självisk motivation inriktad på att själv överleva och bli mäktigare.

En sådan självisk motivation befrämjar en mer materialistisk inställning som paradoxalt nog egentligen inte nödvändigtvis ökar våra överlevnadschanser men däremot ökar risken för eget och andras lidande även om den själviska motivationen förleder oss att tro något annat.

Den motivation som för tillfället är aktiv präglar nämligen upplevelsen och föreställningarna. Genom att odla osjälvisk kärlek och medkänsla kan vi ta oss till en lugnare upplevelse som ger större möjlighet att tänka igenom ovanstående påstående om det materialistiska synsättets nackdelar från en lite mer neutral synvinkel och därigenom upptäcka på vilka sätt beskrivningen, trots det paradoxala, kanske faktiskt stämmer.