Om stimulus-respons, orsak-verkan, reflexer och motivation
Stimulus-respons
Jag har skrivit en
del om stimulus-respons-teori, som klassisk- och instrumentell
betingning, som en del av en artikel om motivationens och tankeförmågans evolutionära rötter. Jag tänker här ta upp lite mer
om detta.
Orsak-verkan
Stimulus-respons
syftar på att ett stimulus utlöser en respons och bara genom en
första ytlig betraktelse kan man ganska snabbt komma fram till att
stimulus-respons i det närmaste är detsamma som orsak-verkan. De
flesta, om inte alla, företeelser har en slags ”responspotential”.
De kan påverkas av vissa skeenden men inte andra.
Till exempel kan en
sten flyttas eller gå sönder om en annan sten rullar in i den. Däremot kommer den inte att flyttas av att någon spelar
Beatles på saxofon (rock spöar här sax-pop; men påse slår sten). Att
stenen flyttas eller går sönder kan vi betrakta som en slags
”respons”. Den andra stenen som kom rullande kan vi betrakta som
stimulus.
På motsvarande sätt
som stenar kan påverkas påverkar också olika materiella
beståndsdelar i levande organismer varandra. I den materiella
orsakskedjan bakom beteenden och andra förändringar (som till
exempel växande) finns bland annat kemikalier och kemiska
reaktioner.
Reflexer
Reflexer är ett
slags orsak-verkan som skapats av evolutionen. Ett stimulus utlöser
en automatisk respons. Anledningen till att reflexen blivit till är
att responsen har lett till ett evolutionärt fördelaktigt resultat hos förfäder.
Till exempel har ögat skyddats av blinkningen när något kommit för
nära.
Reflexer handlar om
kortvariga, direkta beteenden men organismer uppvisar som bekant även
mer långvariga, ihållande beteenden. I de fallen är också stimuli
mer ihållande. Ett exempel är hunger där en inre signal, ett
stimulus, fortsätter att skickas så länge man inte får i sig
föda.
Motivation
Sådana ihållande
stimuli är vad som utmärker motivation. Motivationen är aktiv
tills stimulus upphör. Men ihållande stimuli är inte det enda som
skiljer motivation ifrån reflexer. En annan skillnad är att
motivation kan aktivera flera olika varierande beteenden för att
uppnå målet och därigenom göra att stimulus upphör. Reflexen
aktiverar endast ett förutbestämt beteende utan variation.
Ur motivationen växer också tankeförmågan fram. Den gör det möjligt att bedöma och flexibelt variera beteenden i syfte att nå målet. Den gör också att vi kan förstå och planera. Det vill säga vårt förhållningssätt till verkligheten springer huvudsakligen ur motivation.
De organiska
strukturer som skapar motivationen består av en stor mängd enkla
materiella orsak-verkan-kopplingar (till exempel kemiska reaktioner),
reflexer och (under-)motivationer. En stor mängd sådana skeenden löper
parallellt och orsakar i sin tur också en mängd olika resultat som
bieffekt. Till exempel kan vissa muskler komma att spännas som en
del av, eller som en bieffekt av, motivationen.
Från säck till påse
Ur det här
perspektivet är det alltså kanske mindre skillnad mellan oss och,
till exempel, en rullande sten än man skulle kunna tro. Om det i så fall innebär att vi är
mindre besjälade än vi trodde, eller att stenen är mer besjälad,
är en annan fråga. Eller finns det ett tredje alternativ?
