Cirkumplex som modell över motivation

Det 4-dimensionella cirkumplexet

Jag har i den integrerande personlighetsteorin beskrivit människans motivation som inriktad på fyra övergripande mål; egen överlevnad, eget välmående, fortplantning och gruppens överlevnad. De två första målen är själviska, inriktade på individen själv, medan de två andra är osjälviska, inriktade på den egna avkomman respektive gruppen.

Denna beskrivning, tillsammans med fördjupningen i olika delmål, ger en grov heltäckande bild av människans motivation. Det går dock givetvis att ge en heltäckande bild på andra sätt. En sådan kan skapas baserad på Timothy Learys interpersonella cirkumplex.

Cirkumplexet

Det interpersonella cirkumplexet visar hur två motivationella dimensioner samspelar. Den ena axeln går ifrån fientlighet till vänlighet/omvårdnad och den andra från underkastelse till dominans. Den ena axeln går alltså ifrån motivation att skada andra till att vilja hjälpa andra medan den andra går ifrån att vilja lyda andra och se upp till dem till att få andra att lyda och se upp till dig.

 

En stor fördel med cikumplexet är att det så tydligt skildrar hur motivation samspelar just genom att fältet utgörs av en cirkel. När du är maximalt motiverad, till exempel till vänlighet/omvårdnad, är du helt neutral vad gäller annan motivation, till exempel underkastelse och dominans.

Det innebär att du är flexibel i det avseendet och kan använda underkastelse eller dominans som verktyg för att lyckas med ditt vänliga/omvårdande mål. Men de andra målen kan då bara bli intressanta när de utgör delmål som leder till det mål du alltså är fullständigt motiverad till (vänlighet/omvårdnad).

Ju mer motiverad du är åt endera håll på en axel desto mindre motiverad åt endera håll på den andra axeln är du. Motivation är alltså gradvis ömsesidigt uteslutande.

Det 4-dimensionella cirkumplexet

Det interpersonella cirkumplexet är alltså väldigt lämpligt för att skildra denna viktiga egenskap hos motivation. Däremot är den för begränsad vad gäller att fånga hela motivationsfältet. Den fångar huvudsakligen mycket av den osjälviska motivationen, både vad gäller fortplantning och gruppens överlevnad men den missar en stor del av den själviska motivationen. Det gäller båda typerna av självisk motivation; egen överlevnad och eget välmående.

Vi behöver alltså lägga till en axel som går från (motivation till) självdestruktion till egen överlevnad och en axel som går från (motivation till) eget lidande till eget välmående/njutning. Vi får då en 4-dimensionell "sfär", vilket kan vara svårt att grafiskt illustrera. Men tre av dimensionerna kan illustreras så här (tänk dig att cirkeln är en sfär och att den tillkomna axeln går 90 grader mot det 2-dimensionella planet som utgörs av det interpersonella cirkumplexet):

 

Egenskapen är motsvarande den för den 2-dimensionella varianten; ju mer en motivation ökar desto mer minskar annan motivation, på de andra axlarna. Samtidigt blir individen potentiellt mer fri och flexibel i att använda all annan motivation instrumentellt.

Men för att föreställa sig hela modellen behöver man alltså tänka den 4-dimensionell, där även den fjärde axeln förhåller sig på motsvarande sätt till de andra tre axlarna. De fyra axlarna är då alltså:

Fientlighet - Vänlighet/omvårdande

Underkastelse - Dominans

Självdestruktion - Egen överlevnad

Eget lidande - Eget välmående/njutning

Slutord

För att kunna använda annan motivation måste givetvis den fullständigt dominerande motivationen vara "kall". Om den är "het" kan det finnas evolutionärt utvecklade starka responser som tar över så att inget utrymme finns för att flexibelt använda annan motivation.

Ett exempel på det är om vi blir så rädda att vi flyr i panik. Det är ett exempel på extrem självisk motivation inriktad på överlevnad där inget utrymme finns för att tänka på andra alternativ. Den automatiska responsen har tagit över fullständigt.

En annan intressant aspekt av denna modell är att axeln från eget lidande till eget välmående/njutning fångar en motivation att orsaka sig själv smärta som inte lika tydligt fångas av den motivationsmodell som ges av den integrerande personlighetsteorins gamla beskrivning.

Denna motivation kan givetvis ibland vara en aspekt av motivation att självdestruera men den kan också komma ifrån motivation att rikta och hålla uppmärksamheten i syfte att nå ett specifikt mål genom att bita ihop och uthärda obehag samt skjuta upp belöning.

Denna aspekt skulle i så fall vara unik för människan och är i samklang med den andra polen på axeln, att sträva efter njutning, som också får ses som unik för människan (i alla fall i den omfattning den är möjlig för oss jämfört med andra djur).

Slutligen är det också intressant att självdestruktion som vanligen har osjälviska motivationsrötter här hamnar som motpol till egen överlevnad. Självdestruktion är en osjälvisk motivation som inte fångas av det interpersonella cirkumplexet (underkastelse-dominans och fientlighet-vänlighet/omvårdnad) vilken annars fångar det mesta av den osjälviska motivationen.

Det 4-dimensionella cirkumplexet skär alltså kakan lite annorlunda än vad den gamla modellen i den integrerande personlighetsteorin gör. Den gamla modellen lämpar sig mer för att generellt förstå de evolutionärt utvecklade motivationsmålen, samt att analysera den relativa styrkan hos olika slags motivation, medan det 4-dimensionella cirkumplexet kan vara mer användbart för att analysera en specifik individs motivation.

Hopp och förtvivlan

Det finns två experiment utförda på djur som visar på varsin viktig grundläggande funktion hos djur och människor. En tråkig sida av bägge experimenten är att forskarna utsatte djuren för stort lidande. Men de funktioner experimenten visar på är bland de viktigaste att känna till för att förstå oss själva.

Hopp

Det första experimentet utfördes av Curt Richter på 50-talet. Han släppte ner möss i glasbehållare med vatten och mätte hur lång tid de kämpade innan de drunknade. Mössen klarade sig i genomsnitt i ungefär 15 minuter.

Sedan släppte han ner möss i glasburken men räddade dem när de gett upp, precis innan de skulle drunkna. Efter att de fått vila ett litet tag släppte han åter ner dem i vattnet. Dessa möss klarade sig betydligt längre; i genomsnitt ca 60 timmar!

Richters slutsats var att anledningen till att mössen i det andra försöket inte gav upp utan fortsatte att simma var att de, genom att en gång ha blivit räddade, hyste hopp.

Förtvivlan

Det andra experimentet utfördes av Martin Seligman på 60-talet. Han placerade en hund i en bur med ett lågt avskiljande "staket" emellan. På bägge sidor staketet, som hunden med lätthet kunde kliva över, fanns ett golv som kunde göras strömförande så att det orsakade smärta.

Först gjorde han golvet på bägge sidor staketet strömförande vilket fick hunden att på alla sätt försöka fly. Men till slut gav hunden upp och lade sig bara ner på det smärtsamt elektriska golvet.

Senare placerade Seligman åter hunden i samma bur och gjorde åter golvet strömförande, men den här gången bara på den sida staketet hunden befann sig. Men hunden provade inte ens längre att gå över staketet utan lade sig bara ner igen. Seligman kallade detta för inlärd hjälplöshet eftersom hunden hade lärt sig att det inte fanns något den kunde göra för att rädda sig själv.

Det enda sätt man kunde lära hunden att det andra golvet inte längre var strömförande var genom att lyfta den över staketet. Man var dessutom tvungen att hjälpa hunden över till det andra golvet fler gånger innan den själv, på egen hand, började kliva över staketet för att undkomma elektriciteten.

Svårt att lära om

En slutsats man kan dra av dessa två experiment är att djur och människor kan lära sig både hopp och förtvivlan. Om någon har lärt sig att det finns hopp i en situation kommer den fortsätta att kämpa även om situationen egentligen kanske är hopplös. Men om den istället lärt sig förtvivlan (hjälplöshet) ger den upp även om den egentligen skulle kunna bemästra situationen.

Det är alltså svårt att lära om sådana starka inlärningar. För att lära bort förtvivlan behöver man handgripligt ta individen igenom situationen flera gånger tills den upptäcker att den själv nu (till skillnad från vid inlärningstillfället) kan göra det som behövs för att lösa problemet.

När det gäller hopp är det, enligt talesättet, det sista som lämnar människan. Om det stämmer kanske hopp inte ens kan läras bort.

Om en individ hyser hopp eller förtvivlan kommer alltså att göra en väldigt stor skillnad. En intressant fråga blir därför hur långt hoppet respektive förtvivlan sträcker sig; vad är en "situation"? Är situationen så avgränsad att den bara gäller när man befinner sig i en vattenfylld glasburk eller är situationen så generell att den gäller hela livet? Hur stor är generaliseringen?

Tidig och stark inlärning

För människans del finns anledning att tro att hopp respektive förtvivlan ofta kan läras in i tidig barndom eftersom barnet är så sårbart och beroende. Det gör i så fall antagligen ofta att generaliseringen blir väldigt stor eftersom barnets värld nästan enbart består av barnet själv och föräldrarna (anknytningsfigurerna).

Sådan tidig inlärning kan komma att modifieras senare genom starka inlärningar av hopp eller förtvivlan. Men senare inlärningar blir antagligen oftast inte lika brett generaliserade.

Inlärningen av hopp respektive förtvivlan i barndomen gäller huvudsakligen den själviska motivationens två dimensioner. Det vill säga hopp eller förtvivlan om att andra ska hjälpa och skydda samt om att man själv kan hantera det som är viktigt.

Senare modifiering förändrar vanligen inte denna breda generalisering utan bara en avgränsad del. Det kan till exempel handla om att andra visar sig vara ohjälpsamma under speciella omständigheter eller att man själv inte är tillräcklig inom ett specifikt avgränsat område. Det bör dock som sagt antagligen handla om stark inlärning för att sådan modifiering ska ske.